Vad är klasser och klasskamp? (Antonina Jermakova, Valentin Ratnikov) [1986]

Boken gör en hyfsad sammanställning av hur klasstrukturerna – om de öht existerat – sett ut genom historien. Ursamhälle: klasslöst. Utveckling av produktivkrafter tillät merprodukt (produktion utöver existensbehovet) och ackumulering av rikedom och skiktning av samhället i klasser. Man började kriga (med dagens mått på liten skala) och ta krigsfångar. Det ”blev både lönsamt och ändamålsenligt att låta fångarna överleva och tvinga dem till arbete. De gamla egyptierna benämnde fångar med ett ord som ordagrant översatt betyder ”levande döda”.

Boken anknyter således både till det Marx och Engels skrivit om kapitalism och vad Lenin utvecklat i ”Imperialismen…”. Den undviker allt som oftast konkreta exempel vilket gör den mer lättöverskådlig.

Nämner myten om ”folk-kapitalism” genom aktieinnehav (att varje aktieägare är en liten ägare; i själva verket ägs endast en bråkdel av aktierna av ”folk” och majoriteten innehas av koncerner, andra företag etc. vilket leder till att aktiemarknaden på det stora hela är ännu ett sätt för kapitalister att svindla medel- och arbetarklassen).

Förbindelse politisk elit och företagsledningar – hur ”toppolitiker” tenderar att hamna i styrelser (ja, vi pratar om dig Carl Bildt) och vice versa; hur företagseliten ofta (även historiskt innehaft) innehar höga ämbetspositioner.

Diskuterar den moderna myten att det inte finns någon arbetarklass (antingen eftersom de fysiska arbetenas del i samhället minskar, eller för att det gamla proletariatet förborgerligats i och med att den har det bättre ställt idag). Tjänsteyrken skapar också mervärde idag, utan att arbetarna där äger produktionsmedlen – detta utgör till stor del dagens proletariat. Tjänstemän hade till en början en privilegierad ställning i samhället, men nu håller de på att stegvis förlora denna och alltmer närma sig ”arbetarklassen vad gäller arbetets karaktär, lönenivå och ställning på arbetsmarknaden”.

Några invändningar: ”Vi har visat…” funkar inte när man de facto inte har visat ett skit. Jermakova och Ratnikov är inte Lenin. De har knappt någon statistik eller information öht från verkligheten. (Med det inte sagt att deras abstrakta resonemang är fel.)

Helt kort, några sammanfattande citat:

Denna lag säger, att när samhället tillägnar sig nya produktivkrafter så förändras förr eller senare produktionsförhållandena… just produktionsförhållandena är grundläggande och bestämmande för alla andra relationer i samhället: politiska, juridiska, sedvänje – och familjerelationer osv.

Intelligentsian utgör inte någon klass, eftersom den inte har något eget förhållande till produktionsmedlen. Men då den är nära förbunden med de existerande klasserna i samhället och tillgodoser dessa klassers behov, så spelar intelligentsian en viktig social och politisk roll i samhällslivet.

Till skillnad från slaven förfogade den livegne bonden över viss personlig egendom. Dessutom var han medlem av bykommunen och åtnjöt dennas stöd. I jämförelse med slaveriet representerade det feodala systemet en historiskt sett mer progressiv företeelse.

…[arbetaren är] juridiskt sett fri. Men hans beroende av kapitalisten är inte mindre, utan antar bara andra former. Arbetaren saknar produktionsmedel. Han förfogar bara över sin arbetskraft och kan leva endast genom att sälja denna.

Under den tidiga feodalismens period, när städerna och handeln var relativt svagt utvecklade, ägde flertalet hantverkare även en jordbit i stadens närhet, varifrån de i betydande utsträckning kunde skaffa sig egna livsmedel.

Om bourgeoisin under kapitalismens första utvecklingsperiod var en progressiv klass, genom vars verksamhet väldiga produktivkrafter skapades, och klassens egna representanter spelade en stor roll för produktionens organisation, så är numera bourgeoisin en klass som bromsar det samhälleliga framåtskridandet.

[…] Klasser som kan dras till kontrarevolutionen:

Slutligen finns det i utvecklingsländerna grupper inom intelligentsian som strävar efter att stå vid sidan om politiken… Men i praktiken förvandlas de endast till principlösa kälkborgare, som ofta låter sig dras in i kontrarevolutionens garn genom intriger och svek.

Men till sin natur är småborgarens samhällsställning ytterst motsägelsefull. Å ena sidan är han ägare till produktionsmedel, men å den andra är han inte avskild från personligt deltagande i arbete. Därför kan småborgaren ställa sig på de revolutionära krafternas sida, men också hamna i kontrarevolutionens läger. [Även bönder diskuteras i denna grupp. I och med deras delvisa förfogande över produktion kan de uttrycka ”ideologisk vacklan” och lockas över till bourgeoisin.]

[…] I ”U-länder” kan en tillfällig allians med den nationella bourgeoisin (som ju har antiimperialistiska intressen) hjälpa befrielsen.

Slavuppror 1700 f.Kr. i Egypten, 200-100 f.Kr. kring medelhavet (på Sicilien, i Rom – Spartacus, etc.). Bondekrig i Europa (Frankrike och England 1300-tal, Tyskland 1500-tal (Thomas Münzer), Ryssland 1600-tal) samt Kina 1800-tal, m.m.

Det borgerliga systemet föddes under parollerna frihet, jämlikhet och broderskap. Men dessa paroller utnyttjade bourgeoisin för att tränga undan den feodala aristokratin.

Reaktionära partier som har folkfientliga målsättningar men behöver massunderstöd maskerar ofta sina egentliga syften, för fram demagogiska program och paroller och antar beteckningar som inte alls motsvarar deras rätta natur. Så kallades t ex partiet för de mest aggressiva kretsarna i det tyska monopolkapitalet, nazi-partiet, för ”national-socialistiskt” och rentav ”arbetarparti”. Man bör bedöma det ena eller andra partiets rätta natur inte efter dess namn eller t o m program, utan efter dess konkreta handlingar.

Tre villkor för att revolution ska kunna genomföras: splittring i toppen, ”en tillspetsning utöver det ordinära av de förtryckta klassernas nöd och elände” samt ”höjning av de förtryckta klassernas politiska aktivitet”.

Reformisterna ställer reformer i motsatsställning till revolution och betraktar dem som självändamål i ett försök att avleda de arbetande från klasskampen och undergräva revolutionens styrkor.

Den klassiska borgerliga revolutionen (såväl till kampformer, som i fråga om händelsernas omfattning och de arbetandes deltagande i den [sic] var Stora franska revolutionen 1789-1794. I fråga om sitt huvudinnehåll var den slutresultatet av och uttrycket för mäktiga folkrörelser. Därför var det inte en tillfällighet att storbourgeoisin, när den kommit till makten, efter revolutionens första anlopp, försökte ”lugna” massorna. Denna dess strävan kom till uttryck i ”Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” av år 1789, vilken förkunnade allas jämlikhet. Men att undanröja samhällets uppdelning i rika och fattiga kunde inte revolutionen på grund av objektiva betingelser. På dess fana stod skrivet: privategendomens okränkbarhet.

”Sociala reformer”, skrev Karl Marx, ”förverkligas aldrig genom de starkas svaghet, utan genom de svagas styrka”.

[…] i t ex Indiens arbetarrörelse, där praktiskt taget alla politiska partier, t o m de öppet borgerliga, har sina egna fackliga organisationer som följer respektive partiers ideologiska orientering och politiska linje. Detta leder till splttring av den fackliga enheten, försvagning av de arbetandes positioner och hindrar utarbetandet av klassmedvetenheten.

”I de koloniala länderna är bara bönderna revolutionära”, hävdade den algeriska revolutionens ideolog Franz Fanon. 

Eftersom socialismen har gjort slut på imperialismens monopol på lån och krediter, export av maskiner och utrustning, på överföring av tekniska erfarenheter, så tvingas västkapitalet att avstå från de mest grova och oförskylda formerna för kolonial exploatering… [de unga staterna] behöver inte gneomgå alla stadier i den industriella och teknisk-vetenskapliga revolutionen. [Man nämner också Oktoberrevolutionen och Sovjetunionens fortsatta närvaro som inspiration och förebild för många revolutionära och nationella befrielseorganisationer i ”u-länderna” – ‘the threat of a good example’ / ‘domino effect’.]

Men herregud, människor. Ni har skrivit en bok 1986. Var är sjävkritiken, fundamentet för socialism? Hur kan ni fortfarande idealisera utan att prata om de helt galna situationer som har uppstått i Sovjetunionen (inte pga socialismen, men som ett hinder för den)? Inte ett ord om korruptionen av revolutionen, stalinismens terror, partieliten, invasionen av Afghanistan. Man kan inte publicera en sån här bok  och göra anspråk på att företräda socialism om man inte följer socialismens grundläggande principer och inte kan föra en ärlig diskussion.

Advertisements

~ av bookplanet på maj 30, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: