Reminiscences of Hồ Chí Minh (olika förf.) [2005]

Genom samlade berättelser från människor som kom i kontakt med Hồ Chí Minh tar en bild av honom form: enkel, på gränsen till asketisk, med orubblig disciplin, enkel kost, motion, sjuklighet (mager), skinande ögon, klarsyn; många återkallar att konversering med honom kändes som ”dimma som lättar”, och det som är mest framträdande: hans gränslösa vänlighet och tålamod.

(Visst. Ta det med en nypa salt. Viet Nam är ju en rabiat kommunistdiktatur. Aggressivt, förtryckande, censurerande, personkult, etc. Eller? Vet du verkligen vad du snackar om nu? Är det inte dina fördomar som bubblar till ytan, likt en för länge återhållen flatulens?)

Unga Viet Minh-kadrer återkallar hur HCM examinerade dem genom att låtsas vara en gammal bonde, som de skulle locka till nationalismen och socialismens sak. Detta tvingade kadrerna att tänka från böndernas perspektiv.

Indirekt, via andra, lär vi om hur HCM var med om att grunda det franska kommunistpartiet (vilket säkerligen bidrog till deras stöd för Viet Nams befrielse).  Vi lär om hans studier i Moskva (efter oktoberrevolutionen öppnade man internationella universitet som tog in studenter från världens alla hörn), hur han så lämnade Europa i slutet av 1924 för att komma närmare sitt hemland och verka genom Kina, blev arresterad av polis i Hong Kong och fängslad i närmare ett år, hur han in i det sista väntade med att återvända till Viet Nam tills tiden var inne – och det läget kom i och med Japans bärsärkagång i området (Kina, Filippinerna, Viet Nam, m.m.) parallellt med Tysklands ockupation av Frankrike (kolonisatören koloniserad – the irony is complete…), vilket destabiliserade fransmännens kolonialmakt. När så fascisterna föll hade Viet Minh skapat sig en stark position i Viet Nam med års militär kamp och ideologisk förankring bland bönderna.

Två intressanta tankar: såväl första världskriget som den ekonomiska depressionen 1929 fick svallvågor i kolonierna: kolonialmakterna skulle kompensera för bägge dessa genom att plundra sina kolonier ännu mer. En självklarhet när man tänker på det, men tankeväckande att höra det berättat från ett annat perspektiv.
En del av Hồ Chí Minhs texter (mest tidningsartiklar) finns på http://marxists.org/reference/archive/ho-chi-minh/index.htm.

As ever, he was sedate, calm and clearsighted. Before the coming of Chiang Kai-shek’s troops he said, ”They are not good people. They will live parasitically upon us and draw the reactionaries into our country to sabotage us and to indulge in provocative acts. We must be preserving [sic], clever and constantly vigilant. What we should or should not give them must be the object of adequate policies.”

.

In his spare time, he practiced physical exercises and played volleyball. Not so strong as other players, when it was his turn to serve the ball, he shouted, ”Here’s a ‘diplomatic’ service”. And he and all the crowd laughed merrily.

.

He [HCM] used to say that we should pay attention to the value of figures, for they were concrete material which helped people see the truth. As Lenin often said, ”The farmers believe more in figures than in theories”.

.

The Chiang Kai-shek clique sent him from prison to prison and he had to endure all the hardships of the darkest prison regime…

.

In July 1944, the French reactionary government under Petain collapsed. General de Gaulle returned to France at the heels of the U.S. and British troops and set up a new government. This situation sharpened the contradictions between the Japanese fascists and the French colonialists in Indochina. The Party foresaw an inevitable coup d’état staged by the Japanese fascists in order to destroy the French power.

.

He [HCM] was the incarnation of a great energy, an energy which possessed a great mobilizing force and of which nothing could stand in the way. On that very first day when I met him in Kunming I got an impression which I could not describe, the impression of standing before a man endowed with a simple, lucid, resolute and steady mind.

.

”A revolutionary must know Lenin’s mother tongue.” [Om sina kunskaper i ryska språket.]

.

What struck me [Leo Figueres, fransk intellektuell] most in my travels in 1950 through that horror-stricken Việt Nam was that the peasants who met me showed me not hatred but sympathy and that they could clearly distinguish the French colonialists, who are responsible for their sufferings, from the French people.

Annonser

~ av bookplanet på mars 20, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: