Fria män (Halldór Laxness) [1935]

fria män

Historien om Bjartur (isländska: Guðbjartur; Gud + bjartur = bjärt/klar) som vi träffar när han, efter 18 år som dräng, blivit ägare till en liten gård där han ska bo med sin hustru. Redan från början skär det sig. Det sägs i folkmun att det vilar en förbannelse över gården, vilket Bjarturs vidskepliga hustru, Rosa, naturligtvis ska göra stor sak av. Bjartur själv är inte lagd åt det hållet och har inte mycket till övers för vare sig spökhistorier eller religion. Han tror på frihet genom arbete, varken mer eller mindre. Naturligtvis ska de enbart äta fisk den första tiden, eftersom det är billigast och lättast att få tag på. Men Rosa längtar (hon är gravid) efter kött och mjölk.

När Rosa är höggravid ger sig Bjartur ut för att hämta in fåren inför vintern. Rosa lämnas ensam med tackan därhemma. En storm blåser upp på natten, och fåret bräkande spökar stackars Rosa så till den grad att hon dödar tackan med en lie, och döljer spåren (delvis genom att äta upp bevisen). När Bjartur så återvänder ljuger hon ihop en historia om att den flytt, eftersom hon inte kan förmå sig att erkänna. Bjartur ger sig ut efter henne, och när han återvänder efter fyra dagar (då han bland annat hamnat i en iskall flod – inte för att det bekommer honom) finner han Rosa död. Hon dog när hon födde deras första barn, som Bjartur döper till Asta Sollilja (hon visar sig senare vara fjärdingsmannens barn, något Bjartur är medveten om).

Han finner sig en ny kvinna, som flyttar in till honom tillsammans med sin gamla mor. Ju mer tiden går, desto mer idealiserar han minnet av Rosa, så att dikten till slut vida överträffar den ”kärlek” de någonsin hade. Han ger efter för familjens krav och skaffar sig nötkreatur, vilket får en vitaliserande effekt på hela familjen.

Detta är förstås bara en mycket spartansk sammanfattning för mitt minnes skull, som inte alls gör berättelsen rättvisa. Samtidigt som vi följer Bjarturs familjs dagliga slit, pågår stora samhällsomvälvningar i bakgrunden. Islänningar emigrerar till Amerika, det nya landet. Det fullkomligt bubblar i arbetarrörelsen i Europa, och det bildas kooperativa föreningar på Island (men det är inget för Bjartur, han vill endast ha sin egen gård och vara fri – både från överklassen och arbetarklassen). Samtidigt växer hans barn upp, med andra drömmar än honom. Alla hans tillrättavisningar och all disciplin i världen kan inte få dem att bli arbetsföra de ungdomar som han en gång var. Upproret bubblar även i dem, och tar sig uttryck i ”spökerier” på gården (äldsten sonen stympar djuren). De lyckas tjata sig till en privatlärare som bor i huset och undervisar dem, men olyckan är aldrig långt borta. Läraren, hög på hostmedicin, gör Asta med barn. Något hon döljer för sin far tills det nästan är dags, varvid fjärdingsmannes hustru upptäcker det hela när Asta är på besök, och talar om det för Bjartur. Kanske hade det blivit annorlunda om hon talat om det själv, eller om han fått veta det av vem som helst än fjärdingsmannens fru – symbolen för hans gamla kedjor – men han slår henne till marken med en rungande örfil, som på samma gång är en befrielse för henne, flickan som länge drömt sig bort från det rena arbetets torftiga tillvaro.

Och kanske är det så lika bra. Även vi läsare blir förvirrade. Våra perspektiv förvanskas av den lilla, ensamma, trotsiga gården – som trotsar såväl naturen, samhället och andarna. Å ena sidan hyser vi respekt och sympati för en man som är så dedikerad, konsekvent, rak, anti-auktoritär och stark som Bjartur. Å andra sidan, alienerar han sig från alla i sin omgivning. Det krävs att barnen växer upp, flyttar ut och blickar tillbaka på sin far och sin uppväxt för att vi också ska kunna se hela bilden.

Men tiden går, och Bjarturs gård blir allt större. Och en stor gård har förpliktelser, vare sig man vill eller inte. Så när Bjartur vill bygga ut sin gård, behöver han ta banklån. Och det är nu han dras in i den politik han trodde han kunde skjuta ifrån sig. För lånen och affärerna med småborgerligheten visar sig vara värre motståndare än moder natur, och Bjartur finner sig vara mer förslavad under räntan än under någon arbetsgivare. Och när så världsekonomin, som gått så strålande efter första världskriget, kraschar i och med finanskrisen i USA 1929, känns efterdyningarna. Gården lämnas halvfärdig och öde, och Bjartur ger sig av till staden mot en osäker framtid. Det är svårt att säga om en sådan man ens kan knäckas, men någonting i honom mjuknar, och han börjar inse sin ensamhet. Han accepterar brödet som erbjuds honom av ett sällskap arbetare, även om han tidigare har sagt att ”andras bröd är det värsta gift som en fri och självständig människa kan äta”. Och han besöker Asta, träffar sina barnbarn – de bor numer i fattigkvarteren och Asta har åldrats i förtid.

Och boken lämnar karaktärerna som jag kommit att älska i denna ovissa situation som är livet. Till och med Bjartur, som varit den enda konstanten i en föränderlig och falsk värld, en symbol för rättskaffenhet som Laxness låtit vara navet som samhället vecklas ut kring – till och med han vacklar. Och jag lägger ifrån mig boken, skakad och totalt uppfångad i berättelsen, jag läser ut den på en flygplats i Bahrain (en mellanlandning, jag ska just ut och resa tre månader i världen, men har inte en tanke på det medan jag läser, så totalt är jag i Laxness värld), och jag vet att det här är bland det bästa jag någonsin har läst.

Frihet genom kamp:

”Tro mig på mitt ord, friheten är mer värd än takhöjden i gården, jag har ju arbetat i arton år för att bli min egen. Den man som själv äger sin jord är en fri man i det här landet. […] Den som gör rätt för sig är kung. Den som sköter om sina får bor i ett slott.”

Tror du kanske att det inte finns något ont då?

Det har jag inte sagt. Det kan vara livsfarligt både till sjöss och lands, men vad gör det? Råkar man ut för någon fara, nå, än sen då, antingen dör man eller klarar sig. Men att det skulle finnas några djävlar och fanstyg och sådant, det beror bara på oro i blodet.

[…]

Jag är säker på att du inte ens tror på Gud, Bjartur, sa hustrun.

Det vill jag inte yttra mig om, svarade han, men en sak ska jag inte förneka, en bra fårras har han allt, kyrkoherde Guðmundur, den bästa som finns här i trakten.

Referenser till isländska sagor; Bjartur själv (stor stark, anti-auktoritär) + går runt och diktar

Ja, sa fjällkungen, det förstår jag. Islänningarna är ett gammalt självständighets- och frihetsfolk. Island bebyggdes ursprungligen av friborna hövdingar som hellre ville leva och dö för sig själva än att tjäna en utländsk kung. Det var samma sorts män som Bjartur. Bjartur och sådana män är de friborna islänningar som isländsk självständighet och nationalitet byggde på i det förflutna och kommer att bygga på i nutid och framtid.

Kyrkoherde Guðmundur (jag???)

För det mesta var han mycket fåordig liksom alla andra som har många järn i elden, tyckte alltid att vad andra sa var rena smörjan, var hård i sina omdömen och hade bestämda åsikter om allt, som han övergav i nästa ögonblick om andra höll med honom. Han var ytterst misstänksam mot den mänskliga naturen… Han hade lika svårt för att höra någon förtalas som att höra någon berömmas. Vanligen diskuterade han med klentrogna om gudomen och dylika ämnen med stort allvar, men talade ganska hånfullt om sådana saker när han diskuterade med troende, hans sätt att uttrycka sig var i regel föraktfullt. Hans predikningar ansågs vara tämligen osammanhängande och ibland fullständigt obegripliga, och folk gjorde inte heller några större försök att leva efter dem.

Och Bjartur som försöker prata med honom om begravning av Rosa (+ ny hustru)

Bjartur försökte noga ge akt på vad han sa, gå rätta medelvägen mellan gudsfruktan och mammonsdyrkan, för att inte ge prästen tillfälle till angrepp.

Hurdant väder det än var lämnade Bjartur de övriga ute på slåttermarken efter måltidens slut, lade sig ovanpå en såte med mössan över ansiktet och somnade omedelbart. När han vände på sig ramlade han ner från såten, ibland i en vattenpöl, och vaknade genast, vilket han tyckte var bra. Han ansåg att det var lagom för en man att sova i fyra minuter på dagen, och var på dåligt humör om han sov längre. Kvinnorna kröp in under hövolmen då de hade ätit färdigt, sedan kom rysningarna, det hade blivit vått under dem och de reste sig med valna händer, domnade fötter, hämtade sina redskap. Och om Bjartur hörde dem klaga över att det var blött, besvarade han det genom att säga att det var ynkliga människor som brydde sig om huruvida det var vått eller torrt. Han kunde inte förstå varför sådana människor kom till världen. Det är bara några förbannade griller att vilja vara torr, sa han, jag har varit våt i mer än halva mitt liv men trots det har jag aldrig varit sjuk en enda dag.

Slaget befriar Asta Sollilja.

Intro fjärde boken:

Det så kallade världskriget, en av de nådigaste välsignelser som Gud har gett vårt land sedan Napoleonkrigens dagar, räddade folket från nödårens följder och återuppbyggde vår andliga och materiella odling med ökad efterfrågan på fisk och tran, ja detta härliga världskrig, som Gud give att vi snarast får tillbaka, började med att en skurk som några kallade Ferdinand blev skjuten, det var en utlänning, och denne Ferdinands död vållade onda människor så stor sorg att de fortsatte att stycka sönder varandra som ister i ett tråg fyra år i rad och lite därtill – det här sägs i den lilla stugan på Sommarhus vid fårinsamlingen på hösten, de sitter nämligen här tillsammans än en gång, de där inte helt bortkomna vardagskämparna, som själva i hela sitt liv hade deltagit i ett mycket allvarligare krig än världskriget eftersom det hade brutit ut av en långt betydelsefullare anledning än att en viss Ferdinand hade blivit skjuten.

De kooperativa föreningarnas idé har ett högre syfte än ekonomisk vinning. De vill förbättra människorna, vidga deras synkrets, höja deras bildning, göra dem mildare stämda mot dem som är svagare.

Fadern stod tankfull utanför dörren och såg in i den dal där han kanske hade sett sin släkt växa och blomstra i vårliga framtidsdrömmar, låt oss anta det, och även om han aldrig hade sett en sådan syn, och över huvud taget aldrig haft något ideal som kunde komma på tryck, eller någon poetisk mening med allt sitt bråkande, lika lite som fransmännen och tyskarna som utan orsak slog ihjäl en miljon människor, några anser för nöjes skull, så var det i alla fall en sak som stod fast: en vacker dag skulle han vara död och ha gått åt fanders och vem skulle då ta hand om fåren? Behövdes det inte mer än två blå falska sedlar [som Guðmundurs lillebror i Amerika skickat som färdmedel] för att rycka upp en sund bondpojke som hade djupa rötter i landets tusenåriga förflutna och som individ var i fullständig samklang med landet och folket, få honom att fatta det beslutet, på vägen från åsen hem till gården, att svika både landet och folket och sig själv i forntid, nutid och framtid?

Hon sa Bjartur i Sommarhus med ett kyligt leende, utan att tveka. Det hon hade vunnit i styrka hade minskat hennes känslosamhet.

Han tänkte mycket djupt och var noga med att inte titta upp för att inte bli förvirrad: Det är alltid någon som bestämmer över en där i dalen och har en i sin hand. Jag vet inte vem det är. Och fast pappa är hård, så är han inte fri. Det är något ännu hårdare än han själv som står över honom och har honom i sin hand.

Ingólfur Arnarson: Socialism går ut på att ge hjälplösa människor en massa löften, som det inte finns någon som helst möjlighet att infria förrän mänskligheten har nått gudarnas utvecklingsstadium; i själva verket betyder denna riktning inget annat än rån och mord. […] Skillnaden mellan [bankdirektörens] löften och socialisternas kan i själva verket inte betecknas som något annat än olika stadier av vansinne, bortsett från att bankdirektören inte föreslår att man ska råna och mörda folk, förmodligen för att han är ytterst väl medveten om att han är utskickad av den lilla procent av landets invånare som obehindrat har hållit på att råna och mörda folk, bara med andra metoder, från hedenhös och ända till i dag…

Tiderna ändras; professionella politiker:

Till slut hade de båda förklarat, var och en på sitt sätt, hur de tänkte lösa nationens problem, och de orkade inte käbbla mer och förklarade mötet avslutat och lämnade lokalen sida vid sida, ställde sig ute på gårdsplanen och skrattade hjärtligt, som om de aldrig hade varit bättre vänner än nu, många hade haft roligt, en del hade roat sig kungligt, de båda herrarna troligen mest av alla. Folk följde dem med blicken och förstod inte hur det kunde komma sig att de inte rök i luven på varann. De sa adjö till varandra med ett underfundigt ögonkast därute, som ett hemligt kärlekspar, och bankdirektören åkte sin väg och folk kliade sig i huvudet.

Då de goda åren var över kom han till sans igen på det ställe som han hade lyckats gå förbi i svåra tider, svältårens frie man hade blivit de goda årens ränteslav.

Många ägde inte en krona att betala sina skulder med och kunde tacka sin skapare att de försattes i konkurs, men alla som hade några fattiga sekiner att släppa till fick hänga kvar i skuldsnaran med tåspetsarna snuddande vid marken i förhoppning om att de åtminstone skulle kunna skrapa fram pengar till räntan med sina blodiga naglar, vilket kanske var en ännu större olycka än att gå tomhänt från konsumtionsföreningens disk… Folk fick i små portioner de allra nödvändigaste varorna efter behov, så att de kunde fortsätta att slita och släpa för att få ihop pengar till räntorna.

[…]

Då står jag alltså här som en annan hundracka och slav? frågade han.

Det vet jag inte, sa de, vi går bara efter böckerna. […] Förr i tiden skulle han inte ha tvekat att ifrågasätta moralen hos de personer som har småbrukarens liv i sin hand, men vem skulle man skälla ut i det här fallet? Böckerna?

Det hjälpte inte att vara stor i munnen eller att komma med oförskämdheter, det var ingen som lyssnade på sådant eller hade tid att svara; möjligtvis kunde någon spoling på lagret be en att hålla käften. Och det tjänade inte heller någonting till att slå till någon, för hur man än bar sig åt så slog man inte rätt person.

Advertisements

~ av bookplanet på december 26, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: