Do Androids Dream of Electric Sheep? (Philip K. Dick) [1968]

Ett krig har lämnat jorden oåterkalleligt förstörd och obeboelig. De flesta människor har lämnat för kolonierna på Mars, och kvar på jorden finns en dyster och farlig tillvaro. De som väljer att stanna blir stämplade som ”specials”; ”biologiskt oacceptabla”. Trots det väljer vissa att stanna.

Perhaps, deformed as it was, Earth remained familiar, to be clung to.

Som en extrapolering av dagens samhälle är atomiseringen av människorna fullständig. Någonting i organismen minns den gamla tiden, men det finns ingen att prata med, ingen att jämföra och minnas med – en tid då känslorna inte kom från ”empatilådan”, utan var något djupt inrotat och mänskligt (”the empathic gift”; som numer endast ett fåtal ”specials” besitter).

Because, ultimately, the emphatic gift blurred the boundaries between hunter and victim, between the successful and the defeated.

I denna värld får vi följa Deckard, en prisjägare på jakt efter defekta androider – mer specifikt, de som tror att de är människor. Med hjälp av det s.k. ‘Voigt-Kampff scale’ kan han bedöma om en misstänkt är mänsklig eller en android, genom att ställa ett antal emotionellt provocerande frågor och mäta den fysiologiska responsen. Deckard lever i ett glädjelöst förhållande med den deprimerade kvinnan Iran (som vägrar att glädja sig med empatilådan), har en artificiell get på hustaket och drömmer om att en dag ha råd med ett autentiskt djur (speciellt uggla, som var det första djur som började dö ut av det dödliga damm som uppstod efter kriget).

He thought, too, about his need for a real animal; within him an actual hatred once more manifested itself toward his electric sheep, which he had to tend, had to care about, as if it lived. The tyranny of an object, he thought. It doesn’t know I exist. Like the androids, it had no ability to appreciate the existence of another. He had never thought of this before, the similarity between an electric sheep and an andy. The electric animal, he pondered, could be considered a subform of the other, a kind of vastly inferior robot. Or, conversely, the android could be regarded as a highly developed, evolved version of the ersatz animal. Both viewpoints repelled him.

Deckard får i uppdrag att jaga ifatt sex högutvecklade androider utvecklade av ‘The Rosen Association’, ett globalt företag som tillverkat robotarna i den serien med artificiella minnen – med större hänsyn till profiten än till möjliga konsekvenser av detta. Deckard beordras att ta sig till deras kontor och ställa frågor inför jakten (och pröva sitt Voigt-Kampff-test), varpå Eldon Rosen mycket slugt försöker manipulera honom att misstro testet:

He could not make out, even now, how the Rosen Association had managed to snare him, and so easily. Experts, he realized. A mammoth corporation like this – it embodies too much experience. It possesses in fact a sort of group mind. And Eldon and Rachel Rosen consisted of spokesmen for that corporate entity. His mistake, evidently, had been in viewing them as individuals.

Genom något av en slump lyckas han genomskåda bluffen och samtidigt avslöja för Rachel att hon är en android – vilket hon till en början vägrar att tro på (hon har ju minnen från hela livet – vad kan vara mer mänskligt?)

-socialism- kapitalism – evolution (android) gränsen till det mänskliga – Luba Luft går till museet för att se skriet (Munch) när hon är upprörd – vad är mer mänskligt???? Resch extremt förvirrande… polischefen Garland försöker så splittring mellan dem genom att intala Deckard att PR är andy. Testet återges inte; endast pinsamma tystnaden efteråt.

‘Do you have your ideology framed?’ Phil Resch asked. That would explain me as part of the human race?’

Rick said, ‘There is a defect in your empathic, role-taking ability. One which we didn’t test for. Your feelings toward androids.’

‘Of course we don’t test for that.’

 ‘Maybe we should.’

 He had never thought of it before, had never felt any empathy on his own part toward the androids he killed. Always he had assumed that throughout his psyche he experienced the android as a clever machine – as in his conscious view. And yet, in contrast to Phil Resch, a difference had manifested itself. And he felt instinctively that he was right. Empathy toward an artificial construct? he asked himself. Something that only pretends to be alive? But Luba Luft had seemed genuinely alive; it had not worn the aspect of a simulation. […] So much for the distinction between authentic living humans and humanoid constructs. In that elevator at the museum, he said to himself, I rode down with two creatures, one human, the other android… and my feelings were the reverse of those intended. Of those I’m accustomed to feel – am required to feel.

Deckards kris = vad är liv? SF som bäst – skalar bort distraktioner genom att låta karaktärerna förändras i extrema förutsättningar. Skriet:

Twisted ripples of the creature’s torment, echoes of its cry, flooded out into the air surrounding it; the man or woman, whichever it was, had become contained by its own howl.

Phil Resch – hardass polis som Dedckard tror är android –> vänder hela historien – företag – individ – skillnad mot film: Resch + deckard upprörd efter Luft:

‘But someone has to do this,’ Phil Resch pointed out.

‘They can use androids. Much better if andys do it. I can’t any more; I’ve had enough. She was a wonderful singer. The planet could have used her. This is insane.’

Går till sängs med Rachel – som prisjägare innan honom – men förändras på ett annat sätt än hon förutsagt. Utläst i Luang Prabang; frukoststället vid Mekong. Parallellt med Deckards historia, androiderna och J.R, som föreställer sig prisjägaren såhär (också omvänt):

He had an indistinct, glimpsed darkly impression: of something merciless that carried a printed list and a gun, that moved machine-like through the flat, bureaucratic job of killing. A thing without emotions, or evan a face; a thing that if killed got replaced immediately by another resembling it. And so on, until everyone real and alive had been shot.

Annonser

~ av bookplanet på februari 11, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: