Raines dagbok (Raine Gustafsson) [2010]

Vad ska man förvänta sig av den här boken? Vad ska man förvänta sig att höra från någon som tillhör ”samhällets bottenskikt” (”utanförskapet” med vår tids nyspråk)? Man kan förvänta sig ärlighet och kanske självömkan. Raines dagbok innehåller ingen självömkan, endast ett rakt perspektiv, utan krusiduller, på det samhälle som förträngt honom till sin periferi, som förpassat honom till avbytarbänken. Hans historia är som många andras: stökig uppväxt, anstalt som barn, därefter outplånliga fläckar i registret och till sist Moderaternas älsklingsparadox: har du inget jobb får du inte bostad, och har du inte bostad får du inget jobb. Tack vare att (M) har gjort sig av med möjligheten att få lägenhet numera, har man skapat en väldigt stark ventil som förhindrar de lägsta samhällsklasserna att klättra och hota medelklassen – elitens buffert.

Dagboken är en dokumentation av hans dagliga trätomål: ta sig till Situation Sthlm:s redaktion innan de stänger, köpa tidningar av dem för 20 kr (numera höjt till 25) och sälja för dubbla inköpspriset, vanligtvis kring Hornstulls tunnelbanestation. Sedan: hitta någonstans med tak över huvudet – till skillnad från vad de flesta antagligen tror innebär detta inte ett härbärge, utan allt som oftast en tom lägenhet (”inbrott”), en kompis lya, ett cykelrum, tvättstuga, eller i värsta fall en portuppgång mitt i vintern.

Episoderna som skiljer sig från denna monotona vardag är ömsom glädjande och ömsom tragiska. Han berättar om födelsedagar med tårta, hur han hjälper gamla damer med vägbeskrivningar, förbipasserande som köper honom skor, och hederlig, villkorslös kamratskap och generositet gentemot andra i samma situation. Han berättar om trakasserande sadister till säkerhetsvakter, hyresgäster som jagar iväg honom från cykelrum mitt i vintern, hur han efter att tagit sömnmedel somnar i en snödriva och förfryser fingrarna (med amputation och otaliga såromläggningar på SÖS som följd), och ett Stockholm som verkar fullt av totalt oförstående medmänniskor:

– ”Men det finns ju hjälp att få via socialen/härbärgen…”

Alltså är det något fel (lathet, psykisk sjukdom, missbruk, dåliga gener?) på den som är bostadslös. Vilket resulterar i glåpord som ”skaffa ett riktigt jobb”, etc.

Jag har inte hyst några illusioner om samhället; att det skulle vara till för att skydda de utsatta. Varenda rättighet, varenda möjlighet och varenda milliliter luft du andas kommer från generationer av kamp, och utkrävande av vår andel av samhället. Trots det häpnar jag över den kyla och likgiltighet, ibland rentav hat, som den här mannen har mött. Att säkerhetsvakter generellt innehåller lite för hög testosteronhalt är välkänt. Det jag menar illustreras snarare av de gamla tanterna som öppnar dörren till torkrummet, ser Raine och en väninna där, och utbrister ”det är ju så man tappar lusten att tvätta!”. Vad är det för sjuk indoktrinering som får gamla människor att bubbla med ett sådant förakt? Vad säger det om vårt samhällsklimat? Det här är alltså en person som aldrig skadat någon, tvärtom är behjälplig och skötsam – hans enda synd är att han inte bär kostym. Å andra sidan – för att vara ärlig – blir jag lika häpen över all vänlighet han beskriver. Det är väl det man får hålla fast vid, och bygga vidare på, om man vill förändra samhället.

Både när man kom till pojkhemmen, ungdomsvårdsskolan och ungdomsfängelserna fick man sitta inne längst tid oavsett vad man gjort. Återintagningarna både på hemmen och i ungdomsfängelserna blev oftast kortare tid även om brotten var värre. Istället tog de igen det så att fängelsestraffen oftast blev extra långa när man åkte fast som vuxen. Om cirka fyra hundra dagar, 10 november 2002, fyller jag femtio år. Ändå känner jag mig som en förvuxen tonåring ibland. All inlåsning i livet har gjort att man stannat i utvecklingen och missat en massa saker.

Det jävliga är att om tio eller hundra personer som blir av med sitt metadon under ett går gör så [tar en överdos sömnmedel], hamnar de i statistiken för överdoser istället för i statistiken över självmord. Sedan är propagandan igång om hur hemskt det är med alla som dör av överdoser, och det blir ännu hårdare för de som har metadon. Låt alla som har metadon hämta det på apoteket. Kanske varje dag i början,s edan en gång i veckan varannan vecka, en gång i månaden.

Vitsen med metadon är ju att man ska kunna leva ett normalt liv – plugga, skaffa ett jobb, ta hand om sin familj och så vidare. I stället försöker alliansen privatisera så mycket de kan av den här vården. Där affärsidén tycks vara att tio-tjugo procent av metadonpatienterna ska misslyckas. Ta in nya patienter samtidigt som man avvecklar några av dom gamla – på så sätt tjäner man några extra miljoner per år.

Annonser

~ av bookplanet på september 20, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: