Allt går sönder (Chinua Achebe) [1958]

I förordet skriver Per Wästberg (se Afrika berättar) att ”Achebe är folkets man, [Wole] Soyinka elitens.”  Achebe var vän med författaren Ken Saro-Wiva, aktiv motståndare till Shells rövartåg och sedermera hängd av sin regering i en affär som stank oljepengar lång väg. ”När Achebe skrev sin fjärde roman, A Man of the People (1976), hölls Nigeria för demokratins fäste i Afrika. Achebe förutsåg upplösningen, ledarnas svek och inbördeskriget.” Detta är mycket intressant, och ett snabbt ögonkast på hans alster kittlar nyfikenheten (som förvisso är i upplösningstillstånd, korsfäst på tidsbristens sträckbänk).

Huvudpersonen Okonkwo är en stenhård man (se: Gudbjartur):

Kanske var Okonkwo egentligen ingen grym man. Men i hela sitt liv hade han jagats av en fruktan – fruktan för att misslyckas och för att ta i för löst. Det var en fruktan som satt djupare och längre in än fruktan för onda makter, nyckfulla gudar, trolldom och skogens och nattens fasor, hur illasinnade de än var och bloddrypande om tänder och klor. Okonkwos fruktan var lömskare och giftigare. För den lurade inte utanför, den fanns i honom själv: det var rädslan för att folk skulle finna honom lik sin far. [En strövare och ökänd latmask.]

Okonkwo är herkuliskt byggd, med ett explosivt temperament. Han är djupt anti-auktoritär, nästan våldsamt reaktionär, och när missionärerna börjar närma sig hans by är han den förste att förespråka diverse brutala lösningar. Det ironiska med hans livsöde är förstås att han inte tar i för lite, utan för mycket. Han avskräcker sin son, som söker sig andra förebilder – kyrkofolket. Okonkwo kan inte begripa varför, han har ju gjort allt han kunnat för att lära pojkvaskern att bli en man? Det hela måste bero på att Okonkwo har en dålig chi [personlig gud]. Så märkligt, att två författare från vitt skilda länder (Achebe, Laxness) kan skildra nästan samma karaktär och hans undergång i förändringens vindar, trots att han jobbar hårdare än någon annan.

”Den vite mannen” lockade barnen och även vuxna med löften om utbildning. Men han hade trumf på hand; han visste att gränsen mellan utbildning och indoktrinering är ett tuppfjät (nytt ord); och sakta instillerades kristen tro i de godtrogna. Ett stycke om detta, som också förklarar titeln:

”Känner den vite mannen till våra jordbesittningslagar?”
”Hur vore det möjligt när han inte ens kan tala vårt språk? Men han säger att våra vanor och bruk är dåliga; och våra egna bröder som har antagit hans religion säger också att det är så. Hur skulle vi kunna kämpa mot våra egna bröder när de vänder sig mot oss? Den vite mannen är mycket listig. Han kom lugnt och fredligt med sin religion. Vi var roade av hans enfald och lät honom stanna. Nu har han vunnit våra bröder och stammen står inte längre att känna som en enhet. Han har satt en kniv i det som höll oss tillsammans och vi har fallit i sär.”

Allt går sönder är en kraftfull skildring av den vite mannens försåtliga utnyttjande av byns traditioner och existerande religiösa föreställningar för att i grunden förstöra ett samhälle (på gott och ont förvisso – men vem gav honom den rätten?). Det är en mycket viktig historia, som den vite mannen aldrig vill berätta.

Nya ord: bastonad (omgång stryk), hänsovna (otroligt vackert sätt att säga bortgångna)

Advertisements

~ av bookplanet på februari 15, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: