Brobyggarna (Jan Guillou) [2011]

Tre pojkar från en norsk fiskeby förlorar sin far till havs, lever torftigt med sin mor, tills deras talang för hantverk upptäcks när de bygger en modellbåt. De får stipendie att studera i Dresden, blomstrar a la Ondskan, de ska just till att återvända till Norge som färdiga ingenjörer för att återgälda stipendiet när den yngsta brodern flyr med sin älskare och mellanbrodern blir bedragen av en prostituerad och också flyr, varpå äldste brodern Lauritz – som just såg sin chans till klassvandring genom att gifta sig uppåt – lämnas ensam att återbetala skulden (den moraliska, märk väl).

Yngsta brodern vet vi inget om. Mellanbrodern Oscar är i Tanzania (tyska Östafrika) och bygger järnvägar.

Det minner mest om en modern saga, typ som Ondskan. Men Guillou är klok och trovärdig, vilket gör att man står ut med att läsa den. Dessutom vet han hur det funkar i kulisserna, till skillnad från de flesta skönlitterära författare, som brukar vara otroligt naiva. Han kan historia, och använder det till sin fördel för att ge karaktärerna djup. Med det sagt, är dialogerna ibland så torra att jag måste gå och dricka vatten när jag läst dem.

Järnvägsbolaget hade förstås en obegränsad licens när det gällde elefanter, som alltid kunde sägas hota järnvägen på det ena eller det andra sättet. De elefanter han sköt för bolagets räkning blev ändå en icke föraktlig sidoinkomst. Allt sådant elfenben togs om hand av firman Lauritzen & Jiwanjee. Och eftersom järnvägsbolaget ägde tio procent av aktierna i företaget fick man också del av inkomsten på ett högst bekvämt sätt, genom årliga utbetalningar och utdelning. Inga järnvägstjänstemän behövde belastas med allt besvär som ingick i elfenbenshanteringen, vilket man var tacksam för på huvudkontoret. Man tycktes inte ens reflektera över att Oscar tjänade sex gånger så mycket på varje elefantbete som de själva. Mohamadalis idé att göra järnvägsbolaget till minoritetsägare i företaget hade i sanning varit närmast genialisk.

Någon gång hade hon fruktat att hon älskade Lauritz mer av principiella eller politiska skäl än av hjärtats skäl, just därför att han var en så modern människa, en fattig fiskarpojke från en av Europas avkrokar som genom lyckliga omständigheter fått utbildning och visat sig vara intellektuellt överlägsen nästan all överklass som utan ansträngning kunde få samma utbildning. Han var den nya människan i det nya århundradet, på så vis en idealbild. Och då var frågan om det bara var den bilden hon älskade.

 Det var en belgisk specialitet, det där med att hugga av de förslavade kongolesernas händer om de inte levererade tillräckligt med gummisav en gång i månaden… 1902 hade gummipriset stigit brant i Europa. Det var de nya automobilerna som låg bakom den oväntade utvecklingen. Eftersom kung Leopold ägde Kongo privat hade han snabbt gjort sig en kolossal förmögenhet på det enklaste och mest brutala vis.

– Oscar berättar om hur lättbesegrade engelsmännens styrkor var:

För det första bestod de ”engelska” styrkorna uteslutande av indier, Indian Expeditionary Force B, som avseglat från Bombay redan den 16 oktober, dessutom i hård sjö. De 10 000 indiska soldaterna var packade som boskap och sjön var hård, de sanitära förhållandena ombord såvitt man kunnat förstå outhärdliga, eftersom man bland annat drabbats av en koleraepidemi.

[…]

Därefter vidtog en ”kapitulationsmiddag” på Kaiserhof där de engelska officerarna uttryckte sin uppskattning för tyskt öl och i övrigt visade mycket gott mod och diskuterade slaget med samma lättvindighet som om det handlat om en cricketmatch mitt i en lång serie. 

Annonser

~ av bookplanet på april 26, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: