Noam Chomsky – Propagandans makt (intervjuad av David Barsamian) [2001]

propagandans makt

  • Lyfter stoppandet av MAI-förslaget som en framgång för gräsrötterna; som motargument till de som säger att aktivism är utsiktslöst.
  • Tankar om att allmänheten måste vara åskådare och inte deltagare kan spåras ”till den moderna historiens första demokratiska revolution i 1600-talets England.”
  • Menar att Marx är läsvärd pga sin ”abstrakta modell” av kapitalismen, men att ”[h]an hade i princip inget att säga om socialismen, bara ett par spridda meningar. Han hade ingen teori för revolution eller social förändring.” Jag är inte riktigt med när Chomsky säger ”Man kan undra hur stark relation det hade till den tidens eller till dagens faktiska värld.” Detta är ju det mest slående med Marx teorier?
  • 1947, efter tat FN-stadgan accepterats, hade USA:s nationella säkerhetsråd ett memorandum på hur man skulle agera gentemot det kommande italienska valet, där ”kommunister” hade överhanden – och man var beredd att aktivera flottan, stödja paramilitär, m.m.
  • Shiro Ishii, mikrobiolog i japanska armén, anklagad för mänskliga experiment ffa mot kineser, erhöll immunitet inför Tokyo-tribunalen efter WW2, intervjuades tillsammans med övrig personal detaljerat av amerikansk militär som ”övertog alla deras kunskaper och byggde in dem i sina egna program för kemisk och biologisk krigföring i Fort Detrick och på andra ställen.”
  • Barsamian citerar brasilianske ärkebiskopen Dom Hélder Câmara: ”När jag gav mat åt de fattiga kallade de mig helgon. När jag frågade varför de var fattiga kallade de mig kommunist.”
  • De diskuterar Storinkvisitorn i Bröderna Karamazov, NC: ”Storinkvisitorn artikulerar ståndpunkten att friheten är farlig och att människor behöver, och på något plan till och med vill ha, underordning, mystik, auktoritet och annat. Det är en sofistikerad version av att skapa samtycke.”
  • Lyfter fram John Pilgers grävande ang GRB och USA:s stöd till Röda Khmererna: ”Pilger har förmodligen gjort mer i ämnet än någon annan.”
  • De ortodoxa krafterna i Israel beskrivs som ”ett slags tungan på vågen mellan de två stora politiska grupperingarna. Därför erbjuder båda, Arbetarpartiet och Likud, dem en massa förmåner…” De ställs i kontrast till Israels grundare: ”Den tidens ledare, David Ben-Gurion och andra, var sekulariserade. De kallade sig socialister, vad nu det kunde betyda.”
  • Om Israel och dess lagliga 1967-territorium: ”Reträtten kommer att vara partiell, enligt USA:s och Israels gottfinnande, tvärtemot hur nästan hela världen tolkar FN:s resolution 242, vilket faktiskt också var USA:s tolkning tills Kissinger övertog planeringen 1991.”
  • Om Internet som ‘information highway’: ”Å andra sidan har vi övermättnadsproblemet. Det verkliga problemet inom naturvetenskap och andra områden är inte brist på information. Det är hur man gör en klok analys av informationen.”
  • Om Indonesien och Östtimor: ”I februari 1998 flög chefen för IMF, Michael Camdessus, till Jakarta och beordrade i praktiken SUharto att skriva under på IMF:s villkor. Det togs ett foto som spreds vitt och brett i Indonesien och Australien, som visade en ödmjuk Suharto sittande vid bordet med en penna och en Camdessus som stod framför honom med armarna i kors och en befallande min.

  • Barsamian berättar att nästan 99% av östtimoreserna ställde upp, och nästan 80% röstade för självständighet för valet (något som NC upprepade gånger sagt förvånade/imponerade honom och de flesta bedömare) – trots garanterade repressalier och terror från Kopassus och armén. USA fick allt mindre direkt inblandning, GRB stod för vapnen, Australien för militär utbildning. I en senare intervju berättar NC att enligt FN fördrevs 85% av befolkningen av militären efter valet, en stor del till Västtimor där de fördes till koncentrationsläger. De diskuterar skillnaden i juridiska åtgärder; vad gäller Serbien fick USA och GRB till ett krigsförbrytaråtal mot Milosevic ”och andra gangsters” under pågående krig (där åtalspunkterna ffa rörde brott som begåtts efter att bombningarna inleddes), medan inga sådana krav ställdes på deras lakejer i Indonesien – naturligtvis.
  • Kriget mot droger: marijuana och opium kan säljas dyrt på svart marknad, och priserna fluktuerar heller inte lika mycket.
  • Angående argumentet att läkemedelsföretagens patentpriser är berättigat pga deras forskningskostnader (trots att åtminstone hälften av sponsringen sker med statliga pengar): ”Dean Baker, en mycket god ekonom som studerat detta noga, har ett uppenbart förslag. Han sa: Visst, anta att det allmänna betalar alla kostnader, fördubbla de offentliga utgifterna och kräv sen att läkemedlet helt enkelt går ut på marknaden.”
  • Barsamian citerar Goebbels (angående propagandans makt): ”Det skulle inte vara omöjligt att med tillräckligt upprepning och psykologisk kunskap om de berörda människorna bevisa att en kvadrat i själva verket är en cirkel. Sådant är bara ord, och ord kan knådas tills de döljer begreppen.”
  • Om humanitär intervention (obs att flera intervjuer är från 99-00, då kriget mot Jugoslavien var i sin aktiva fas): NC tar upp att propagandan inför kriget (delvis för att få med den amerikanska opinionen) handlade om att det var det första krig i världshistorien som utkämpades inte för militära eller ekonomiska motiv utan på grund av värderingar.
  • Om att man först på 60-talet började se tillbaka på behandlingen av ursprungsbefolkningen, men att ”[v]i uppkallar fortfarande våra stridshelikoptrar efter folkmordsoffer. Ingen höjer ögonbrynen när de hör sådant som Blackhawk, Apache eller Comanche. Om Luftwaffe hade kallat sina militärhelikoptrar Jude och Zigenare tror jag att folk skulle ha reagerat. Eller ta gyckelselet kring idrottslagens maskotar. Det är förfärligt. Ändå har det skett en förändring.”
  • NC diskuterar lingvistik: att människan är unik i naturen med att ”fånga upp” språk redan som spädbarn, att skriftspråk utvecklats mycket sent i människohistorien, medan teckenspråk förvärvas ”på mycket likartat sätt av spädbarn som genomgår samma stadier, och de är förmodligen även neuralt representerade i samma eller likartade delar av hjärnan.”
  • NC frågas om han instämmer i kritiken att Ralph Nader sålt ut sin politik genom att gå ihop med högergrupper i kritiken av t.ex. WTO: ”Det är irrelevant. Det påpekade Trotskij för längesen när han anklagades för att vara fascist därför att han kritiserade stalinismen i samma ordalag som fascisterna. Om någon annan råkar framföra samma kritik som du, och den är riktig, finns det ingen orsak att avfärda honom. Den sortens gemenskap ändrar inget. Handlar det om en gemensam organisation så uppstår det andra frågor.”
  • Skolan som tävling: ”Det är inskolning i ett ytterst asocialt beteende som också är mycket skadligt för personen själv. Det är förvisso inte nödvändigt för utbildningen… Det är som om jag lyssnar till en stor violinist och istället för att glädja mig åt att han är en stor violoinist medan jag inte är det försöker komma på ett sätt att förstöra hans fiol. Det gör människor till monster.”
  • Om direkt information genom officiella dokument, risken för förfalskning – NC diskuterar rapporter från Vietnamkriget: ”Rapporterna från fältet var helt korrekta, visar det sig. När de vandrade uppåt i orderkedjan modifierades och anpassades de till att stämma med vad närmaste överordnade ville höra. Det är ett naturligt sätt att agera om man är underordnad. När rapporterna har nått centrum har de ofta mist kontakten med vad som skedde. [Går vidare till att prata om Pentagonrapporten:]

Jag har skrivit i detalj om detta men en kortversion är följande. I slutet av 1940-talet hade Förenta staterna inte helt bestämt om man skulle stödja den vietnamesiska nationalismen, och man var fullständigt medveten om att detta skulle innebära stöd till Ho Chi Minh. Det sades rent ut. Stöd åt den vietnamesiska nationalismen eller åt fransmännen, det var alternativen. Omkring 1950 beslöt man att stödja fransmännen. Underrättelsetjänsten fick i princip till uppgift att visa att det som nu kallas fienden – som inte längre benämndes nationalistisk utan bara kommunistisk – var agent åt Kina eller Ryslland. Det spelade ingen roll vilket, det ena eller det andra.

Under många år försökte underrättelseorganen fylla den uppgiften. Försöken är rätt komiska. Någon letade upp ett nummer av Pravda på Vietnams ambassad i Bangkok. Men efter flera år kom man fram till att man inte klarade uppgiften. Detta tycktes vara det enda landet, den enda rörelsen i Sydostasien som inte hade förbindelser med vare sig Kina eller Ryssland.

Nu beslöts det i Washington att detta visade, att Ho Chi Minh var en så lydg slav åt Moskva eller Beijing att de inte ens behövde skicka order till honom. Han var helt enkelt en superlojal slav. Därmed va saken klar. Från och med nu fanns det uppenbarligen ingen diskussion i underrättelsekretsar om vad som var en uppenbar sanning, att vietnameserna hade sina egna nationella intressen. Även om de varit slavar åt Moskva och Beijing hade de sina egna nationella intressen. Den saken togs aldrig upp eller, för att vara exakt, togs upp i exakt ett stabsdokument, som inte fördes upp till behandling.

Detta finns i arkiven hos CIA, hos försvarets underrättelsetjänst, hos utrikesdepartementet. Ingen tillät sig att upptäcka något som var uppenbart redan vid en ytlig betraktelse: att vietnameserna drev sina nationella intressen, inte bara tog order och handlade som ombud för en främmande makt. Det är självbedrägeri på en nivå som skulle vara chockerande, närmast psykotisk, och detta i hjärtat på underrättelseorgan vars uppgift inte är att säga behagliga sanningar till personerna i toppen utan att ge dem en korrekt bild av världen. Detta är kanske ett extremt exempel men inte det enda. När man tittar i interna dokument måste man reservera sig för den ideologiska förvrängning som uppstår genom den tankestruktur som har tvingats på en av utbildningssystemet eller något annat.

  • Reaganadministrationen, under vilken det skulle ha varit dags att frisläppa dokument om Iran och Guatemala från början av 1950-talet, undanhöll dem och förstörde dem troligen också. […] Det var så skandalöst att utrikesdepartementets historiker, det råd av universitetsprofessorer – ett rätt konservativt gäng – som övervakar frisläppandet av dokument, faktiskt avgick som en offentlig protest mot att Reaganadministrationen förstörde dokument från början av 1950-talet.
  • Barsamian: Till det som folk frågar om dig hör: Hur minns han alla fakta? Vi har talat här utan paus och du har citerat ur minnet. Hur går det till?

NC: Mitt eget bekymmer är att jag inte lyckas. Det som plågar mig är det som jag glömmer. När jag läser saker som jag skrev för tjugo eller tretti år sen sägr jag: Herregud [översättningsfel? tror kanske inte NC skulle åberopa högre makter…], hur har jag kunnat glömma allt det här? Jag har en helt motsatt bild.

Citat:

  • Världsbanken har ett vackert uttryck för detta: personer ska kunna arbeta i vad man kallar ”teknokratisk avskildhet”.
  • Om man så långt tillbaka som det existerar statistik jämför ekonomisk tillväxt och skuldsättning med ekonomin i stort, finner man ett tämligen nära samband. I mitten av 1980-talet går de starkt isär. Tillväxten är mycket långsam och skuldsättningen ökar mycket snabbt.
  • Om Clinton-administrationens planer på att trappa upp bombningen av Irak:

Bahrein, som man brukar kunna hantera som man vill, vägrade helt att låta USA-baser användas. Gulfemiraten, som praktskt taget ägs av USA, uttalade sitt starka fördömande av planen att bomba. Saudiarabien är viktigast… de opponerade sig starkt. […] Samtidigt reste den före detta iranske presidenten Hashemi Rafsanjani till Saudiarabien på statsbesök. Han behandlades överdådigt. Han fick träffa kungen. Han fick besöka alla tänkbara ställen. Det kunde inte missförstås.

  • Japan har sen Meijirestaurationen [centralisering av landägande (från feodalherrar till kejsaren), satsningar på diverse områden – jag kan inga detaljer] för omkring 130 år sen haft världens högsta tillväxttakt, trots den totala ödeläggelsen under andra världskriget. Det är högst imponerande. Tillväxten hos länderna i dess periferi, framför allt Sydkorea och Taiwan, har saknat motstycke i modern ekonomisk historia.

För att återkomma till din fråga löd reaktionen här hemma [på Asien-krisen 1997]: detta visar överlägsenheten hos den amerikanska modellen – strävsam individualism och företagarkapitalism. Det skulle betyda att den statsstyrda modellen med intervention på marknaden nu har brutit samman. Men detta är löjligt. För det första var det på marknaden som misslyckandena kom. Det var misslyckanden som i mycket hög grad berodde på finansiell liberalisering, på att finansmarknader hade öppnats för ett fritt kapitalflöde. Det är i grunden marknadsmisslyckanden, inte misslyckanden för den ”japanska” utvecklingsmodellen.

För det andra är bilden av Förenta staterna löjeväckande… [Reaganadministrationen] praktiskt taget fördubblade importhindren för att försöka rädda USA:s industri. Om den hade öppnat marknaderna på 1980-talet skulle överlägsna japanska produkter ha dränkt bil-, stål- och halvledarindustrin [halvledare: t.ex. kisel; jfr ‘silicon valley’].

  •  Om hur privat entrepenörskap är överlägsen statlig:

Det enda som ens når upp till skämtets nivå är transistorer. Transistorerna utvecklades i ett privat laboraorium, Bell Labs, men det var ett monopol. Det fanns ingen marknad och ingen valfrihet för konsumenterna. [Chomsky diskuterar ofta uppfinningar från det offentliga som sedermera adopterats av näringslivet; datorer, internet, m.m.]

  • Om FN:s roll i dagens system:

[…] FN [kan] fortfarande användas till att skyffla över vissa problem på. Vad Nato och WTO beträffar utnyttjas de bara när de lyder order. När EU drev ett ärende i WTO som fördömde USA:s embargo mot Kuba, svarade Clintonadministrationen med att frånkänna WTO dess domsrätt, precis som Reagan gjorde med Internationella domstolen. […] I och med avkolonialiseringen började detta  [USA:s vänliga relation till FN] förändras. Inpå 1960-talet hade relationerna mellan FN och Washington blivit tämligen fientliga även om FN ännu kunde kontrolleras. Exempelvis protesterade det aldrig mot USA:s krig i Vietnam, trots att de flesta länder var lidelsefulla motståndare, liksom generalsekreterare U Thant. […] När Somaliaoperationen slutade i katastrof var FN bra att ha. Det gick att skylla på FN…

  • Om TV-krig (hur kunde journalisterna vara på plats live?!):

Libyen bombades just när klockan var 19 på USA:s östkust, och det var ingen tillfällighet. Det råkade vara på det klockslag på de tre tevenäten sände sina kvällsnyheter. Det betydde att Reaganadministrationen fick gratis tevetid. För det första zoomade kamerorna genast in de spännande händelserna i Tripoli och Benghazi – ljus som släcktes, bomber som föll, allt prima stoff. Sen över till Washington där Reaganadministrationen säger att det som pågår är ”självförsvar mot framtida angrepp”. Den styrde i princip handlingen under den första timmen. Sen var det ju över.

  • Om Tibet:

Storbritannien var då den ledande världsmakten, men västmakterna och USA stödde att ytterprovinserna infogades i Kina, främst därför att de trodde att deras vän Chiang Kai-shek skulle styra landet. Det var alltså hans halvfascistiska regim som västvärlden stödde, och de ville ha den så stark och mäktig som möjligt.

  • Om akademins intresse/synen på Vietnam:

[Vietnam] är ett idealt testområde. Sydvietnam var utsatt för kemisk krigföring men inte Nordvietnam. Det landet besparades den speciella grymheten, så där finns en kontrollgrupp. Människorna har samma gener och vi kan få rätt god kontroll… Barbara Crossette, New York Times Sydostasienkorrespondent, skrev i vetenskapsbilagan en artikel som sa: Här har vi en verkligt intressant möjlighet till vetenskaplig forskning.

Tanken att vi kunde göra något åt det, kanske hjälpa människorna där, infinner sig inte. Tanken att vi kunde be om ursäkt för att ha vållat kanske en halv miljon dödsoffer och fyllt sjukhusen i Saigon med fruktansvärt deformerade foster, … den tanken är aldrig aktuell.

  • Vidare, om synen på Vietnamkriget som en ”amerikansk förlust”:

USA uppnådde inte sitt högsta mål. Det förvandlade inte Vietnam till ett Filippinerna, till en koloni. Därför kallades det nederlag… Exempelvis berättade Jimmy Carter, i vad som måste räknas som en av de otroligaste kommentarerna från ett statsöverhuvud någonsin, på en presskonferens att vi inte var skyldiga Vietnam något eftersom ”förstörelsen var ömsesidig”.

  • Barsamian frågar om finanskrisen (ffa Sydostasien ’97):

Nu är det alltså kris. Hittills hände det bara att människor svalt. De utgjorde ingen kris. Men nu skadas till och med rika investerare, så det är kris, visst. […] liberaliseringen av kapitalflödena är en viktig faktor bakom det plötsliga sammanbrottet för de sydostasiatiska ekonomierna… Det var alltså inte den sydostasiatiska utvecklingsmodellen som svek utan snarare avstegen från den. Detta är faktiskt den bedömning som görs av Joseph Stiglitz, chefekonom i Världsbanken…

  • Om effektivitet

[…] pengar har sparats genom att man inte reparerat motorvägarna… Det ökar ekonomins effektivitet. Eftersom din bil har skadats i en grop beger du dig till en verkstad och betalar någon för att fixa den, eller så köper du kanske en ny bil, och därmed produceras något nytt.

  • Om ockupationen av Palestina:

Israeliska industriledare har påpekat i många år, redan före Osloavtalet, att detta är idiotiskt. Vad man borde göra är att inrätta något i stil med maquiladoras, eller det som Sydafrika gjorde kring sina bantustan. Sätta upp industriparker där man kan få superbillig arbetskraft med eländiga villkor. […] Hittills har Israel varit alltför rasistiskt för att göra något sådant. Men om det övergår till det gängse koloniala mönstret – som Förenta staterna kontra Centralamerika eller den sydafrikanska bantustanmodellen, om det lyfter sig tll den nivån – möjliggör det på de ockuperade områdena samma beroende utveckling som försiggår i Haiti, norra Mexiko eller El Salvador.

  • Om Clinton-administrationens angrepp på pensionssystemet, ‘Social Security’:

För tre år sen kallades detta strömskenan i den amerikanska politiken. Den fick inte vidröras. Det är med alla sina brister ett populärt program som Reagananhängarna, som försökte bli av med allt, inte vågade röra. På bara några år har det ideologiska systemet kunnat förskjuta referensramen så att frågan nu lyder: Hur kan Social Security räddas? […] Ju mer man höjer åldern för utbetalning av förmåner, desto mer förmåner berövar man de fattiga – därför att de inte lever så länge… En annan förändring som har föreslagits är att öka intjänandetiden. Vilken effekt får det? Det kommer i princip att drabba kvinnor och andra som inte lönearbetar heltid under en stor del av livet.

  • Om ekonomiska indikatorer och effektivitet:

En massa kostnader lastas över på det allmänna. Ekonomer mäter inte sådant. Om till exempel en läkare måste utföra tjugo timmars pappersarbete extra varje vecka kallas det inte en kostnad. Att en patient måste sitta längre i ett väntrum kallas inte en kostnad. Att man måste resa tvärt genom hela stan kallas inte en kostnad. Alla sådana kostnader lastas över på det allmänna, och multiplicerat med antalet användare blir det en väldig summa.

Detta gäller för hela ekonomin. Låt säga att du vill beställa en flygbiljett. Flygbolagen är automatiserade, vilket besparar dem en massa kostnader. Ekonomer kan berätta att det är mycket effektivt. Men när du ringer kostar det dig pengar, eftersom du sitter där en halvtimme och lyssnar på meddelandet: ”Tack för att du ringde! Vi uppskattar ditt samtal, vi gillar dej, var god dröj, nästa handläggare kommer…” och så blir det musik. Hela den tiden är en kostnad för dig, men det är ingen kostnad som någon mäter.

Den kostnaden multipliceras med antalet användare. Det blir en hel del. Tar man kostnaden för individen, multiplicerar den med antalet personer som använder servicen och jämför det med automationens effektivitet, finner man med största sannolikhet att automationen är en förlust för ekonomin som helhet. Men det är en vinst så som den kalkyleras. Samma sak gäller hälsovården. Kostnaden lastas över på läkare, på sköterskor, på patienter och andra på sätt som inte mäts.

  • ”Skuldkrisen” som ideologisk konstruktion:

[N]är USA erövrade Kuba, upphävdes Kubas skulder till Spanien med det högst rimliga argumentet att skulden var ogiltig, eftersom den hade påtvingats Kubas folk utan dess samtycke. Den principen erkändes senare som internationell lag, åter på initiativ från USA, som principen om ”odiösa” skulder. […] Tredje världens skuld är odiös. Detta har till och med erkänts av USA:s representant i IMF, Karin Lissakers, en internationell ekonom som för några år sedan påpekade, att om man tillämpade principerna om odiös skuld skulle det mesta av tredje världens skulder helt enkelt försvinna. Alla sådana beslut är ideologiska. De är inga ekonomiska fakta.

  • Hyckleriet bakom begreppet ”humanitär intervention”:

Utrikesdepartementet hyllade Mussolini för hans storartade bedrifter i Etiopien, och faktiskt också för hans häpnadsväckande bedrift att höja den breda befolkningens levnadsstandard i Italien. Det var i slutet av 1930-talet, flera år efter invasionen. Roosevelt själv beskrev Missolini som ”en beundransvärd italiensk gentleman”. […] Internt stödde utrikesdepartementet Hitler mycket starkare, och det av intressanta skäl: Han påstods representera nazistpartiets moderata gren, stå mellan ytterligheter till höger och vänster. Departementets europeiska avdelning hävdade 1937 att fascismen ”måste lyckas” för att inte de ”missnöjda massorna, med den ryska revolutionen som exempel”, skulle ”svänga åt vänster” och få sällskap av den ”besvikna medelklassen”. Det skulle vara den verkliga tragedin.

  • Huruvida humanitär intervention existerar:

En möjlig tes är faktiskt att kategorin är tom. Det går kanske att hitta exempel men det blir inte lätt. […] Det som brukar åberopas är den franska interventionen i Levanten [franska: rising; där solen stiger – betecknar området som idag består av Libanon, Syrien, Jordan, Israel, m.m.] 1860 för att skydda kristna som dödades av muslimerna. Ser man närmare finner man dock att det som hände var något annat. Det ingick i ett spel mellan det osmanska väldet, fransmännen och britterna om vem som skulle kontrollera området. […] I samtliga fall som jag känner till underkänns kriterierna snabbt. Stater är inga moraliskt handlande storheter. […] Det finns interventioner som har fått humanitära konsekvenser. Att bli av med Hitler var en humanitär konsekvens, även om det egentligen inte var en intervention… Tyskland förklarade krig mot Förenta staterna, inte tvärtom. […] Under tiden efter andra världskriget finns det ett par fall, två som jag känner till, som är genuina: den vietnamesiska invasionen av Kambodja som fördrev Pol Pot [min anm: efter att röda khmererna gjort räder från kambodjanska gränsområden in i Vietnam] och den indiska invasionen i nuvarande Bangladesh som avbröt omfattande övergrepp. De genomfördes inte i humanitär avsikt så de är inga humanitära interventioner, men de fick verkligen humanitära konsekvenser.

  • Om massornas syn på lönearbete:

I Förenta Staterna var det en gång, i mitten av 1800-talet [obs arbetarrörelsen i Europa – Marx, Manifestet, etc.], så att lönearbete betraktades som inte så olikt gäldslaveri [att sätta sin person eller sin arbetskraft i pant för lån]… Det var en paroll hos det republikanska partiet, under vars baner nordstaternas arbetare kämpade i inbördeskriget. Vi är emot gäldslaveri och löneslaveri, sa man. Fria människor hyr inte ut sig till andra. Man kan kanske tvingas göra det tillfällgt, men bara på vägen mot att bli en fri person, eller ”fri man” för att använda den tidens retorik. Man blir en fri man när man inte är tvungen att ta order från andra. Det är ett upplysningsideal… Det tog lång tid att få in i folks huvud att det var legitimt att hyra ut sig själv. Nu är detta tyvärr i hög grad accepterat. Förtrycket har alltså internaliserats.

  • NC jämför Bertrand Russell med en samtida intellektuell, Albert Einstein:

Han deltog i demonstrationer mot kärnvapen. Han blev tidigt mycket aktiv i oppsitionen mot Vietnamkriget, vid en tidpunkt när det praktiskt taget inte förekom något offentligt motstånd… Einstein var däremot en helgonlik figur. De hade i princip samma åsikter, men Einstein skakade inte så många galler.

  • Om Indiens nyliberala ”reformer” ca 1991 (Sovjets kollaps tvingade många länder att söka nya marknader):

Före reformen, fram till 1990, minskade fattigdomen starkt på landsbygden. Både konsumtionen och produktionen per capita ökade, inklusive den icke-agrara produktionen… Alla dessa siffror vänder 1990. Fattigdomen på landsbygden stabiliseras eller förvärras. Konsumtionen stagnerar eller sjunker och produktionen minskar 1991, vilket inte är någon tillfällighet. Det var då som reformerna infördes, och de fick en massa effekter. För det första öppnade de landet för subventionerad jordbruksimport, vilket undergrävde de fattiga böndernas ställning. De offentliga utgifterna minskar under ”reformerna”… [Det vanliga mönstret alltså. NC går vidare till USA:s sociala indikatorer jämfört med ekonomiska tillväxten:] I mitten av 1970-talet går de två kurvorna isär. BNP fortsätter upp medan de sociala indikatorerna börjar försämras, inte bara stagnera. Och de har försämrats sen mitten av 1970-talet, med en svag uppgång i slutet av 1990-talet. De är nu ungefär tillbaka på nivån från 1959 när studien inleddes.

  • Indien:

Indien skadades allvarligt av den brittiska ockupationen. Landet avindustrialiserades och förvandlades till ett utarmat bondesamhälle, om än med en rik kulturell tradition och en rik motståndstradition. [Går vidare till att diskutera Nobelpristagaren Amartya Sen, bland vilkens viktigaste arbeten finns jämförelser mellan Kina och Indien. Där framgår att Kina haft massvält, ffa 1958-1960 (30 miljoner döda, räknas in bland de 100 miljoner dödstal som tillskrivs kommunismen i Kommunismens svarta bok – man kan f ö fråga sig hur kapitalismens svarta bok ser ut) vilket saknats i Indien – enligt NC menar Sen att detta beror på statsskicken – information nådde inte beslutsfattarna i Kina lika enkelt – jag är inte helt med på resonemanget, men ok. Den andra slutsatsen är att Kina satsat på allmän utbildning och hälsovård – dvs även på landsbygden – varför Sen menar att 4 miljoner fler dör i Indien per år pga frånvaron av dessa reformer, vilket skulle betyda 100 miljoner döda endast i Indien ”från början av den demokratisk-kapitalistiska perioden”. Med andra ord, attKommunismens svarta bok kan dra åt helvete.]

  •  Kriget mot droger (ffa i Latinamerika); NC drar parallell med tobaksindustrin som skadar betydligt fler, tankeexperiment: om Kina skulle ”gå in i North Carolina och genomföra våra upprorsbekämpande operationer och kemisk och biologisk krigföring för att förstöra de droger som ni påtvingar oss. Ni har till och med påtvingat oss reklam. Har Kina rätt till det? […] Det är inte som kvantfysik. Det framgår av en ytlig betraktelse att vi absolut inte har rätt att göra något alls i Colombia. […] En berömd studie från Rand Corporation fann att rehabiliteringsprogram är sju gånger kostnadseffektivare än kriminalisering, elva gånger effektivare än gränsspärrar och 23 gånger effektivare än kontroll av ursprungslandet.
Annonser

~ av bookplanet på maj 22, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: