Jag är Zlatan (Zlatan Ibrahimović, Lagercrantz) [2011]

Av en (kanske inte så stor) slump en av de första böcker jag läste som nyinflyttad i Malmö. Roligt för en som följt honom i så många år, lojalt tittat på hans matcher på SopCast fastän man ibland undrat varför – att få höra hans sida av historien. Han verkar ha sin karaktär, och bete sig ganska konsekvent – och visst håller man med när han tycker avstängningen i landslaget var töntigt. Med det sagt, så verkar han ju inte ha särskilt mycket på gång i skallen – det är stora hus, dyra bilar och Xbox som gäller. Allt snack om Rosengård och arbetarklassuppväxt är överdrivet, enligt mig – om man så lättvindligt kan övergå till dyra klockor och lyx. Folk må säga ”vad hade du väntat dig, det ingår i fotbolls-/invandrar-kulturen, bling-bling och sånt”. Men jag tycker faktiskt det är av de som kommer från botten som man kan förvänta sig sunt förnuft och fötterna på jorden. Nåväl – det är pärlor till svin att göra en jävla litterär analys av det här.

Skönt att höra honom ge några kängor till Filosofen – säkert välförtjänt. Byter man ut en 700-miljoners spelare för att ta in sin jävla Bojan Krkić (som iofs själv hade ett och annat att säga om Filosofen när han flyttade till Roma) så förtjänar man ett och annat. Bokens absoluta ljuspunkt är annars Zlatans totalt ohämmade agent, Mino Raiola. Killen som sätter sig på Moggis stol och slänger upp fötterna på hans skrivbord inför en löneförhandling, killen som får Zlatan att framstå som ett mönsterbarn.

Mino går alltid via mellanhänder. Han brukar säga: Approachar du själv, kommer du i underläge. Då står du med mössa i hand. 

Sen kom juluppehållet. Vi stack till Åre och jag körde skoter, som jag sa, och hade kul. Men det var också brytpunkten. Efter nyår blev det som varit tungt på hösten ännu värre och jag var inte längre mig själv. Så kändes det. Jag hade blivit en annan, osäkrare Zlatan, och varje gång Mino hade haft möten med ledningen i Barca frågade jag honom:
”Vad tycker de om mig?”
”Att du är världens bästa anfallare!”
”Jag menar privat. Som person.”
Jag hade aldrig brytt mig om det tidigare. Jag har struntat i sånt. Jag vill spela bra. Sen får folk säga vad de vill. Men nu var det viktigt plötsligt, och det visade att jag mådde dåligt. Mitt självförtroende krackade och jag kände mig hämmad. Jag jublade knappt när jag gjorde mål. Jag vågade inte bli arg, och det är inte bra, inte alls. Jag kapslade in grejer, och då är jag verkligen inte överkänslig. Jag är tuff. Jag har gått igenom mycket. Men ändå, att dag efter dag få blickar och kommentarer som om jag inte passade in eller var annorlunda, det tar. Det var som att kastas tillbaka i tiden, till åren innan karriären tog fart. Mycket av det gick knappt att tala om, det var små grejer, ögonkast, kommentarer, ordlägen, sånt jag aldrig brytt mig om förut. Jag är ju van vid hårda tongångar. Jag är uppvuxen med det. Men nu fick jag en känsla: Är jag typ fosterbarnet i familjen, killen som inte hör hemma? Och hur sjukt var inte det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s