Konung för en dag (John Steinbeck) [1957]

Den nionde Steinbeck-boken här på sidan är ännu ett litet mästerverk. Ju mer jag lär mig själv om historia och politik, desto mer ser jag briljansen i Steinbecks historier. Tidigare har jag beundrat honom för hans varma, levande sätt att beskriva såväl människor, som djur och miljöer. Nu blir jag mer och mer slagen av hans politiska medvetenhet och klarsyn. De flesta känner till hans uppenbara sympati med den enkla människan/arbetarklassen (f.f.a. genom böcker som Tortilla flat, Vredens druvor och Pärlan) men jag undrar hur välkänt det är att han utmanade fundamenten i kapitalismen – förstås på ett subtilt sätt – annat var inte tal om på hans tid.

Hur som. Handlingen är att astronomen Pippin visar sig vara arvinge i rakt nedstigande led från en tidigare fransk kung. Av strategiska skäl stöder samtliga partier en återgång till monarki som styrelseform, med Pippin som kung – mot hans protester. Det hela utvecklas till en lågmäld och väldigt rolig satir, där Steinbeck driver med alla: aristokratin, kommunisterna (som hävdar att Lenin hade förutspått denna övergång till monarkin som en tillfällig fas inför proletariatets utopi), amerikaner, kvinnor, och inte minst kyrkan.  Bland det roligaste i boken är en amerikansk affärsman som flyger över och försöker ”sälja in” monarkin hos Pippin med typisk business-world-jargong…

Pippin, som ditintills varit nöjd med att se på sina stjärnor, slås av invigelsen att när han ändå har makten, försöka ändra samhället till det bättre. Mot sig har han cyniker från alla samhällsskikt (inte minst hans onkel, som fram tills dess Pippin radikaliseras fungerar som hans mentor) som hävdar att han är naiv, att han kommer störta sig själv i undergång, etc. Och mycket riktigt vänder sig snart alla partier som stött honom (tvingat honom till tronen) emot honom och han måste till slut abdikera. Utan större sog återgår han till att skåda sina stjärnor (de onåbara idealen).

För övrigt av intresse: mode- och hotellindustrin i Paris framför som argument för monarkin att det kommer leda till ökade intäkter genom turismen. Det är nästan för roligt att Steinbeck travesterar över ett substanslöst argument 1957, som används helt seriöst i Sverige 2011…

Läste för övrigt ut den här boken på planet till Reykjavik (jag blir så produktiv när jag närmar mig gud).

Monsieur Flosse, som representerade både höger- och vänstercentern, kunde göra slut på alla farhågor i den vägen. ”Det faller sig naturligt för den amerikanska utrikespolitiken att misstro liberala regimer och i hög grad gynna mera autoritära sådana, som den betraktar som mera ansvariga.”

Monsier Flosse nämnde Venezuela, Portugal, Saudi-Arabien, Transjordanien, Egypten, Spanien och Monaco som exempel på denna amerikanska egenhet. Han gick ännu längre och bevisade att Sovjetunionens folkrepubliker jämte Polen, Tjeckoslovakien, Bulgarien, Kina och Nordkorea likaledes hade visat en stark förkärlek för enväldiga monarkier och föredragit dem framför på demokratisk väg valda regeringar.

Det var inte nödvändigt att fråga efter anledningen till denna förkärlek, sade monsieur Flosse. Det kanske till och med kunde bli besvärande. Man fick nöja sig med att denna förkärlek var ett historiskt faktum. Beträffande Amerika, fortsatte han, kunde man dessutom räkna med en känslomässig anknytning till Frankrikes tron.

”När de amerikanska kolonierna stod ensamma i sitt befrielsekrig, vem var det då som kom till deras hjälp med män, pengar och materiel? En republik? Nej, det franska kungadömet. Vilka var det som for över oceanen för att tjäna i Amerikas arméer? Vanligt folk? Nej, aristokrater.”

”Jag har aldrig förstått mig på Amerika”, sade kungen.

”Det gör inte vi heller, sir. Man kan säga att vi har två styrelseformer, som liksom glider in i varandra. Först har vi den valda regeringen. Den är demokratisk eller republikansk, det är inte så stor skillnad, och så har vi bolagsregeringen.”

”Kommer de överens, de där regeringarna?”

”Ibland”, sade Tod. ”Jag begriper det inte själv. Ni förstår, den valda regeringen gör anspråk på att vara demokratisk men i själva verket är den autokratisk. Bolagen gör anspråk på att vara autokratiska och anklagar hela tiden andra för socialism. De hatar socialismen.”

”Jo, det har jag hört talas om”, sade Pippin.

”Men det är det som är så konstigt, sir. Ta ett stort bolag i Amerika, till exempel General Motors eller Du Pont eller US Steel. Det finns ingenting de är så rädda för som socialism och ändå är de själva socialistiska stater.”

Kungen rätade häftigt på sig. ”Hur då, menar ni?”

”Tänk efter ett tag, sir. De har ordnat med sjukvård åt de anställda och deras familjer och olycksfallsförsäkring och pension och betald semester – till och med semesterställen – och nu har de börjat införa garanterad lön för hela året. De anställda är med och bestämmer om nästan allting, till och med vilken färg det ska vara på fabrikerna. Faktum är att det är en socialism som kommer Sovjetunionen att verka löjlig. Bredvid våra stora bolag verkar den amerikanska regeringen som en enväldig monarki. Men om den amerikanska regeringen försökte genomföra en tiondel av vad General Motors redan har åstadkommit, skulle General Motors göra väpnat uppror. Det är vad man skulle kunna kalla en paradox, sir.”

Den här boken är skriven 1957; vill säga – i en tid då kalla kriget trissades upp med alla tillgängliga medier av politiker och media (McCarthy hade i och för sig fallit från glans redan 1954, men hans paranoida vanföreställningar levde kvar). Att då gå ut och hävda dels att det inte är någon skillnad på Dem/Reps och även att socialism är djupt inbäddad i de amerikanska företagen är minst sagt djärvt. Att hävda att bolagsregeringen (korporatismen) är överordnad den folkvalda regeringen (vilket han gör i flera stycken i boken) är revolutionärt, och visar bara vilken medveten samhällsobservatör Steinbeck egentligen var.

 

Under en episod ger kungen sig ut bland sitt folk för att se hur det står till med samhället. Det är oundvikligt att dra paralleller till Mark Twains ‘The Prince and the Pauper’.

Kungen återgick till sin ursprungliga förklädnad, till sig själv.

Vad Pippin slås av är att gemene man är helt skild från honom och hans goda intentioner. En lantlig man som får representera arbetarna i boken, berättar för honom att det inte finns några ”riktiga” kungar (d.v.s. sådana med ambitioner) längre, och det enda sättet att veta att kungen är en riktig kung är om de för honom till giljotinen…

”Det finns saker och ting som man vet, Sire. Nu vet jag till exempel att ni har ett problem, att det är ett allvarligt problem och att ni vill att jag ska hjälpa er att lösa det.”

”Ni är mycket klok”, sade kungen.

”Inte klok nog att sluta med baletten innan fotvalven sjönk.”

”Men när ni väl kom därifrån, syster, tog ni ett mycket långt steg mot himlen.”

”Ni är alltför älskvärd, monsieur. Det kan mycket väl hända att min närhet till himlen är en biprodukt. Snubblade kunde man kanske snarare säga än tog ett steg. Är ni beredd att lägga fram ert problem?”

”Först måste jag komma underfund med det själv, syster. Man skulle kanske kunna uttrycka det i frågan: ‘Vad bör en stackars människa göra?'”

”Det är inte precis något nytt problem”, sade hon eftertänksamt. ”Och det leder vanligen till att man gör vad man är. Först och främst måste man försöka komma underfund med vad vederbörande människa är, och när det är konstaterat finns det inte så stort spelrum för vad hon kan göra.”

Annonser

~ av bookplanet på augusti 14, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: