Rasismer i Europa 2 – migration i den nya världsordningen (Brah, Campani, Dahlstedt, Hansen, Lindberg, Tesfahuney, Ålund) [2004]

Skriven i samma kontext som Rasismer 1 (se längst ned för länk). Den här serien visar sig bli mer och mer läsvärd, och det är tydligt att det har funnits en tanke bakom publiceringen. Imponerande, och jag ser fram emot de sista två.

Den första boken var en historisk beskrivning av rasism (-er) och klargjorde att det rör sig om systemfenomen och inte rasbiologi eller kulturella hierarkier. I den boken började Esbatis avslutande text placera rasismen i sin kontext: som en källa till billig arbetskraft för kapitalismen. Denna andra bok fortsätter det spåret mycket förtjänstfullt.

 Förord (Magnus Dahlstedt, Ingemar Lindberg)

Historiskt har laissez-faire-liberalismen gått hand i hand med både rasism och kolonialism, vilket i sig understryker att ”paradoxen” ingalunda är ny.

[…]

Rasismen betraktas ofta som en kvardröjande rest från äldre tiders tänkande. Den är resultatet av ”för lite upplysning” och den kan fås att försvinna med ”mer modernisering”. Det är ett, enligt vår mening, både missvisande och farligt synsätt. Systematisk och brutal rasism har primärt utvecklats i Europa, under de senaste två århundradena – ”upplysningens” och kapitalismens blomstringstid – framför allt för att praktiseras i dess kolonier.

Internationell migration, socialt medborgarskap, kulturpanik (Aleksandra Ålund)

Dahrendorf hävdar att grunden för dessa tendenser är den omstrukturering av ekonomin, som i kombination med välfärdsstatens reträtt har försiggått sedan mitten av 1970-talet och lett till att vissa befolkningsgrupper blivit definitivt ”utestängda” från de formella medborgarrättigheter som skrevs in i efterkrigstidens nationella samhällsfördrag. Man kan i detta perspektiv tala om ett slags ”social utestängning” från fullt medborgarskap, från ett helt spektrum av rättigheter som åtföljer den status som det formella medborgarskapet ger.

[…]

Integrationsbegreppet kopplas till en modernisering av invandrarna och deras kulturer.

[…]

Kulturella hierarkier underlättar social stratifiering och omvänt…

Texten känns inte gedigen. Den citerar forskarkollegor från tio år sedan, pratar om ”metasociala garantier”, diskuterar ”Is multiculturalism bad for women?” (”ledande feminister” är tydligen inte överens om detta…) – istället för att ta avstamp i dagens verklighet. Som synes är citaten jag dragit ut ospecifika.

Rörlighetens paradoxer – om ”migrationshot”, ett inhägnat Europa och en paranoid samtid (Magnus Dahlstedt, Mekonnen Tesfahuney)

Texten skildrar, mycket suggestivt, scener med döda (afrikanska) emigranter som spolas i land på europeiska medelhavsländers stränder:

Betänk denna absurda scen, som hämtad ur någon av Kafkas romaner: Här dyker rader av döda människor upp, som uppenbarligen ingen mördat. Vem bär ansvaret? Vem är skyldig? Varifrån kommer denna närmast totala likgiltighet [anspelar på foton på strandturister som helt sonika solar medan kropparna bärs bort] inför de tragiska öden som snart sagt var dag utspelar sig på södra Europas stränder? Skulle tystnaden vara lika kompakt om Medelhavet inte var en flytande kyrkogård för desperata afrikaner och asiater, utan att de döda kroppar som spolades upp på europeiska stränder, bland solande turister, var ”européer?”

[…]

[…]rörlighetens paradox: Samtidigt som den globala kapitalismen lovordas för löftet om evigt välstånd, med den fria marknadens och rörlighetens välsignelser, byggs idag fler murar, hinder och kontrollsystem än någonsin tidigare. Löftet om fri rörlighet för alla är reserverad en privilegierad grupp – primärt den transnationella kapitalistklassen samt varor och tjänster. Marknadens fria flöden motsvaras inte som man kunde förvänta sig av fri rörlighet av människor…

[…]

Åtskilliga av upplysningens och liberalismens främsta tänkare och politiska filosofer, såsom Hume, Locke, Kant, Mill, Montesquieu och Tocqueville, förespråkade mer eller mindre öppet förtryck och exploatering av etniska minoriteter och koloniserade folk.

[…]

Nyliberalismen är, enligt en gängse uppfattning, blott en ekonomisk doktrin. Vi vill snarare hävda att den bör ses som ett totalitärt projekt… [författarna går vidare att presentera två skäl för detta] För det första förkunnar en rad framstående, nyliberala ideologer att det ”inte finns några alternativ” till den nyliberala missionen… [För det andra strävar projektets logik efter att] upprätthålla och utsträcka marknadens logik över en bred skala av sociala relationer. Inte bara människans kropp, väsen och visioner görs till varor och auktioneras bort, utan även livets grundvalar – vatten, luft, DNA, djur- och växtarter. Den nyliberala ”omstruktureringen” paketeras som en nödvändig om än besk medicin…

[…]

Även statsmakten är en tärande sektor, som drar resurser, kreativitet och kraft från den dynamiska, flexibla, närande sektorn – marknaden. Människor som tar del av dess förmåner blir successivt osjälvständiga. De berövas sin kreativitet och initiativförmåga.

[…]

1999 initierade det svenska Migrationsverket Argus, ett projekt som gjorde det möjligt för enskilda medborgare att anonymt ringa in och tipsa om eventuellt ”misstänkta invandrare”, misstänkta för att vistas i landet utan uppehållstillstånd, fuska med socialbidragen eller något annat. Namnet på projektet är talande. Argus var namnet på den karaktär inom grekisk mytologi som begåvats med allseende ögon och därmed iakttog allt som pågick i omgivningen.

[…]

Genom att förbindas med terror, kriminalitet, droger och andra Hot riskerar migration att reduceras till en kriminell handling.

[…]

Zizek noterar att en stor del av förklaringen till Haiders framgångar är den brist på reella politiska alternativ som länge präglat österrikisk politik. Eftersom samtliga stora riksdagspartier har samverkat i en enda stor koalitionsregering kunde, menar Zizek, de lätt utmanas och sedermera också utmanövreras av Haider som alla delaktiga i det korrupta och handlingsförlamade politiska etablissemanget.

[…] Illegala flyktingar är ett hån mot statens makt (ur makthavarnas position):

Genom sin existens förkroppsligar immigranter makten över mobilitet och tillägnelsen av rum – med eller utan statens tillåtelse.

Texten benämner alldeles korrekt dagens rasism som ett nödvändigt bihang till nyliberalismen, istället för att associera den till de gängse uppfattningarna om rasbiologi etc. som diskuterades väl i Rasismer 1.

Människohandel för sexuell exploatering och sexaffärer: exemplet Sydeuropa (Giovanna Campani)

Den ekonomiska globaliseringen satte i själva verket punkt för den ”nationella utvecklingen” i många av de länder som befann sig i en utvecklingsfas. Människor tror inte längre på landets framtid och ser migration till ett rikt land som ett långt mer intressant perspektiv för sin personliga framtid.

[…]

[…] flickorna kan få kontrakt som underhållare, som i fallet med många filippinska och thailändska flickor som beger sig till Japan… Det trots allt industrialiserade och demokratiska landet Japan är ett belysande exempel. Det anländer, enligt japanska källor, omkring femtio tusen kvinnor med officiella kontrakt varje år.

[…]

[…] västerländska producenter av erotisk film har flyttat sina studior till Budapest, som har blivit ledande europeiskt centrum för sådan produktion, på bekostnad av Amsterdam eller Köpenhamn. Skådespelarnas ersättning har rasat dramatiskt.

[…]

[Om Nepal, citerat från Knutsson – ”Social Fields and Cultural Constraints”, 1996:] De potentiella intäkter som sexmarknaden ger har få om ens några motsvarigheter i byarna. Sexbranschen ger möjlighet att ta ett kvantitativt inkomstsprång som man normalt bara finner i samband med högre utbildning, större småindustrier eller service med goda möjligheter till lönearbete. Eftersom flertalet sådana faktorer saknas på Nepals landsbygd utövar sexmarknaden en stark ekonomisk dragningskraft.

[…] Albanska, ryska, turkiska, nigerianska och kinesiska kriminella grupper är de mest framträdande i Europa.

Den italienska maffian tillåter att illegala invandrare landsätts på Apuliens, Kalabriens och Siciliens sydkust och garanterar kontroll över territoriet i syfte att förhindra motaktivitet från polisen, och den tillhandahåller relevant logistiskt bistånd. I utbyte får den sändningar av droger, vapen och tobak eller, alternativt, avtalade penningbelopp…

[…]

Det förefaller svårt att isolera människohandeln från den restriktiva invandringspolitik som har införts och fortfarande införs i Europa. Människohandeln ”gynnas” av denna politik och i en ond cirkel blir den statliga reaktionen ytterligare repression, vilket skapar allt större svårigheter för offren.

[…]

Det är uppenbart att människohandeln bidrar till tillväxten av en verksamhetssektor värd miljarder, som i vissa länder har fått legitimitet som ekonomisk motor och som människohandlare och organiserade brottslingar försöker etablera även i andra länder…

[…]

Människohandelns gråzon är aldrig helt ofrivillig eller frivillig… Kidnappningsfall är tämligen sällsynta, vanligare är fall av bedrägeri, familjemaskopi och förförelse.

I hypernationalismens EUropa (Peo Hansen)

Bokens bästa text, för mig personligen en ögonöppnare vad gäller EU som häxkittel för nyliberalismens mest fascistoida yttringar, bortom demokratisk transparens eller möjligheter för folket att påverka. På så vis utgör EU framför allt en konsolidering av den nyliberala ideologin, man sätter kakburken på en högre hylla så att den klåfingriga allmänheten inte kan nå den ens med sin kära ”demokrati”. Imponerande att Hansen lyckas få in så många intressanta resonemang på endast ~50 pocketsidor.

Ett politiskt och medialt språkbruk som förvandlar flyktingen till en illegal invandrare går således hand i hand med en formell avveckling av asylrätten. Men lika ofta behövs ingen konkret lag eller formaliserad politisk åtgärd för att sätta makt bakom orden. När ett samhälles tongivande opinionsbildare kopplat samman islam med terrorism och kvinnoförtryck tillräckligt många gånger, ja då blir lagar som öppet diskriminerar muslimer lätt överflödiga.

[…]

Om ”Operation Odysseus”, 2003, ett förslag från Blair-administrationen att skicka ut krigsfartyg i Medelhavet för att skrämma iväg invandrare! Franska, italienska, spanska, portugisiska och förstås brittiska skepp deltog.

[…]

Det nationella politiska handlingsutrymme som en regering villigt avsagt sig och låtit dunsta bort i den EUropeiska marknadsintegrationen kan i praktiken inte återtas av en ny regering. För detta skulle krävas en fördragsrevision som samtliga EU:s regeringar kan enas om. Eftersom någon sådan revision inte ter sig realistisk inom en överskådlig framtid är föregående regeringars överenskommelser bindande för efterföljande regeringar… Den nyliberala linjen har blivit nära på immun mot skiftningarna i de politiska viljeyttringarna inom nationalstaten… […]

Vid slutet av nittiotalet hade väljarna i nära nog samtliga EU-länder röstat fram ”röda” regeringar. EU hade blivit rött, som det hette. Men trots regeringarnas antinyliberala mandat satt nyliberalismen kvar i orubbat bo; den syntes nästan ha stärkt sina aktier. Var då detta ett tecken på att arbetarregeringarna hade reducerats till statister, att de ville men inte kunde bryta med den nyliberala ordningen? Knappast. För att dra den slutsatsen måste vi också kunna peka på en politisk vilja till förändring. I stället hade EU:s socialdemokrater slagit in på den ”tredje vägen”, och här finns inga frustrerade statister; här gillar man läget och upplöser konflikten mellan välfärd och nyliberalism, mellan arbete och kapital.

Det fanns dock en handfull högt uppsatta socialdemokrater som ville annat. Den  tyske finansministern Oskar Lafontaine var en av dessa, tillika utpekad som ”Europas farligaste man” av brittiska tabloider… Istället för att bli en statist vale Lafontaine snart att avgå, vilket fick aktiemarknaden att jubla och euron att stiga i värde. […]

Med 2000-talets början bleknade det ”röda” EUropa bort. Men utmanarna den här gången var inte bara liberaler, kristdemokrater och konservativa. Det franska presidentvalet stod inte mellan Lionel Jospin och Jacques Chirac; det stod mellan Chirac och Jean-Marie Le Pen. Med de borgerliga partiernas beredvillighet att samarbeta med extremhögern började EUropa alltmer övergå i blåbrunt. För många av EU:s borgerliga partier och opinionsbildare, men även för några av dess socialdemokratiska, handlar det inte längre om att spela under täcket med extremhögern. Man exploaterar inte längre rasismen, flykting- och invandrarfientligheten enbart för taktiska ändamål – för att beröva extremhögern dess problemformuleringsprivilegium. Nu är det istället det öppna samarbeetet, koalitionspolitiken, och den ohöljda främlingsfientligheten som gäller. Att hitta de tydliga skillnaderna mellan en Fogh Rasmussen och en Tony Blair, å ena sidan, och en Umberto Bossi och en Jörg Haider, å den andra, blir svårare och svårare. Högerextremismen har alltså antagit en EUropeisk form, och det är en utveckling som inte bara kan förstås med simplistiska hänvisningar till en tilltagande nationalism, utan som framför allt måste analyseras i ljuset av nyliberalismens konstitutionalisering i EU.

[…]

En regering som vill göra sitt territorium mer tillgängligt för flyktingar är nämligen bakbunden av ett konstitutionaliserat regelverk som inte låter sig kringgås med mindre än att alla, eller åtminstone det stora flertalet EU-länderna samtidigt kommer överens om att göra helt om i flyktingpolitiken.

[…]

Paradoxen ligger i att samtidigt som den förda politiken kan svära sig fri från varje anklagelse om nationell egoism, i namn av det ”europeiska samarbetet”, så är denna politiks själva grundval just ett aggregat av nationalism, xenofobi och rasism. Det är de nationella intressenas minsta och värsta gemensamma nämnare som nu destilleras fram i harmoniseringen av invandrings- och flyktingpolitiken.För när vart och ett i en stor grupp av länder bestämmer sig för att föra samman några av sina mest xenofobiska drag i en supranationell kartell då riskerar resultatet alltid att överträffa summan av de individuella nationalismerna. Resultatet riskerar att bli en hypernationalism, en nationalism som inte bara verkar sakna nationalister, utan som dessutom kan berömma sig för att ha lämnat det nationella projektet bakom sig. […]

I den här (förment) postnationella konstellationen behöver ingen enskild regering skämmas eller ta ansvar för sin nationella egoism.

[…] Eurodacregistret lagrar fingeravtryck på alla som söker asyl innanför EU. Som enkelt förutsägbar reaktion ”skär, slipar, bränner eller fräter [flyktingarna] helt enkelt bort sina fingeravtryck”. Vidareutveckling av tekniken:

[Man] vill undersöka möjligheterna att registrera ansiktsform (”facial recognition”) samt ögats iris (”iris scanning”). I sinom tid lär man nog lösa problemet med de stympade fingeravtrycken. En företrädare för det italienska partiet Lega Nord, vilket ingår i Berlusconis koalitionsregering, har föreslagit att det även borde upprättas register över invandrarnas fot- och näsavtryck.

[…] Om ”gränsöverskridande samarbete”, Schengen, etc:

Den flykting som lyckats ta sig förbi EU:s externa gränskontroller hittar inte längre några gränser att ta skydd bakom, bara ett gränslöst ingenmansland.

[…]

Trots att nationalismen syntes tydligt i nazisternas propaganda hyste de samtidigt ”ett genuint och oreviderat förakt för nationalismens trångsynthet, nationalstatens provinsialism”, vilken utgjorde ett hinder för nazismens i grunden expansiva och imperialistiska ambitioner.

[…]

Genom att använda bistånds-, investerings- och handelspolitik som ömsom piskor, ömsom morötter pressar EU fram återvändandeavtal med allsköns diktaturer och ett stort antal fattiga länder; alltså just de länder som flyktingarna kommer ifrån och som EU i andra sammanhang läxar upp för att de bryter mot de mänskliga rättigheterna…

[Den brittiska regeringen] lade – på våren 2003 –  fram sitt förslag om att upprätta koncentrationsläger för asylsökande. Nu använder sig Labourregeringen givetvis inte av den här beteckningen, utan väljer istället eufemismen ”Regional Protection Areas”. Till dessa läger, som ska ligga utanför EU- gärna i nära anslutning till ”flyktingproducerande” regioner – är det tänk att i princip alla flyktingar som kommer tll EU ska deporteras… Sverige visade exempelvis tidigt sitt ogillande, medan Danmark, Holland, Italien, Spanien och Tyskland ställde sig bakom, och där de två förstnämnda syntes mest entusiastiska.

[…] Utanför-EU-giftermål, ”24-årsregeln” (dansk lag från 2002 som förbjuder par där en part är utom-EU att bosätta sig i Danmark om inte vissa kriterier ang ålder (>24 åå), ekonomi, ”anknytning” till landet, m.m. är uppfyllda, vilket gör att över 600 par per år bosätter sig i Malmö, eftersom Sverige ännu inte är lika absurt i det avseendet).

Många lever i dag alltjämt i den mytiska föreställningen om att det är i den Europeiska unionen som den europeiska nationalstaten en gång för alla kan uppfostras och civiliseras. Men som jag försökt visa har istället de nationella intressena, inom ramarna för EU:s harmonisering, skapat och erbjudits ett rum där de ostört kunnat korsbefrukta sina respektiva nationalismers lägsta böjelser… Inte på grund av att nationalstaten har något egenvärde, utan därför att nationalstaten alltjämt – och i motsats till den Europeiska unionen – rymmer möjligheter att förvalta, försvara och expandera demokratins egenvärde.

[…] Avslutning:

…deras bild av en vänstermobilisering till försvar för demokratin i nationalstaten som något förlegat, eller dömt att hemfalla till en unken nationalism, är därför en farlig villfarelse. Tvärtom, och hur motsägelsefullt det än kan låta för en del, så är detta försvar en av de få metoder som står till buds för att just bekämpa och kontrollera den värsta formen av nationalism: hypernationalism som löper amok i dagens EUropa.

Diasporiska rum, skillnad och identitet (Avtar Brah) 

Inget nämnvärt intressant.

Se ”Rasismer 1” här.

Annonser

~ av bookplanet på maj 15, 2012.

2 svar to “Rasismer i Europa 2 – migration i den nya världsordningen (Brah, Campani, Dahlstedt, Hansen, Lindberg, Tesfahuney, Ålund) [2004]”

  1. […] skillnad från i Rasismer 1 och Rasismer 2 saknar jag i denna bok en röd tråd – exempelvis i den intresseväckande titelns spår. Men […]

  2. […] de akademiska uppgörelser med rasism, som ju redan finns (men sällan läses), t.ex. Rasismer 1 / 2 / 3 / 4, De osynliga, etc. och ännu mycket mer akademiska än […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: