Världens lyckligaste folk (Lena Sundström) [2009]

lyckligaste folk

Jag underskattade Sundström. Det här är nog inte så dumt: det är bra att det finns en lättillgänglig, flyfotad bok som denna, som tar itu med ‘Danska sjukan’. Främlingsfientligheten frodas inte på akademierna eller rikemansområden (den finns där också, naturligtvis), utan vid desillusionerade knegares köksbord – då måste man rikta motstöten mot den publiken också – förutom de akademiska uppgörelser med rasism, som ju redan finns (men sällan läses), t.ex. Rasismer 1 / 2 / 3 / 4, De osynliga, etc. och ännu mycket mer akademiska än så.

Framför allt är hennes bok en uppgörelse med ”Myten om Locket-Av”. Den som hävdar, att vi ”måste börja prata om sånt man inte får säga”, att man inte får kritisera invandrare, att ingen av partierna eller medierna vågar diskutera invandrarfrågan (nota bene, inte invandringsfrågan). Den, vars anhängare börjar sina meningar med ”Jag är inte rasist, men” Hon visar med all önskvärd tydlighet, hur man inte bara lyft locket av i Danmark, utan slängt det genom fönstret. Och resultatet? Jo; det som alla med minsta kvarvarande intellektuella förmåga har varnat för: en kontinuerlig, smittsam och accelererande förskjutning av debatten högerut, mot det bruna hållet.

  • Kontinuerlig, därför att de självutnämnda invandrar-experterna (ffa Dansk folkeparti) får en kommentatorsfunktion i alla frågor som på minsta sätt kan beskyllas invandrare (dvs alla samhällsfrågor minus klimathotet – åtminstone än så länge), och denna funktion sträcker sig långt utanför enstaka debatter utan genomsyrar hela den allmänna debatten.
  • Smittsam, i enlighet med kapitalistisk logik: därför att de andra partierna och organisationerna måste börja prata som DF, för att inte anklagas för att inte ”våga” lika mycket som DF och för att inte tappa väljare. Detta beror på själva vår demokratiska process’ och våra mediers utformning och ramverk: det finns inte plats i en debatt eller en intervju att ge kontext, försöka nyansera med socioekonomiska aspekter och därigenom utbilda tittarna/läsarna – det skulle ta åtminstone flera timmar. På dessa timmar hinner DF många gånger om stjäla väljarna med sin enkla, giftigt snabba förklaringsmodell: ”Det där är arabernas/muslimernas/svartingarnas/icke-danskarnas fel”. Så i perfekt samklang med den vilda konkurrensens regler, tvingas partierna att välja kortsiktiga lösningar – i självbevarelsedrift – framför långsiktiga, oavsett deras politiska övertygelser.
  • Accelererande, därför ingen har ”politisk” råd att ställa sig framför denna rullande snöboll. Med det inte sagt att accelerationen är oändlig; tvärtom, kommer utvecklingen med all säkerhet att förvandlas i sin motsats i form av en våldsam reaktion, någon gång framledes.

Tvärtom, bör man sätta vissa minimikrav för diskussionernas ramverk, innan man ”lyfter locket”. Genom att ge sig in i en saklig diskussion med en rasist kring huruvida en svart människa är lika mycket värd som en vit, förlänar man frågan en legitimitet som den inte har så länge den behandlas av rasister. Istället måste man ta avstamp i de demokratiska framsteg som ändå har gjorts genom världshistorien, exempelvis vår (officiella) syn på människors lika värde, istället för att kringgå och underminera dem.

Och för all del – locket är av i övriga världen också. Danmark utgör ett extremt exempel och är därför intressant, men knappast unikt. Var och varannan dag de senaste 30 åren i Sverige har invandring och invandrare diskuterats i medier, i riksdagen, på arbetsplatser, i kön till matbutiker, och i anslutning till allehanda frågor och icke-frågor. Så locket är redan av, för i helvete.

~~~~~

Det var en lång, frustrerad utläggning. Jag vill återvända till Sundströms bok, som också är en nyttig redogörelse för DF:s historia och ursprung samt deras metoder. DF började som Fremskridtspartiet, ett fullfjädrat skattesänkarparti (”noll skatt till alla”), och missnöjesparti (”bort med byråkraterna”). Grundaren och advokaten Mogens Glistrup nolltaxerade själv och hamnade senare i fängelse för grovt skattefiffel. Pia Kjaersgaard steg i graderna under Glistrups fängelsetid, i takt med att partiet växte och blev näst största (!) parti, tack vare missnöjda medelklassväljare (idag kommer väljarna ffa från låginkomstgrupper, retoriken har också övergått från skattesänkningar till vi-vet-vad). Duon hade en alldeles särskild, närmast dialektisk, dynamik: buffeln Glistrup plöjde djupa fåror i debatten med sina neanderthal-uttalanden, och i fårorna kunde Kjaersgaard sedan så partiets frön. Exempel:

På valnatten 1988 sa Glistrup att ”Alla muhammedaner skall slängas ut från Danmark”. Och Pia sa att hon höll med Mogens Glistrup även om tiden kanske inte riktigt var inne för att tala så provocerande som han gjorde.

Partiet kom också med förslaget att:

‘Den fremmede’ skall i gengäld [för billigast möjliga mat och husrum] erbjuda sina arbetstjänster. Är han ovillig till det, har han själv frånsagt sig rätten till mänskliga rättigheter. 

Kjaersgaard kunde tack vare sin stigande position i partiet kräva Glistrups avgång (han lämnade 1990 och bildade ‘Trivselpartiet’ – ni hör…) och överta ledarskapet. Genom enkla metoder – som att bjuda in till öppna möten, skaka hand med och lyssna på väljarna, göra hembesök och svara i telefon när de ringde fyllde man ett vakuum som de etablerade politrukerna länge negligerat.

Profilen övergick alltmer åt det rasistiska hållet, och man bytte namn 1995 till Dansk Folkeparti (med symbolen O; optimism, ordning, organisation) och gjorde även en kovändning i skattefrågan. ”Jag tror faktiskt inte att det fanns i mina tankar”, menade PK om den när hon gick med i partiet, vilket motsägs dels av A) den minsta gnutta sunt förnuft och B) de ”många och långa insändare och artiklar, där hon krävde att inkomstskatten skulle tas bort och att den offentliga sektorn skulle skäras ner till strumplästen”. Inte helt olikt (nya) Moderaternas undulerande politik blev DF snart ”välfärdsstatens försvarare”. Resten av historien kan vi – den är precis lika brun som man kan föreställa sig. 24-årsregeln, orwellska termer som ”integrationspotential” eller ”samspelsdrabbade områden”, en politisk nedförsbacke.

~~~~~

Det är en sjuk kapitalistisk demokrati (mina ord) som Sundström beskriver, där politik till följd av de demokratiska institutionernas inneboende strukturella egenskaper hamnat i skymundan för retorik. Det är en truism i politiken att där det finns vind, är det alltid frestande att sätta segel. Det är stundtals naivt, som när hon försöker spåra främlingsfientligheten historiskt och spekulerar i huruvida trygghetens tristess och ”frånvaron av ekonomiska problem” ligger bakom – ”som en uttråkad hemmafru som inte har något bättre för sig än att oroa sig över att Irina blåser henne varje dag genom att inte damma ovansidan av skåpen.” Det är inte gulligt, utan dumt. Men hon gör många andra saker bra, och det finns en äkthet i boken som kommer sig av att hon faktiskt bosätter sig på Norrebro, träffar folk på gatan, åker hem till DF-väljare, intervjuar tjänstemän, gör en hel del intressant research, går igenom Muhammed-teckningshistorien, vänder DF:s spetsiga språk mot dem själva, alltid med glimten i ögat – och det är helt rätt, det är så de här frågorna ska tas. Och det är ingen vacker bild av Danmark som hon målar upp – frågan är bara om svenskar är redo att se sitt eget samhälles spegelbild i vattnet.

citat

Tjänstemännens rädsla / yttrandefrihet:

Else säger att hon bara är tjänsteman – personen som verkställer det som politikerna beslutar om. […] låter nästan panikslagen över att hon skulle kunna få frågan vad hon tycker. Inte aggressiv. Inte tröttirriterad. Utan vädjande på ett lätt panikartat sätt. Vilket är något som har slagit mig många gånger sedan jag kom hit till Danmark. Hur många personer som har svårt att prata fritt. […] Konstaterar bara att den här yttrandefriheten som vi så ofta pratar om, är något betydligt mer komplicerat än något som kan försvaras med en karikatyrteckning på en profet.

Sundström när hon är som bäst (satirikern):

Venstre (högerparti) med Fogh Rasmussen som partiordförande, ”[d]et gällde att få Dansk Folkeparti hyfsat rumsrent redan före valet”:

I början kan man låta den nya familjemedlemmen göra sina behov på en tidning. Att träna rumsrenhet kan ta tid, det kräver mycket tålamod och uppmärksamhet. Lär dig att läsa signalerna och skynda dig när du märker att ngot är på gång, för innan du vet ordet av är pölen ett faktum.

Om det händer en olycka, säg inte ”nej” eller ”fy”.

[…]

För att inte danskar med pollenallergi skall behöva lida för det här […] kan man med hjälp av ett läkarintyg få längre tid på sig när man skriver sina tentor.

Ett läkarintyg på att man lider av ”posttraumatiska stressyndrom” när man skall göra Dansk 3 är däremot tydligen inte till någon hjälp. För som Søren Krarup säger: ”En psykiskt sjuk har behov av behandling, men medborgarskapsprovet är inte ett behandlingsmedel.”

[…]

Frågor från ”danskhetsprovet” inkluderar: Vilket år vann det kvinnliga handbollslandslaget VM, vilken är Färöarnas största stad, när ändrades danska grundlagen, vad har Danmark för areal? LS är i sitt esse när hon går med dessa frågor till tjänstemän vid Folketinget.

Ett vänsterparti som vacklar:

För två år sedan kallade Villy [Søvndal, SF:s partiledare] Muhammedteckningarna för ”befriande”. Sedan sa han att det var fel av Jyllands-Posten att hänga ut en hel religion. Sedan sa han att teckningarna var ondskefulla och dumma. I en intervju med tv-kanalen Al-Jazeera sa han ”att det var en ytterst dålig idé att offentliggöra teckningarna”. Och sedan ändrade Villy sig igen och sa ”jag står nu där jag startade”.

Socialdemokraterne tog hårdast strid mot de främlingsfientliga i början enligt LS; i deras partiprogram 1992 finns inget ”invandrarproblem”. 2004 döps programmet till ”Handen på hjärtat”:

Våra värderingar är därför i grundläggande strid mot intolerans, slutenhet och att vara sig själv nog. Därför menar Socialdemokraterne, att det är viktigt, att vi styrker och utvecklar förståelsen för dansk kultur, språk och historia.

[…]

[Dansk Folkeparti] har bestämt sig för att kränga skit, och står för det, och skiten verkar plötsligt renare än den halvrena byk som månglarna bredvid försöker sälja som hundraprocentigt ren och kravmärkt.

[…]

Leijonborg åkte till Danmark för att läxa upp Kjaersgaard i debatt, som ”en snubbe som glatt stegade fram till straffpunkten utan att någon hade bett honom.” (Finns klipp på nätet.) Där sa han bl.a.

”Tvångsäktenskap, gängkriminalitet, kvinnoförtryck. Detta är att exploatera människors främlingsrädsla.”

[Men…]

Två månader senare, i början på augusti, hade Leijonborg inte längre någon lust att göra konfetti  av främlingsfientliga affischer. Nu stod Lars Leijonborg istället och klistrade ihop bitarna igen när han presenterade Folkpartiets nya integrationspolitik. Budskapet var nu ”Att ställa krav är att bry sig” och ”Ibland måste någon säga det självklara”.

[och…]

”Alla vet ju att vi gillar invandrare men det är klart att även toleransen har gränser.” [Den nye LL]

Valet 2002 var det frågan om de skulle åka ur; istället tredubblade Fp sitt stöd.

[…]

Anne-Marie Meldgaard [Socialdemokraternes talesman i invandrings- och flyktingfrågor] har sagt: ”Vi hymlar inte med att vi vill att man skall hitta sin make eller maka i Danmark. Vi har så många invandrare att ingen skall säga till mig att de inte kan hitta en av de sina att gifta sig med här.” […] Inte för att den danska nationalklenoden, det danska kungahuset, har utgjort något vidare föredöme i frågan… sist var det Marie som kom ut med ett danskt medborgarskap utan att behöva svara på om det är fult att sno andras bilar, och utan att behöva redogöra i ett muntligt förhör för sin syn på aids.

Hur variation i kristendomen accepteras, men inte inom Islam. Om ”30 g tyg” (slöjan) inte betyder något – bränn flaggan!, uppmanar LS. Hon imponerar ibland; t.ex. när hon pratar om ”statsterroristen”:

Och om vi nu skall använda oss av begrepp som bombmuslimer – borde vi inte samtidigt prata om klusterbombskristna?

Gentofte (en av Danmars rikaste kommuner; likaledes Pia Kjaersgaards hemort) ordnar flyktingbostad på en fd soptipp, där två motorvägar och en järnväg möts (bokstavligen alltså, satellitbilden är mycket talande – vilken gränslös fräckhet!).

Nan Kjaersgaard: ”Jag har alltid känt att ju mer skada min mor gör i den ena riktningen, ju mer nytta måste jag göra i den andra riktningen…” [Finns tyvärr inte så mycket på nätet om henne.]

[Kjaersgaard] är uppväxt här i Gentofte där det i och för sig bor många diplomater, men jag tror knappast att det är dem hon syftar på när hon säger ”vi kommer att få en massa arbetslösa utlänningar som snabbt kommer att lära sig att utnyttja de sociala förmåner som danska skattebetalare har slitit och släpat för i många år”…

Jyllands-Posten skrev brev till 40 tecknare, därför att de ”står på yttrandefrihetens sida”. I en världslig demokrati måste man ”finna sig i hån, spott och förlöjligande”. Somliga tecknare vägrade:

Allra mest raffinerad är Lars Refns illustration som istället för att avbilda profeten visar en andragenerationsinvandrare, ”Mohammed, Valbyskolan 7A”, som har skrivit något på farsi på svarta tavlan. Det tar ett par dagar innan det blir avslöjat att orden på svarta tavlan betyder ”Morgonavisen Jyllands-Postens redaktion är en flock reaktionära provokatörer”.

Politiken gör om det:

Av de 31 tecknare som Politiken fick tag på, var det bara en enda som avvisade att teckna Muhammed av rädsla för repressalier… 23 tecknare ville ta på sig uppgiften, sex ville säga nej, men inte av rädsla för muslimer utan av respekt för islam.

[…]

År 2003 tackade en annan redaktör på Jyllands-Posten nej till en karikatyr av Jesus i olika hopp och språng, med tillhörande texter som ”sidleds uppståndelse” och ”uppståndelse med skruv”. Inte för att karikatyren var dålig utan för att han trodde ”att den kommer att utlösa ett ramaskri. Därför vill jag inte använda den”.

Rasmussen kontaktas av ambassadörer för Egypten, Turkiet, m.fl. men vägrar träffa dem, kommenterar

”Det avslöjar enligt min mening en avgrundsdjup okunskap om principerna i ett sant folkstyre, och det visar en fullständig avsaknad av förståelse för att en regering i ett fritt folkstyre varken kan, skall, eller bör blanda sig i vad pressen skriver.”

Protester, hemkallade diplomater, bojkott (Maersk bedrev ”egen diplomati” och tog avstånd från teckningarna, klarade sig t.sk. fr. t.ex. Arla).

Money talks. Till skillnad från Anders Fogh Rasmussen som fortfarande är tyst. Så Arla drar igång en egen reklamkampanj i saudiska tidningar där man tar avstånd från Jyllands-Postens agerande. Vilket i sin tur leder till att Dansk Folkepartis ungdomsförbund uppmanar danskar att bojkotta Arlas produkter.

[…]

Det är svensken i invandraren som blir en framgångsrik fotbollsspelare.

Det är invandraren i svensken som blir satt i en bur i Guantánamo.

[…]

Analyserar tidningarna inför valen samt hur stor del av tv-debatter som ägnas åt invandrarfrågor (avslutningsdebatter i stats-tv/-radio från 8 min 1990 till 67 min 2001), etc. visar genomgående mångdubbling.

[…]

Ringer fobiskolan om islamofobi, de erbjuder exponeringshjälp och analys. Mycket roligt. Använder sig av sin naiva oskyldighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s