Global Civil Society Movements in the Philippines (TS Encarnacion Tadem, editor) [2011]

  • Boken är publicerad av United Nations Research Institute for Social Development (UNRISD) – som erhåller sponsring från skandinaviska länder, Mexiko, Schweiz och GRB. Det sänker omedelbart förväntningarna om någon sammanhängande kritik av vår världsordning, till förmån för marginella, anekdotiska observationer om rörelse si eller så.
  • Märkligt då, att i en bok publicerad av ett FN-organ, så många gånger stöta på begreppen developed vs developing, 3rd world samt ”The South” för att beskriva ”de fattiga” (”oss fattiga”) när FN:s organ för statistik har avrått från användning av dessa begrepp (det gällde developing/developed; men kritiken är tillämpbar på alla dylika generaliseringar).
  • Det pratas också om ”the advent of globalization” vilket, beroende på vem du frågar, kan betyda allt från att Monsanto patenterar ditt ofödda barns DNA till att du kan chatta med din kompis i Burkina Faso. Definition, tack.
  • Viss diskussion om global kamp vs transparens/demokrati som fortfarande är nationbundet är intressant. Man menar (minns inte vilken av texterna) att det krävs en internationaliserad motståndsrörelse, en ”counterhegemony” (mycket bra begrepp) som är i stånd att reproducera sig själv, liksom kapitalismen reproducerar sin destruktiva spiral. Det är en extrapolering av mig; som FN-organ kan man ju inte prata om kapitalism, hysch, hysch! Man skulle kunna tillägga att fokus trots det bör ligga på det nationella planet och de nationella kamperna – eftersom det endast är nationellt som det finns demokratiska fora att göra sin röst hörd i. Den möjligheten försvinner i EU/WTO/IMF/slutna internationella förhandlingsrum.
  • Boken är stundtals en telefonkatalog med många sidor av långa tabeller med samtliga organisationers namn. Det är förstås roligt för dem att bli erkända av ett FN-organ, men jag får bara lust att bränna boken.
  • Boken beskriver följande fem rörelser:

Freedom from Debt Coalition

Filippinernas statsskuld fördubblades på de 20 år som gick efter att Marcos lämnat (följdes av president Aquino, som lovade att ‘honor our debt’ till varje pris; investerarvänlighet skulle ge den ökänt ineffektiva (icke-befintliga?) trickle-down-effekten och på så vis gynna folk genom att gå låta pengarna gå den långa vägen). Filippinernas ekonomiska tllväxt mellan 1980 och 1993 var endast 1,4% bl.a. tack vare denna hederlighet.

 Bred koalition – ståndpunkter i koalitionen bestämda, men utanför är medlemsorganisationer fria att anta andra (bredd vs radikalitet; mainstream-effekt gör att man kan locka fler anhängare, på bekostnad av att målen inte är samhällsomvälvande).

Koalitionen har föreslagit stopp på fler avbetalningar tills dess att rimliga nivåer (anpassat till nationens ekonomiska förmåga vid varje givet år) har överenskommits.

Communist Party of the Phlippines, CPP, gick till angrepp mot FDC 2004 och anklagade dem för att vara kontrarevolutionärer, sponsrade med utländska pengar.

Författarna (Joel F Arate Jr. & Ronald C. Molmisa) är åtminstone ärliga med att om man ska mäta FDC’s framgång efter statsskuldens omfattning har de misslyckats rejält.

Stop the New Round (nya WTO-mötet i Cancún 2003)

Den intressantaste rörelsen; tidsbegränsad, fokuserad. Strategi: folket hålls ovetande, snarare än en systemkritisk syn. Dvs inte: WTO är samhällsfientligt, utan att de försöker luras.

Enl boken kollapsade mötet pga en koalition kring Brasilien plus en splittring mellan USA/EU angående jordbrukssubventioner. Jag vet inte tillräckligt om detta möte för att kommentera.

Rörelsen har sitt fokus på WTO, men är liksom FDC en bred koalition.

http://www.youtube.com/watch?v=l9pHw9e0fvU Lee Kyung Hae, sydkoreansk bonde som begick självmord vid en av demonstrationerna.

Tobin Tax

Forex-marknaden (FOReign EXchange) är den största i världen; 1,9 triljoner USD per år. Det mesta rent spekulativt, och samhällsnyttan är tveksam.

90-talets finanskriser följdes av uppsving för tobinskatten; krisen började med Mexiko 1994 (spreds till Latinamerika), Östasiatiska krisen 1997 (Korea, Malaysia, Filippinerna, Thailand, Indonesien), Ryssland 1998 och Brasilien 1999.

Tobin själv föreslog att pengarna skulle till IMF och FN; artikelförfattaren pratar om att de skulle gå till global utveckling (osannolikt, minst sagt).

Diskuterar svårigheterna att adressera den abstrakta finansmarknaden jämfört med en regering (t.o.m. IMF, hur flyktiga de än är, har ju möten, kontor, m.m.) för att samla folk i organisationen.

Fair Trade

Bokens största skitsnack; en orgie i teknikaliteter och byråkratisk differentiering mellan alla fair trade-organisationer utan att snudda vid frågan: Vad ska det här hjälpa?

While it is indeed necessary for FTOs [Fair Trade Organizations] to balance their social and business objectives, it is important to take into consideration whether the products being created are accessible to the larger portion of the population. Support for fair trade through patronage of its products can only be possible if consumers have purchasing power. This can be made possible only through the implementation of programs that deal with the burgeoning poverty problem both in rural and urban areas.

Så, vad är fair trade-rörelsen i det ljuset? Den syftar uppenbarligen inte till att ”ta hand om” fattigdomen. Fair trade är ett litet plåster efter en amputation. Det är slöseri med folks tid och resurser, och framför allt är det en variant av vår tids avlatsbrev: du som är rik, köp dig ett rent samvete.

While no movement can have the monopoly of terms, there is still need for FTOs to differentiate themselves collectively from other formations that may unintentionally misrepresent what ”fair trade” stands for…

Dvs ”FTO:s” bör så ännu mer splittring i vänstern… Detta är så frustrerande att det inte går att kommentera.

Anti-Corruption movement

WB definierar korruption som ”misuse of public office for private gain” (intressant parallell: vinstvård/-skola (i Sverige) är korrupt per se, enligt denna definition). Enligt artikelförfattaren förloras 20-30% av den årliga budgeten i korruption.

Författaren, Ma. Glenda Lopez Wui (‘PhD candidate, Dep of Sociology, National University of Singapore), har med sin akademiska diarré åstadkommit bokens absoluta bottennapp. Bara att önska henne lycka till; hennes arbete verkar precis så verklighetsfrånvänt som krävs för en PhD och universitetskarriär.

Exempel:

Multilateral donor agencies have been supporting development programs in the Philippines since the late 1940s. Among the most active are the Asia Fundation, the United States Agency for International Development (USAID), the UNDP, and the World Bank. These multilateral agencies provided material support for the formation of anti-corruption CSOs [Civil Society Organizations] in the country and the establishment of TAN [Transparency and Accountability Network].

Jag antar att det är lätt att glömma att USA:s semikoloniala styre är den huvudsakliga orsaken till att fröken Lopez Wuis land ligger i ruiner på så många fronter samtidigt, inte minst korruption. Akademisering i ett nötskal: se handen som ger dig en klapp på axeln, men se inte den andra handen som håller en pistol mot ditt huvud.

Exempel 2 får belysa hennes förmåga till val av källor:

The World Bank’s web site states that ”good governance and anti-corruption [are] central to its poverty alleviation mission”... The control of corruption is an integral part of ensuring accountability (UNDP web site).

Citat 3 belyser den fullständigt upp-och-ner-vända logik som karaktäriserar stora delar av boken:

It is worth mentioning that examining the conduct of IFIs [International Financial Institutions] particularly the World Bank, might put TAN in a tricky position as some of its member organizations get funding from the institution.

Implicit: för att ”undvika” att pengarna ska sluta rulla in ska TAN begränsa sitt uppdrag och hålla ljuset borta från sina givare. Ojdå. Det är ju precis vad korruption är.

Sammanfattning (bokens och min)

Denna bok har ljuspunkter, som kan räknas på fingrarna, och som jag nämnt ovan. Därutöver, är boken det i särklass dummaste jag har läst såhär långt iår. Den uppvisar alla symptom på den moderna ”vänsterns” självförnekande och närmast suicidala inställning till sig själv, som kan illustreras av följande:

As argued by one donor agency, there was no longer any need to support political advocacies as the Philippines was already a ”democracy”… That is, in an era of ”democracy” one could now focus on development concerns instead of political issues, that is, fighting a dictator and a militarization.

Som om det någonsin handlat om annat än ”development concerns”! Det citatet är från bokens avslutande sammanfattning (av Tadem). Här blir det tydligt. Vänsterns ska nedrustas, och delas upp i sakfråge-rörelser, som driver sina ”concerns” på var sitt håll. Det finns ingen förståelse överhuvudtaget för vad denna avradikalisering och atomisering innebär.

 Ännu ett tragiskt exempel på ”ideologiernas kamp är över”:

Such a situation did not seem to be a concern for FDC [Freedom from Debt Coalition] members who, despite belonging to varous ideological blocs in the coalition, did not allow ideological principles to get in the way of coalition building.

Citat:

…some members of the Aquino cabinet came from the progressive movement and could thus empathize with the need to address the debt issue.

Min markering. Det krävs inte ”empati” eller progressivitet för att inse att man måste adressera skuldfrågan; det krävs en häpnadsväckande dumhet för att inte göra det.

Citat:

The strategy to be pursued by the fair trade movement was stymied by the absence of consensus among its members. As noted earlier, some members of the movement were averse to being involved in issues they considered ”political” in nature.

 Hur kan man inte begripa att handel är politiskt i sig? Och varför skulle man dra sig för att inblanda sig i politik????? Det är faktiskt skrämmande hur mycket mänsklig tid och energi de här nonsensfrågorna slukar.

Citat:

Thus it was no surprise that Jubilee South has called for an audit of the World Bank in reaction to the anti-corruption drive of its president, Paul Wolfowitz.

Spiken i kistan. Om man förlitar sig på att Wolfowitz ska ta hand om korruptionen mår man som man förtjänar.

Understandably, the Tobin tax is an issue that would fly past the heads of the lower classes.

 Varför är det så självklart? Vanligt folk lever åtminstone på den här planeten, till skillnad från författarna till denna bok.

This [Asian financial] crisis benefited the FDC, the SNR and the fair trade movement, and gave impetus to the Tobin tax advocates. Fourth was the end of the Cold War, which forced the UNDP and the World Bank to reassess their policies and focus on liberalization and democracy.

Var ska man börja?

TAN  [Transparency and Accountability Network] cannot attract former members of the Left, who see IFIs as objects of their anti-corruption campaign and who cannot collaborate with these institutions because of the latter’s neoliberal policies and differing opinions as to what causes poverty.

Detta citat får stå som gravsten för det här skräpet. Sån fullständig naivitet (”what causes poverty”; ”poverty” som akademiskt forskningsobjekt) har ingenting att tillföra.

Annonser

~ av bookplanet på mars 8, 2012.

Ett svar to “Global Civil Society Movements in the Philippines (TS Encarnacion Tadem, editor) [2011]”

  1. […] också en stor del av texterna verklighetsfrånvända (om än inte alls i lika stor grad som t.ex. Global Civil Society Movements in the Philippines, skräckexemplet). De handlar om akademiska hårklyverier, invecklade begreppsdefinitioner och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: