Från fjärran land det kom ett bud (Alberto Manguel) [1991]

Jag tycker mycket om den här boken. Vill du ha en bra bok – läs denna och skit i recensionen.

Jag som ändå får anse mig vara av den skeptiska sorten, blir helt tagen på sängen av bokens vändning. Mycket skickligt lindar den in läsaren i empati för en karaktär som senare visar sig vara sadistisk, föraktlig, omänsklig, grym, fascist, barbar… Och då sitter man där med skägget i brevlådan – ”hur kunde jag tycka om den här jäveln?” Det är just det som är poängen. För att bekämpa system som skapar ondska och lidande får man inte luras av bödlarnas godhet.

”Jag blandar mig inte i politik.” Sångerskan hällde i sig sitt vin för att visa hur resolut hon var.

Berence blev plötsligt orolig och såg sig omkring. I denna halvbelysning kunde han inte urskilja Marianne.

”Ni må inte blanda er i politik, men politiken kommer att blanda sig i er”, sade någon.

[…]

Det verkade egendomligt att han var militär. Han uppträdde inte så som jag hade väntat mig att militärer gjorde. Han gillade ordning, han gillade disciplin, men han ogillade offentliga uppvisningar, folksamlingar, parader. Och omotiverat våld gjorde honom fysiskt illamående. ”Kriget följer en strategi”, sade han en gång. ”Men mannen som slår sin hustru i ansiktet, barnet som sätter eld på en hund, galningen som stoppar in rakblad i chokladkakor – de är lika omänskliga som allt annat i naturen.”

[…]

Jag undrade om han trodde att hans dotter, hans nu vuxna och obstinata dotter, jämförde sina manliga vänner – de få som han kände till – med den han hade varit en gång, med den stackare han hade blivit, skör och långsam och full av krämpor och klumpighet, något hade gått ohjälpligt sönder, en klocka med vattenskador.

Något i de sista två citaten fick mig att rysa till när jag läste dem, och återkomma till dem. Det första för att det är ett sånt ofattbart ”avstånd”, så många skiljelinjer, mellan rakblad och chokladkakor (som ska vara något gott, avkopplande, socialt, etc…) och för att förena de två måste man verkligen vara omänsklig. Det andra citatet är otäckt på ett annat sätt. Jag har upptäckt i mig själv att jag tycker väldigt illa om när böcker som spänner sig över stora tidsvidder (t.ex. Marquez’ böcker) hoppar i tiden på det här sättet; det påminner mig om de krämpor som väntar på oss alla bakom hörnet. Men att faktiskt jämföra en gamling med en vattenskadad klocka (som man förmodligen slänger, om den inte har stort sentimentalt värde) bröt ändå ny mark i cynismen. Boken kan vara oerhört grym på det här sättet, och förstärker intrycket att berättaren (inte nödvändigtvis författaren) är någon som varit med om grymheter och hårda tider som ”vi andra” inte kan föreställa oss.

Advertisements

~ av bookplanet på juni 9, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: