The shadow of the sun – My African Life (Ryszard Kapuściński) [1998]

Det första RK gör är att i förordet förklara att det inte finns något enhetligt ”Afrika” – när man talar om ”Afrika” i vardagstal, är det en nästintill missvisande förenkling av verkligheten. Afrika är alldeles för stort och svårbeskrivligt för att man ska kunna använda ordet som många tenderar att göra. Sen fortsätter han att använda ”Afrika”, ”afrikanskt”, ”afrikan”, etc. i resten av boken, i princip varje kapitel. Han använder det i meningar som ”afrikanens själsliv”,

I en av få referenser överhuvudtaget till kolonialismen skriver RK:

Everything about the internal politics of Africa’s states is intricate and entagnled. This stems directly from the fact that European colonialists, dividing Africa among themselves under Bismarck’s leadership during the Berlin conference, crammed the approximately ten thousand kingdoms, federations, and stateless but independent tribal associations […] within the borders of barely forty colonies…

Now, with decolonization, the old interethnic relationships, which European rule only froze or simply ignored, suddenly sprang back to life and were becoming relevant again.

Det är förvisso ett erkännande att kolonialismen ägde rum här, men ”analysen” begränsar sig till det kulturella/etniska planet. Ingenting om hur människorna och länderna plundrades och brutaliserades, och  hur detta har format de postkoloniala konflikterna. (Många av länderna plundras än idag, dock med mer subtila metoder som villkorade lån/skuld, frihandelsavtal/-zoner, avregleringar, m.m.) Här och var bubblar ekonomiska funderingar upp till ytan, som att Nigeria saknar en välutvecklad privat sektor, och att ingen utveckling (oklart vad som menas) kan ske utan handel.

RK har ett poetiskt och flytande språk; han är en charmig berättare:

The Europeans clung to the coasts, to their ports, eating houses, and ships, reluctantly and only sporadically making incursions into the interior. They were hampered by the lack of roads, fearful of hostile tribes and tropical diseases… Their ports were really only leeches on the body of Africa, points of export for slaves, gold, and ivory. 

Jag ska också citera detta stycke till hans försvar (en sågning är nära förestående, kära läsare):

Theft is a method – admittedly unpleasant – of lessening inequality. It is good that they rob me, he declared. It can even be seen as a friendly gesture on the part of the perpetrators – their way of letting me know that I am useful, and, therefore, that they accept me.  

Om barnsoldater:

Their older companions (also children) often laze about, and when a confrontation with the enemy is pending, send the little ones to the front lines, into the thick of battle. These armed encounters between youngsters are particularly fierce and bloody, because a child does not have the instinct for self-preservation, does not experience the fear that only maturity will evoke. […]

The dimensions of weapons are now perfectly suited to a boy’s physique, so much so that in the hands of tall, massive men, the new guns appear somewhat comical and childish.

Om den ”europeiska kulturens” (och faktiskt ”mentalitetens”; ”själens”?) överlägsenhet:

That is precisely the subject of a conversation I have one day with A., an elderly Englishman and longtime local resident. His view: That the strength of Europe and of its culture, in contrast to other cultures, lies in its bent for criticism, above all, for self-criticism [!] – in its art of analysis and inquiry, in its enldess seeking [!!!], in its restlessness [?????]. The European mind recognizes that it has limitations, accepts its imperfections, is skeptical, doubtful, questioning. Other cultures do not have this critical spirit. More – they are inclined to pride, to thinking that all that belongs to them is perfect; they are, in short, uncritical in relation to themselves. 

[Något senare: om kristendomens :]

The Christian tradition, on the other hand, internalizes guilt: our soul aches, our conscience torments us, we are plagued by worries. That is the state in which we experience the full weight of sin, its stinging presence, its harrowing intrusiveness… In the African tradition, the conflicts and drama of Raskolnikov are an impossibility.

[För Kapuściński är problemet vad man (européerna?) ska göra med ”dem”:]

The increasingly important question in the world is not how to feed all the people – there is plenty of food, and preventing hunger is often only a matter of adequate organization and transport – but what to do with them. What should be done with these countless millions?… What is their place in the family of mankind?

Respekt till RK för att han bott i de omständigheter han beskriver (han har knappast hittat på allt, dock justerat en hel del).  Han har också stor talang för att fånga atmosfärer, märkliga situationer och nycker. Men det är just det som är svagheten i hans skrivande också; han är mycket mer poet än journalist, och det är därför boken har så svårt att beskriva verkligheten på ett meningsfullt sätt, och framförallt att sätta observationerna i ett historiskt, politiskt, ekonomiskt sammanhang. Det är därför det inte finns någon eftertanke kring varför alla de människor han träffar lever miserabelt, ingen förståelse för ekonomiska betingelser. Vad som orsakade bondeupproret i Rwanda 1963 får vi aldrig veta (wow, jag börjar låta som ett latte-sörplande södermalmsvänsterpseudointellektuellsurdegshuvud). Lika tafatt blir det när han ska försöka förklara motsättningarna mellan Hutus och Tutsis med ”de djupaste sanningar; ‘good vs evil’, osv”. en vuxen människa som ens tänker i gott och ont är förfärligt – att den personen råkar vara världsberömd journalist är ännu värre.

Kapuścińskis narrativ är kort sagt starkt begränsat till ”Europa vs Afrika”; ”vi” mot ”dem” (vilket på många ställen är explicit; se det sista citatet t.ex. – vadå för jävla ”we”? Vilket ”family of mankind”?). Och det råder ingen som helst tvekan att ”vi” är de överlägsna, pga vår självkritik och förmåga att känna skuld, som bär ansvaret för att civilisera. Det slår honom aldrig in att fråga vad för rätt ”vi” ens har att göra något med någon annan. Allt som är märkligt och udda ska jämföras med den europeiska måttstocken, det normala (som om det europeiska eller ens det kristna är något homogent). Således blir allt till  exotisk kuriosa, och boken sållar sig till den stora högen av Afrika-romanticism. Inget nytt under solen.

Intressanta anteckningar (RK:s vinkling): 

  • Idi Amin steg i graderna under britternas välde, pga sin lydighet och lämplighet som militär (tungviktsmästare i boxning!). Förskingrar pengar som skulle använts i kampen mot anti-Mobutu-rebeller i Zaire, rädd att bli arresterad –> statskupp. Paranoid, hårdhänt, rekryterade soldater från perifera Uganda och Sudan – dessa talade andra språk, var isolerade och beroende av Amin. Attackerade Tanzania 1978, presidenten Nyerere invaderade Uganda, Amin flydde via Libyen till Saudiarabien (pga att han var muslim), där han dog 2003.
  • Rwanda består till skillnad från de flesta grannländer av en etnisk grupp: Banyarwanda, som delas in i tre ”casts”: Tutsi (14%, traditionellt boskapsskötare), Hutu (85%, ffa bönder) samt Twa (1%, ”laborers and servants”). Att jämföras med (enligt RK) Kongo med 300 grupper, Nigeria med 250 grupper, m.m. Rwanda fördelades till Tyskland vid Berlin-konferensen 1884 utan att rwanderna informerades. Tyskarna förlorade kolonin till Belgien efter WW1. Tutsis som utgjort överklassen privilegierades och i takt med att deras boskap behövde mer land började Hutus fördrivas, vilket var ett problem pga Rwandas bergiga (obördiga) landskap. På 50-talet börjar Tutsis i allt högre utsträckning begära sin frihet, varför belgarna börjar sponsra Hutus. Bondeuppror 1959, Tutsis angrips, deras boskap slaktas, många flyr över gränserna till Kongo, Uganda, Tanzania och Burundi. Efter självständigheten 1962 är Hutus dominerande samhällsskiktet. Tutsis angriper Rwanda från gränsområdena, slås tillbaka av militären (bl.a. en massaker 1963 då tjugo tusen Tutsis hackades ihjäl med machete, ännu fler på 70-talet). Tutsis får starkare position i Burundi, fördriver Hutus därifrån till Rwanda. En del av de fördrivna Tutsis lämnar flyktinlägren vid gränserna och blir soldater i gerillaledaren Musevenis kamp mot diktatorn Milton Obote i Uganda (både företrädare och efterträdare till Amin). Dessa soldater är med vid uppbyggandet av Rwandan Patriotic Front, som 1990 invaderar Rwanda, varpå presidenten Habyarimana ber franske presidenten Mitterrand om hjälp. Enligt RK led franska ledarna av Fashoda-komplexet (då man i tävlan mot britterna 1898 kom fram nästan samtidigt till Fashoda – idag Sydsudan – och gjorde anspråk på detta viktiga område i Östafrika (britterna ville ju ha en verikal koloniremsa genom kontinenten, fransmännen en horisontell) varpå fransmännen till slut fick backa), dvs när en modern stat har en liten flickas prestationsångest. Fransmännen landade fallskärmstrupper i Kigali, varvid RPF backade från städerna och höll sig vid gränserna och landet hamnade i ett tillstånd mellan krig och fred. Missämja i regeringen mellan de som förespråkar kompromiss med rebellerna (däribland Habyarimana) och de som vägrar (ffa Akazu-klanen, anledda bl.a. av Agathe Habyarimana – presidentens hustru och av många ansedd som en viktig maktfaktor genom hans presidentskap). Akazu-klanen har överhanden, man börjar rusta för krig med vapen bl.a. från Frankrike, Sydafrika, Egypten (dvs indirekt USA som höll bägge sistnämnda regimerna uppe) med betoning på den paramilitära Interahamwe (”Let us strike together”), radiokanalen Radio Mille Collines, osv. Varvid, presidentens plan skjuts ner 6:e april 1994 av okända gärningsmän när han återvände från utlandet efter att ha skrivit under ett fredsavtal med gerillan – mycket symbolisk aktion, som triggar igång folkmordet (som alltså var mycket välförberett).
Advertisements

~ av bookplanet på april 15, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: