Folkmakt! Utmaningar för filippinsk vänster (diverse förf.) [2007]


Bok som sammanfattar ett seminarium som Vänsterns Internationella Forum (VIF) anordnade i samarbete med filippinska vänsterkoalitioner (som den maoistiska vänstern, ”som är störst”, fortfarande står utanför).

  • CPP bröt sig ur prosovjetiska PKP på 60-talet och bildade en maoistisk fraktion, men var på efterkälken i samband med EDSA I. PKP å andra sidan lät sig invaggas i löftet om att de skulle få sin röst hörd parlamentariskt, och manövrerades således ut av Aquino och hennes efterföljare. CPP (över-)kompenserade i samband med EDSA II där de faktiskt stödde Arroyo.
  • G. W. Bushs ”kriget mot terrorismen” innebar bl.a. upptrappning och möjlighet till brutalare repression av CPP.
  • EDSA I kapades av Aquino, EDSA II av Arroyo, EDSA III av Estrada-anhängare – samtliga inom politiska eliten, snarare än en folkrörelse (EDSA III var ett mindre uppror, som inte lyckades omkullkasta regeringen). Sonny Melencio ifrågasätter att EDSA-upproren alls kallas för revolutioner, iom att makten bara flyttade mellan eliter – ”nya hundar, gamla herrar”, som han kommenterar.

Platt och ganska intetsägande bok. Vissa detaljer intressanta eftersom jag läst lite om Filippinerna tidigare i år.

***

Bangsamoro (Mindanao, Sulu och Palawan) blev olagligt annekterat då USA köpte ut Spanien för 20 miljoner dollar i samband med Parisavtalet 1898… Denna nykoloniala politik öppnade för en flodvåg av folkvandring. Som följd av att bosättare från norra och centrala Filippinerna strömmade till Mindanao förvandlades Bangsamorofolket till en minoritet som exploaterades och diskriminerades. Detta fortgår än idag inom ramen för den filippinska kapitalistiska statens nationella förtryck.

***

De politiskt medvetna massorna utgör en liten minoritet: den stora majoriteten är självupptagen, odisciplinerad och vinningslysten. Det är från dessa led som kapitalintressena rekryterar fascistiska ligister. Med den rådande graden av medvetenhet är de oförmögna att själva skaka av sg de bojor som förtrycker dem. De måste bli ideologiskt omorienterade och organiserade för att på ett meningsfullt sätt delta i utövandet av politisk makt. För så länge som en kultur av underdånighet råder kommer deltagande demokrati att vara en fiktion. 

***

Så stark och verklig var den utmaning som SOvjet och andra socialistiska stater utgjorde, att arbetarklassen i de kapitalistiska länderna kunde åtnjuta en gynnsam lagstiftning när det gällde fackliga rättigheter, lön, bostad och grundläggande service som utbildning och hälsovård. Internationellt spelade den starka socialistiska närvaron en central roll genom att arbjuda materiellt stöd till länder som kämpade för sin självständighet och på så sätt snabba på avkolonialiseringen.

 

Advertisements

~ av bookplanet på juni 15, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: