Kris i välfärdsfrågan – Vänstern, välfärden och socialismen (Daniel Ankarloo) [2005]

Denna korta bok från Ankarloo skulle ha hetat ”Till kritiken av Vänsterpartiets ryggradslösa välfärdspolitik och blinda självförnekande” om den vore skriven för 100 år sedan. Här ser man många frön till de argument Ankarloo utvecklar vidare i Välfärdsmyter. Bl.a. tar han  itu med myten om att ”allt färre arbetande inte kan försörja allt fler pensionärer” (den demografiska transitionen i andra termer, att befolkningen blir äldre):

  • jämförelser om arbetstimmar är egentligen intressanta från 1970 och framåt (då infördes 40-timmarsveckan)
  • trots att 326 000 personer försvann ur arbetskraften 1990-2000 var antalet arbetade immar konstant (de resterande i arbetskraften jobbade mer)
  • ingen av den välståndsökning i BNP som skett mellan åren 1980 och 2000 – en ökning på drygt 743 miljarder kronor i fasta priser – har tagits ut i sänkt medelarbetstid per capita eller i sänkt arbetstid för samhället i stort! [Vilket DA i Välfärdsmyter driver till sin spets – varför ska vi ens acceptera dessa ständiga ”nedskärningar” i ett land med ekonomisk tillväxt? Tanken är absurd! Och den problematiseringen begränsar diskussionen till en teknokratisk fråga; en fråga om att hur administrera det ofrånkomliga, för att parafrasera DA.]
  • DA pekar på ett trendbrott omkring 80-talets början, där BNP och offentlig konsumtion – som ditintills korrelerat – börjar skilja sig åt alltmer (något som Chomsky påpekat gäller för USA) [ännu ett av Thatcher/Reagans bidrag till mänskligheten].
  • ”Baumols sjukdom”; ”tjänstedilemmat”: att produktiviteten i tjänsteproduktion inte kan öka på samma sätt som i varuproduktion (det är heller inte önskvärt att ha dubbelt så många barn i varje klass, eller att läkaren kan träffa tre gånger så många patienter per timme, osv.). Det ger vid handen att A) ökad produktion i välfärdssystemet på kort sikt måste komma sig av fler investerade arbetstimmar (längre arbetsdagar eller fler anställda) och att B) en relativ fördyrning av tjänster jämfört med varor följer genom att varors produktion kan effektiviseras med maskiner som jobbar dubbelt så fort, osv. Det är inte ett bevis på att ”välfärdsstaten blir dyrare”. Jag skrev förut ”på kort sikt” därför att över längre tidsperspektiv kan t.ex. nya behandlingsregimer implementeras som halverar sjukhusvistelsetiden för en patientgrupp, osv – men det går inte från år till år som i tele- eller elektronikbranschen.
  • Om att ökade skatter leder till minskat arbetskraftsutbud: när systemet peakade 1970-1990 vad gäller välfärdens andel av BNP, då ökade antalet arbetande kontinuerligt. Men när man började med ”skattereformerna” i början av 90-talet resulterade arbetslöshet (till en början kraftig, enligt DA 500 000, därefter något mindre när man reformerade reformerna).
  • Socialförsäkringssystemet går med kraftiga överskott. Enligt Riksförsäkringsverket har under hela 90-talet socialförsäkringarnas andel av BNP minskat (intressant i ljuset av allt prat om bidragsfusk, etc – Det sovande folket tog bara en tupplur, eller vad säger du Reinfeldt?). Pensionerna står för en ökande kostnad (1980-2005) medan arbetslöshetsersättningen har en minskande andel – anmärkningsvärt eftersom arbetslösheten 2005 var betydligt större (6%) än 1990 (<2%).

Dessutom: socialförsäkringssystemen går med stora finansiella överskott; under 2003 beräknat till nästan 112 miljarder kronor, motsvarande 27% av hela socialförsäkringsbudgeten, eller något mer än de samlade utgifterna för sjukpenning och förtidspensionering det året! Systemet är kraftigt överfinansierat, inte tvärt om. Vem kunde tro allt detta med tanke på hur debatten går?

DA förklarar ”den socialpolitiska vägen till socialism” som Sverige försökt vandra på sedan efterkrigstiden, med ett transfereringssystem som ska korrigera den imperfekta kapitalismen. Den väg som byggde på samarbete mellan klasserna, saltsjöbadsavtal, stark gemensam välfärd – och så skulle kapitalismen på något sätt acceptera en gradvis övergång till socialism. Villkoret var förstås att staten skulle göra avsteg från det offentliga ägandet av produktionsmedlen. Detta klassamarbete kom till ett stillestånd i och med (men inte på grund av) löntagarfondsdebatterna på 70-talet (som DA menar borde ha visat att socialism inte kunde genomföras på detta sätt), och sedan dess har istället kapitalet flyttat fram sina positioner och håller nu på att tugga i sig den välfärd som ändå kännetecknat svensk socialdemokrati globalt och gett arbetarklassen bättre förutsättningar i klasskampen. Och DA gör sig inga illusioner om att socialism skulle vara

summan av socialpolitiska reformer, som den ”traditionella”, reformistiska socialdemokratin har beskrivit det, eller till och med som tanken att välfärdsstaten effektivt kan ersätta socialismen, i alla fall i den traditionella meningen som ett nytt produktionssätt och avskaffandet av privategendomen; en linje som på senare tid kommit att bli den dominerande hos den förment ”realistiska”, ”pragmatiska” och ”förnyade” vänstern.

Tillbaka till rötterna; men ibland krävs att någon lyfter blicken och säger det självklara mitt i allt jävla käbbel:

För det första, som torde framgå, grundas inte analysen på någon speciell uppfinningsförmåga, en smart plan, eller ett moment av upplysning från min sida. Det perspektiv som presenteras har en tydlig grund i den socialistiska arbetarrörelsens historia.

På ett skrämmande sätt håller den ideologiska cirkeln, på grund av okunskap och historielöshet, på att kortsluta sig själv; DA belyser likheten mellan de idéer som idag förs fram som ”vänsterns förnyelse” och de som bl.a. de utopiska socialisterna uttryckte om ”marknadssocialism”, ”det civila samhället”, etc.

Det är djupt problematiskt när ett vänsterparti formulerar välfärdsstatens utmaningar i form av ett ”finansieringsproblem”.

  • Att i nostalgi damma av gamla förslag om löntagarfonder och ”ekonomisk demokrati”, kan, givet arbetarrörelsens nuvarande tillstånd, knappast vara grunden för förnyad folklig entusiasm för en kamp för socialism. […] man behöver inte hänge sig åt överdrifter om att nationalstaten är död, eller oväsentlig som arena för den politiska kampen för socialism; men det blir allt klarare att nationalstatens social- och välfärdspolitik inte är en väg som leder till socialism.
  • Just därför att man fortsättningsvis underhåller idén att socialismens välfärdsmålsättningar kan, eller till och med måste, rymmas inom kapitalismens ramar, så bygger man upp ett effektivt hnder, en bromskloss, för reformerna. Reformerna föreslås och införs bara om ”det ekonomiska utrymmet” (en omskrivning av kapitalets krav) medger det. Det politiska språket har begåvats med en närmast orwellsk term: ”reformutrymme”.

Man ska gräva där man står – inte vänta på en global demokratisk utopi, men inte heller åberopa folkhemmet som en varaktig lösning, ännu mindre en väg till socialism.

Advertisements

~ av bookplanet på juni 3, 2012.

Ett svar to “Kris i välfärdsfrågan – Vänstern, välfärden och socialismen (Daniel Ankarloo) [2005]”

  1. […] av socialism, som i princip kan vara allt som befäster underklassens position i samhället. Ankarloo har föredömligt tagit itu med denna fråga. Som en följd av sin lösa definition hyllar GG […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: