Författare räknar inte röster (Arundhati Roy, intervjuad av D Barsamian) [2004]

Efter att ha trollbundits av The God of small things för tre år sedan (och lovat att aldrig läsa fler av hennes böcker, vilket jag hade glömt) och sett hennes diskussion tillsammans med Howard Zinn (den mannen kan iofs få vem som helst som står på scenen med honom att framstå som fantastisk)har namnet Arundhati Roy fastnat. I den här boken ”intervjuas” hon av Barsamian (som bekant är det ytterst sällan han faktiskt frågar något, hans teknik består i att stryka intervjuobjektet medhårs och mata med påståenden som han vet att de kommer att nappa på. Det blir lärorikt och detaljerat, men jag saknar kritiska motfrågor som skulle vara bättre för diskussionen.) om diverse ämnen – mest Indien: hennes uppväxt, dammbyggen, böndernas situation, hur hon är aktiv i gräsrotsrörelser där, författarskapet, åtalet mot henne (pga att The God of small things skulle vara fördärvlig för moralen), m.m.

Det är ibland svårt att få helhetsbilden, mest för att Indien är ett vakuum av okunskap i mitt huvud. Roy har en egen, anti-auktoritär röst och mycket humor, men går som katten kring het gröt om vad det är hon egentligen förespråkar. Det framgår tydligt vad hon är emot: nyliberalism, rasism, naturförstörelse, kvinnoförtryck, etc – grundbultarna i modern kapitalism. Men ingenstans säger hon något om alternativet. Inte för att namnet i sig är viktigt (socialism? anarkism? dadaism?) men det finns inga resonemang om hur ett alternativt samhälle ser ut. Kanske har hon inte alls tänkt på det (osannolikt), kanske det är bedrägligt PK-spel för att inte förstöra sin image som outsider/observatör/poet. Det här var inte mitt bord.

-*-*-*-*-*-

Ur förordet från Naomi Klein:

När strömmen av resande går åt andra hållet blir rösterna från syd ofta personliga vittnesmål om fattigdom och lidande i hemlandet. Roy däremot spelar en helt annorlunda kulturell roll.

[Klein citerar Roy:]

”Avståndet mellan makt och maktlöshet, mellan dem som fattar beslut och dem som drabbas av besluten har ökat enormt… Ju längre bort besluten fattas, geografiskt sett, desto större svängrum har man för en ofattbar orättvisa.”

[Klein igen:]

[V]år viktigaste uppgift är att minska avståndet, att föra makten och beslutsfattandet närmare oss själva. För mig har denna enkla uppgift blivit en sorts barometer för min aktivism: våra motståndare samlar makt, vi sprider den.

Roy får frågan om hur det var att ”övergå” från skönlitteratur till icke-skönlitteratur:

Jag tycker inte att det är någon större skillnad på De små tingens gud och mitt icke skönlitterära skrivande… Den specialisering som präglar vår tid är bisarr. Specialister och experter håller på med att lösa upp sambandet mellan olika saker, isolera dem från varandra och åstadkommer på det sättet i själva verket barriärer som hindrar vanliga människor att förstå vad de utsätts för. Jag försöker göra motsatsen: skapa förbindelser, binda ihop punkterna, berätta om politik som man berättar en historia, förmedla den, göra den verklig.

Jordbrukarnas vardag är återkommande:

I nordöstra Indien har en del stater börjat exportera grodlår tll Frankrike. Det har blivit ett betydelsefullt sätt att dra in utländsk valuta. När grodorna blev allt färre började de skadeinsekter som de livnärt sig på förstöra grödan. Nu måste delstaterna köpa bekämpningsmedel (för lån från Världsbanken)…

Hänsynslösa dammbyggen; enl. Barsamian ”[finns] fyrtio procent av alla stora dammar som byggs i världen idag i Indien”. Många av bönderna som lever i närheten ”förflyttas”:

Till skillnad från exempelvis Kina, Turkiet eller Indonesien mejar Indiens regering inte ner sitt folk. Den dödar inte folk som vägrar flytta. Den bara fortsätter att följa den här ”utvecklingsmodellens” brutala väg och struntar i följderna. På grund av kastsystemet, på grund av att det inte finns någon social förbindelse mellan de människor som fattar besluten och dem de drabbar går den bara på och gör som den vill.

Roy lyfter ett förglömt Churchill-citat, angående palestiniers rätt till sitt land:

Jag anser inte att den hund som ligger i kojan har rätt till den bara därför att han har legat där länge. Jag anser inte att det har begåtts någon orätt mot indianerna i Amerika eller mot de svarta i Australien bara därför att de har ersatts av en högre och starkare ras. [!]

Tankeväckande:

Vad handlade swadeshi (självtillit) [indiska självständighetsrörelsen] om? Dess budskap var: ”Köp inga brittiska varor.” Det var: ”Spinn ert eget garn. Tillverka ert eget salt. Vi måste montera ner imperiets ekonomiska maskineri nu och slå mot det.” Dessa marscher, möten och sånger idag – de är vackra, men de är för det mesta bara till för oss själva. Om all vår energi går åt till att organisera sådant gör vi inte etablissemanget- imperiet – någon verklig skada.

[Senare:]

Nu får det vara slut på att bara ha rätt. Vi [”vänstern”] måste vinna.

Det sista är ganska självklart, måhända. Men det ödslas de facto alltför mycket kraft på att bevisa att ”vänstern” gynnar flest med statistik, diagram, historiska incidenter och nutida exempel på kapitalismens bestialiska natur. Det är inte fler fakta som behövs.

  • Nytt ord: tuppfjät (hårsmån)
  • De flesta offer för Bhopal-katastrofen var muslimer, vilket säkerligen bidrog till regeringens aversion mot att representera dem gentemot Dow (skulle inte se bra ut att regeringen sprang muslimernas ärenden; anti-islam är utbrett – Roy diskuterar på andra ställen hur väl Storebrors ”krig mot terror = islam” passade som ”handen i handsken”).
Advertisements

~ av bookplanet på maj 8, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: