Det globala kasinot (Kenneth Hermele) [2001]

Hermele skriver i första kapitlet vad syftet med boken/pamfletten är: att vända den allmänrådande uppfattningen att ”kapitalismens hjältar” är de ”nyliberala avreglerarna” – faktum är att avregleringar inte har särskilt mycket gott att erbjuda gemene man. Så långt allt gott. Men exakt hur långt vill han vrida den uppfattningen? Reformist som han är, skriver han att ”hjältarna” egentligen är ”lagstiftare och tjänstemän i oglamorösa yrken på Konkurrensverket, Finansinspektionen, Koncessionsnämnden för miljöskydd och polisens avdelning för ekonomisk brottslighet.” Alltså: det är inget fel på systemet, vi måste bara tillämpa reglerna lite striktare. Och redan där vet jag hur fortsättningen kommer att se ut, och jag kan stryka resten av Hermeles böcker som jag funderade på att läsa. Hermele förklarar Smith:

Smith kom till den paradoxala slutsatsen att en samling egoistiska människor som verkar på en marknad och försöker förbättra sin egen ställning, samtidigt och oavsiktligt lyckas skapa samband som leder tll en god utveckling för hela samhället.

Och han angriper Lenin, Marx och Engels i samma stycke (säkert något slags rekord för en 70-sidors bok):

På de allra sista sidorna i tredje delen av sin monumentala Informationsåldern säger Manuel Castells att den lilla frågan ”Vad bör göras?” [hänvisning till en av Lenins texter, min anm.] – ställd av Lenin 1902 – alltid leder vilse. Karl Marx och Friedrich Engels hade fel när de en gång sa: filosoferna har bara tolkat världen, vad det gäller är att förändra den.

Detta är ungefär som att låta Sverker Olofsson analysera Lenin (”Ska det va så??”). Hermele framstår tyvärr som en amatörjournalist med för stort självförtroende och ett inbillat scoop, snarare än en påläst kritiker av det kapitalistiska systemet. Hans angreppssätt är amatörmässigt, språket är amatörmässigt, argumenten är dåliga, alltför mycket är billigt och hafsigt gjort. Palme beskylls ha sagt till Kjell-Olof Feldt: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.” angående avregleringar. Det är helt otänkbart att en statsminister någonstans i världen skulle säga något sådant, allra minst en påläst och intelligent människa som Palme – men från detta rykte går Hermele vidare och drar slutsatsen att ”den svenska socialdemokratin [därmed är] inlemmad i den nyliberala familjen.”

Det värsta är nog ändå de avslutande slutsatserna. Det längsta kapitlet är ett pseudoobjektivt försök att representera de synsätt som finns på det kapitalistiska systemet (i princip: marknaden måste A) frigöras mer, B) regleras mer (reformisterna) och C) skit i marknaden (revolution, även om Hermele inte använder det ordet)). Denna klassificering placerar författaren själv bekvämt på den gyllne medelvägen, långt från både högerns frälsta liberaler som vänsterns naiva marxister (Marx och Engels hade ju bevisligen fel, eftersom Castells säger så). Det bevisar bara att Hermele inte begriper vad han skriver om, och framför allt ingenting om kritiken mot kapitalism som samhällssystem (och då syftar jag inte bara på marxism – inga seriösa alternativ finns i hans tankevärld). Det är rent båg, och slöseri med tid att läsa den här boken.

Några intressanta minnesanteckningar lyckades jag få ut:

  • Distinktion mellan varuhandel och valutahandel; Bretton-Woods gav stater möjligheter att reglera kapitalflöden. Nixons administration 1971 bryter det genom att införa flytande växelkurs för dollarn och övriga stora valutor. I samma veva ifrågasattes den keynesianska ekonomiska teorin; illustrerat bl.a. av att von Hayek (1974) och Friedman (1976) tilldelades Nobelpris i ekonomi.
  • MAI (Multilateral Agreement on Investment): ett försök från OECD att tillge företag större rättigheter, bl.a. att gå till domstol och driva ärenden mot stater (t.ex. p.g.a. ”orättvisa” handelshinder som miljölagar, arbetares rättigheter, m.m.). Enligt Hermele kraschade förhandlingarna när ”Frankrike kom på att MAI skulle göra den franska kultur- och medieindustrin skyddslös mot amerikansk konkurrens…”
  • (Angående Tobin-skatt:) Valutahandeln är starkt koncentrerad (enligt Hermele sker det till 63% i fyra länder – så även ett införande av Tobin-skatt i endast dessa länder skulle vara ett stort steg (och stora hinder finns, vilket han erkänner) – detta som motargument mot att skatten måste införas ”överallt, samtidigt”.
Annonser

~ av bookplanet på april 23, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: