Okänd soldat (Väinö Linna) [1955]

Det som är mest slående när man läst såhär många krigsskildringar, oavsett om det handlar om tyska, amerikanska, vietnamesiska, ryska eller nu finska soldater – är klassfrågan; nämligen att soldater i grund och botten är enkla människor som inte har ett jota med kriget i sig att göra. Det finns ett ordspråk som lyder: ‘wars are when old men talk and young men die’. Nationen jagas in i ett hysteriskt tillstånd, man trycker in alla patriotiska växlar och i demokratins och frihetens namn lockas oskyldiga, knappt vuxna män (i fronten, kvinnor bär andra bördor) ut att mörda lika miserabla stackare på den andra sidan (som, om de skulle tänkt efter ett slag, de har betydligt mer gemensamt med än en Roosevelt, eller Hitler). Ganska snabbt blir de av med sina illusioner om krigsromanticism, och ibland kroppsdelar också (förhoppningsvis i den ordningen). De vänder sig mot auktoriteterna, spränger ihjäl sina egna officerare, skrattar åt generalerna de vördade för ett år sedan. De återvänder hem oigenkänneliga för sina närmaste – förbittrade, cyniska, ensamma – ibland skilda från det normala livet för all framtid. Bakom kulisserna överflyttas samtidigt en ofantlig mängd pengar från ett ouppnåeligt konto till ett annat, och en ny krigstokig, bindgalen jävel ersätter den förra. Det är krig i ett nötskal.

Väinö Linna skildrar som få andra slagfältets psykologi och dynamik i dess råaste essens. Det finns inget glorifierande, bara misär och skräck; trasiga fötter och tomma magar som vardag, och då och då en kula i bröstet eller en granatskärva som sliter loss en höft. Mitt i detta helvete finns så ändå de finaste mänskliga egenskaperna: brödraskap och uppoffring, men också humor och inte minst i denna bok en rejäl dos finsk sisu. Det yttrar sig i att man, när officeren går förbi tälten tidigt på morgonen och ropar att man ska flytta lägret, överöser den jäveln med varenda svordom man kan komma på. Eller när kaptenen pratar för mycket, ber denne hålla sin käft. De ledare som är kloka nog att läsa av dessa känsliga stämningar vinner mannarnas respekt, och mitt i krigets vansinne uppstår gemenskaper som soldaterna (om de är turliga nog att behålla sitt liv) senare kommer att sakna.

Okänd soldat är en av de bästa romaner jag läste det här året. Det är ännu ett bevis på vilket vedervärdigt, onaturligt och omänskligt helvete krig egentligen är, och hur fjärran väsensskild soldaternas vardag är från ”folkets” föreställningar om krigets ära.

De återvände hem utan några ”anpassningssvårigheter”. Först en grundlig finsk fylla, och så var det bara att spotta i nävarna och hugga i med jobbet. Hade våra offer varit förgäves? Det överlät de åt dem att grunna över som inte hade någon vårsådd att tänka på… Och själen – den kanske är något för gamlingar som har kommit upp i botåren, men för soldaten är den ingenting att ha. Den som till äventyrs hade hållit sig med en själ, han fick lov att kvicka tag söva den till ro.

Lehto hade ända sedan han var liten grabb fått lov att ta vara på sig själv och leva utan föräldrar och släktingar. Det fanns hos honom ett mörkt och elakt drag, som kamraterna inte kunde definiera men som de instinktivt kände. Trots att han tillhörde samma årsklass som de andra verkade han äldre än de. Hans hårda och tvära natur visade aldrig det minsta tecken till att mjukna, och högstämda känslor i hans omgivning gjorde honom märkbart irriterad. Fosterland, religion, hem, Finlands ärorika armé och över huvud taget all slags ”själfullhet” kvitterade han med ett:

– Prat int skit. Vem är med på en poker?

Den spruckna rösten räknade upp namn på städer, om vilkas geografiska läge de flesta av mannarna hade ett ytterst dimmigt begrepp. Någon Churchill och någon Roosevelt hade sagt nånting, som av vem vet vilken orsak tycktes vara mycket viktigt. Och så skulle en av våra egna ministrar tala.

– Vem är det? frågade någon viskande vänd till Mielonen, men denne svarade:

– Minns int. Du får ju strax höra’t. Jag känner int nå ministrar. Sak samma för resten vem av dem som låter käften gå.

Benämningen fienden är förstås lite missvisande, för i det ögonblickt kände knappast en enda av dem något hat. Därtill var de i alltför stor spänning.

Lammio stod kvar på vägen och sa gällt:

– Försök nu småningom börja göra som man säjer. Det hade lika väl kunnat träffa mitt i hopen.

Hans mod gjorde honom ännu mera hatad, eftersom mannarna inte ens kunde avreagera sig genom att förakta honom. Rahikainen viskade åter:

– Pip lagom, ditt satans missfoster.

Riitaoja låg alltjämt kvar i diket med ansiktet tryckt mot marken. Han var lyckligt fri från ärelystnad. Han var skräckslagen som ett barn. Något fosterland hade han inte heller. Han var oförhindrar att ge sin skräck fria tyglar.

Arméns ”lojalitet” vilar på lösa grunder (lydnad? pliktkänsla? patriotism?):

Det var Lahtinen som alltjämt vidhöll sin proletära ståndpunkt, men Hietanen brast i skratt och föreslog:

– Ja veit. Hä finns ju tokote buktalara som de kallar döm. Hä ska vi å lär oss, pojka. Allti tå vi gar om na herr så hörs ä ur maga vår: Bröö.

Vanhala skrattade så han skakade. Lahtinens upplysningsverksamhet var åter slagen knockout, som så ofta tidigare. Där gick gränsen mellan mannarnas grumsande och den verkliga revoltandan. När som helst var de färdiga att överösa både fosterlandet och dess herrar med spott och spe, men om någon försökte ge hånet en programmistisk anstrykning blev han utskrattad. Där fanns en rå av allvar som inte fick överskridas.

Diskrepansen mellan glorifieringen inför folket och det verkliga kriget. Många stycken i boken, bl.a. det andra här nedanför, vittnar om stark klassmedvetenhet hos Linna, liksom kännedom om den smutsiga försäljningen av krig till folket.

”Under skickligt ledda operationer mot fiendens förbindelsevägar, varigenom motståndet effektivt brutits,” bökade och slet de sig framåt kilometer efter kilometer. Med denna motivering erhöll deras högsta befäl den förnämsta militära utmärkelsen.

[…]

”De nya vapnen”, hade farsgubben stammat full av ängslan när han märkte att världshistoriens lopp inte tolererade den idyll i Europas norra hörn, i vars mitt han hade levat så lycklig. Till vardags en tryggad ämbetsmannautkomst och till söndags skyddskårsövningar med ty åtföljande entusiasmerande framtidsdrömmar, sådana som bara blåögdheten hos en ung nations bildade klass i andra led kan hitta på.

Ingen tvekan om vem som betalar priset för ”framgångarna” (detta är återkommande i boken):

Varje gång de hade drivit fienden ur hans ställningar hoppades de att framryckningen skulle ta fart på allvar. men hoppet sveks. Några få kilometer, och så stötte de på motstånd igen. För var dag som gick blev de allt mera tystlåtna och vresiga. De obetydligaste orsaker framkallade gruff och ordbyten. Ögonen sjönk allt djupare i sina hålor, kindknotorna blev allt mera utstående, på några få veckor hade de släta pojkansiktena börjat fåras.

[…]

Pastorn tog sin kappa från trädgrenen och satte sig på huk. Halvsnyftande bad han att Gud skulle låta landsvägen bli öppnad och rädda de sårade. Läkaren lyckades småningom lugna den hysteriska mannen i tältet och gråten tystnade. Sanitärerna bar ut Eerolas lik och placerade det sist i den långa raden kroppar i skogsdungen bakom tältet.

Det duggregnade alltjämt. Inne i tältet susade petromaxen sakta, och då och då hördes ett trött och förtvivlat stönande.

Ute i mörkret stod poster på vakt kring denna dystra grandunge, där de som betalt priset för flankstöten led sina smärtor.

[…]

Mannen inom honom, som i framgångens dagar hade låtit pojken leka och vara sorglös, trädde nu fram och tog på sig nederlagets börda.

Inget annat rop med samma röststyrka skulle ha lyckats väcka dem, men detta fick dem på benen. Vartefter Mielonen passerade tälten och skrek sitt: Väckning, gör er klara, uppenbarade sig i dörröppningarna ansikten som vräkte ur sig så förbittrade svordomar att Mielonens lugna oberördhet skulle ha verkat sinnessvag i en främlings ögon.

– Håll klaffen, din satans savolaxare!

Det var ju inte Mielonens savolaxiska härkomst som rådde för att han måste gå omkring och väcka de trötta mannarna, men det där ”gör er klara” var en fras som de hatade med ett blint osläckligt hat.

Som anekdot (ja, det är på skämt) ett sista citat (som påminde mig om min egen jourtjänstgöring):

Men jag menade vaktposten i Finlands rundradio. Har korpraln inte hört hans klagan? Jag blir alltid så outsägligt sorgsen till mods när jag hör honom sjunga med sin vemodiga röst: Jag ensam står på vakt i nattens tysta timmar. Jag förstår inte hur det kan vara tillåtet att ha samma karl på vakt oavbrutet. Nån avlösning hörs aldrig av. Sannerligen ett upprörande fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s