En annan värld är möjlig (Jens Ergon; diverse författare) [2001]

En samling texter och tal som berör globalisering/”antiglobalisering”. Det mesta är skåpmat, WTO-kritik och Seattle-krönikor direktöversatta från Chomsky, Naomi Klein, m.fl., men stundtals skymtar man mer visionära författare, som sätter frågorna (t.ex.  pensionsfrågan, se nedan) i ett svenskt och historiskt perspektiv. GMO-artiklar och dylikt, hur intressanta och förfärande de än är, missar huvudpoängen, och är inte det jag letar efter. Visst är styrkan i ”rörelsen” att den är just bred och ibland spretig, men i min värld råder det ingen tvekan om att de som kommer att stå för dess förnyelse och eventuella inflytande på samhället måste ha enorma kunskaper i politisk historia, media, ekonomi, etc. etc. Att bara fokusera på eko-/klimatfrågor – utan att inse att dessa endast hör till den bärsärka kapitalismens metoder och inte dess kärna –  är att spela motståndet i händerna.

 

Örjan Appelqvist – En smart skatt:

Den valutahandel som vi nu ser explodera började alltså som en försäkring mot de risker som de flytande valutakurserna innebar för de företag som exporterade och importerade. Det började som en rännil på 1970-talet. 1983 hade valutahandeln stigit till 39 miljarder dollar om dagen. Femton år senare, 1998, omsatte den 1800 miljarder dollar om dagen! Den hade alltså ökat 45 gånger!

 

Sven Lindqvist – Med pensionsbeskedet i handen

Folkpensionen har aldrig räckt till annat än ett liv i fattigdom. Först statliga och sedan även privata tjänstemän fick därför tidigt en tjänstepension, vars storlek stod i förhållande till den lön de haft under sin aktiva tid. Vid mitten av 1930-talet började arbetarna kräva att få samma pensionsförmåner som tjänstemännen. Frågan om att komplettera folkpensionen med en Allmän Tilläggspension (ATP) blev 1950-talets stora politiska stridsfråga.

De borgerliga kämpade med näbbar och klor mot ATP. Framförallt var det AP-fonderna som förskräckte dem. Det var farligt, menade man, att staten fick inflytande över kapitalbildningen i samhället. Den borde helt och hållet ligga i privata händer. Avgifterna till ATP såg man som ett kollektivistiskt tvångssparande, pensionerna var ”tvångspensioner”. De borgerliga förordade istället ett frivilligt, individuellt pensionssparande hos privata försäkringsbolag eller avtalspensioner som förhandlats fram mellan fack och arbetsgivare.

I folkomröstningen 1957 stod tre linjer mot varandra. Socialdemokrater och kommunister stödde linje 1 som ville ha ATP. Bondeförbundet, nu (c), stödde linje 2 som ville ha frivilligt, individuellt pensionssparande. Folkpartiet och Högern, nu (m), stödde linje 3 som ville ha avtalspensioner framförhandlade mellan fack och arbetsgivare. ATP-linjen fick flest röster: 46 procent. Men de båda linjer som var emot ATP fick sammanlagt flera röster: 50 procent. Av dessa 50 procent var det många som redan hade sin pensionsfråga ordnad. De röstade emot att även arbetare skulle få samma sorts obligatoriska pension som de själva redan hade.

Folkomröstningen var rådgivande. Riksdagen, som skulle fatta beslutet, var på den tiden uppdelad i två kammare. I första kammaren vann ATP med 82 röster mot 68. I andra kammaren förlorade ATP med sex rösters övervikt för de borgerliga. Då avgick regeringen och upplyste nyval. En enda fråga stod i centrum: ATP. Socialdemokraterna vann fem nya mandat. Ställningen i andra kammaren blev 116 för ATP och 115 emot. Men enligt grundlagen fick talmannen, som var socialdemokrat, inte delta i voteringen. Ställningen blev alltså 115-115.

Det såg ut som om lotten skulle få avgöra frågan om arbetarklassens pensioner. Även militant borgerliga opinionsbildare, som Dagens Nyheters Herbert Tingsten, fann det orimligt. Tingsten stödde därför den fronderande folkpartistiske riksdagsmannen Ture Königsson, förrådsarbetare från Göteborg, som förklarade att han aldrig skulle kunna se sina arbetskamrater i ögonen om han röstade mot ATP.

Königsson kom under intensiv press av de borgerliga läget och förlorade givetvis sin plats i riksdagen så snart detta var lagligen möjligt. Men han stod på sig. Tack vare Königssons nedlagda röst beslöt riksdagen med minsta möjliga majoritet i maj 1959 att införa ATP.

ATP-striden stärkte socialdemokratin och bidrog starkt till att säkra partiets regeringsmakt under de följande decennierna. För folkpartiet blev den katastrofal. Partiet förlorade en tredjedel av sina väljare och sin ställning som ledande oppositionsparti.

Jesper Weithz – Från Branting till ”branding”

Genom den etiska märkningen privatiseras det politiska utrymmet. Våra möjligheter till politisk handling förminskas till en moralfråga för vissa västerlänningar; de med fungerade [sic] empati och/eller fungerande ekonomi. Vi blir konsumenter istället för medborgare. Vi förväntas rycka ut som konsumentgarden och genom att välja rätt varor, stödja de företag som är minst vidriga, istället för att hjälpa befolkningen, arbetarna, som behöver vårt stöd. Konsumentmakt, ropar någon från folkpartiets högkvarter.

Annonser

~ av bookplanet på augusti 4, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: