Secrets (Daniel Ellsberg) [2002]

secrets

Denna bok kräver ett mått av kunskaper om det fransk-amerikanska kriget mot Vietnam. Jag tänker inte gå igenom det här, låt det räcka med att slå fast ett par saker som sticker ut. För det första, att det var ett krig som inleddes med lögner, genomfördes med de grövsta tänkbara lögner (”vi räddar dem”, ”det är ett inbördeskrig”, ”de är kommunister”, ”våra pojkar stupar tappert”, hela kriget mot Laos som genomfördes i tysthet med falskt märkta plan, etc.), avslutades med lögner (”peace with honor”) och i historieskrivningen allt som oftast skildras med lögner (”the destruction was mutual”, myten om att amerikanerna förlorade, utan att nämna att de uppnådde sitt huvudmål). Det andra är att krigsapparaten med hjälp av vetenskap och industri togs till en helt ny nivå: storskalig kemisk krigföring (med hjälp av t.ex. Dow chemicals’ ingenjörer som vidareutvecklade napalmen så att den inte så lätt skulle gå att skrubba bort, tillsatte lite fosfor så den skulle bränna ända in till benet, osv.). Det tredje gäller mediernas lojala tystnad (tvärtemot den gängse uppfattningen om att ”de kritiska journalisterna fick slut på kriget”) – i den mest vedervärdiga symbios med ovannämnda krigsapparat – och det fjärde den totala ansvarsbefrielsen (i princip inga militärer eller beslutsfattare straffades, löjtnant Casey som dömdes för ”My Lai-massakern” släpptes efter några månader) och en rent häpnadsväckande rasistisk hänsynslöshet mot civilbefolkningen (”cong/VC/gooks”, ”bodycount”, etc.). Jag vill på inget vis påskina att det var unikt för detta krig, men den massiva skalan och den vetenskapliga raffineringen av krigsapparaten är i en egen division i mänsklig historia.

Om den s.k. Tonkin-incidenten, där det amerikanska skeppet Maddox påstås ha attackerats av två vietnamesiska småbåtar utanför norra Vietnams kust (”well within what the North Vietnamese regarded as their territorial waters”), skriver Ellsberg att kaptenen på fartyget (Herrick) skickade följande telegram:

… Freak weather effects on radar and overeager sonarmen may have accounted for many reports. No actual visual sightings by Maddox. Suggest complete evaluation before any further action taken.

Så skeppet var inte alls på internationellt vatten, det hade några dagar innan den påstådda attacken bombarderat öar utanför Hanoi och väntade således bara på att anfallas.

Om myten att alla stora hemligheter läcker ut skriver Ellsberg:

It is a commonplace that ”you can’t keep secrets in Washington” or ”in a democracy,” that ”no matter how sensitive the secret, you’re likely to read it the next day in the New York Times.”

Ellsbergs inställning till sitt arbete förändrades när han insåg detta, och hur lätt allmänheten förleddes av beslutsfattare:

Their resulting ignorance made it all the more obvious that they must leave these problems to us.

Ellsberg anammar sin byrås vokabulär (möjligt att det är ett stilistiskt grepp i början av boken, för att visa på hans förändring). Exempelvis är alla socialistiska stater ”stalinistiska”:

These went beyond abhorrence of Stalinist repressive regimes, which I’ve never lost, whether in the Soviet Union and Eastern Europe, China, North Korea, Cuba, or Vietnam.

Ho Chi Minh utgjorde ett lika stort ”hot” (mot vem?) som Hitler:

Prime Minister Winston Churchill and his foreign minister, Anthony Eden, failed to rise to President Eisenhower’s appeal to regard the challenge posed by Ho Chi Minh as equivalent to that of Hitler in the Rhineland or Munich.

Enligt Ellsberg är den bäst bevarade hemligheten från den tiden att presidenterna/beslutsfattarna saknade kunskap om vad deras beslut medförde. Tvärtemot denna ”allmänna uppfattning” presenterar han memos, från tiden innan upptrappningen, som i klara ordalag beskriver att USA inte kommer att vinna kriget, oavsett hur många hundra tusen soldater som landsätts, eftersom befolkningen i allmänhet stöder befrielserörelserna. Rådgivarna var medvetna om den överhängande risken för eskalering till kärnvapenkrig och indragning av Kina i konflikten (i princip samma sak som ett tredje världskrig) och gör t.o.m. beräkningar på vad utfallet av kärnvapenkriget skulle bli – 275 miljoner döda, många ”neutrala” länder – t.ex. Finland – totalförstörda och obeboeliga.

”Reconnaissance by fire” = man skjuter in i buskar / en byggnad och ser om man blir beskjuten tillbaka, vilket skulle indikera fientlig närvaro (ungefär som att kasta häxor i vattnet för att se om de flyter).

[Ellsbergs chef, John McNaughton:] ”If what you say is true [of the nationalistic motivation, the patriotism, the discipline and lack of corruption, the attitudes toward the peasants of the Vietcong], we’re fighting on the wrong side.” I now saw that that way of putting it missed the reality since 1954. We were the wrong side.

He [Tony Russo] had begun reading radical analyses that presented our Vietnam policy not as an aberration or misadventure but as being in line with unacknowledged U.S. objectives and covert activities elsewhere in the third world. Again, I wasn’t there yet; I hadn’t done that reading (and didn’t get to it till after the war).

Was it dangerously bright? How did it work, anyway? Was that peculiar green color some kind of radiation? To save time, I finally started to copy with the top up – the copies seemed to look all right – hoping that I wouldn’t get a headache or go blind.

They would read right away, and hear on television, that their father was a traitor. That I had gone mad, done something bizarre. I wanted them to have a memory they could hold on to that would counter those stories. If they could spend an evening with me while we copied the papers, they could see that I wasn’t acting weird, wasn’t crazy… They might not be old enough to judge for themselves yet whether what I had done was right, but I could let them see for themselves, and remember, that I had been acting normally, calmly, doing what I thought was necessary and right.

The lectures I had given to his class had had to do with Hitler’s blackmail of Austria and Czechoslovakia in the late thirties that had allowed him to take over those countries just by threatening their destruction. One of the talks was titled ”The Theory and Practice of Blackmail,” and the other was ”The Political Uses of Madness.” Hitler had deliberately cultivated among his adversaries the impression of his own irrational unpredictability. He couldn’t be counted n not to carry out a threat to do something crazy, mutually destructive.

[Om ett möte med legendariska IF Stone, i amerikanska senatens cafeteria:] ”Bless you for what you’re doing, I admire you.” Behind the thick lenses (he was soon to go blind) he again had tears in his eyes. It meant a lot to me to hear that from him.

[På CBS 60 minutes.] Cronkite: The documentation being somewhat incomplete, ”flawed history” is what some have said of it.

Ellsberg: It’s a start. It’s a beginning toward history… In the seven thousand pages of this study, I don’t think there is a line in them that contains an estimate of the likely impact of our policy on the overall casualties, among the Vietnamese or the refugees to be caused, the effects of defoliation in an ecological sense. There’s neither an estimate nor a calculation of past effects, ever. And he documents simply reflect the internal concerns of our officials. That says nothing more nor less than that our officials never did concern themselves with the effect of our policies on the Vietnamese.

To the ordinary guy, all this is a bunch of gobbledygook. But out of the gobbledygook comes a very clear thing: You can’t trust the government; you can’t believe what they say; and you can’t rely on their judgement. And the implicit infallibility of presidents, which has been an accepted thing in America, is badly hurt by this, because it shows that people do things the president wants to do even though it’s wrong, and the president can be wrong.

Watergate-skandalen: DE menar att skälet till Nixons direkta inblandning inte var för att skydda administrationen mot anklagelser för inbrottet (det fanns inga bevis), utan för att mörka vidare utredning av en av agenterna, Howard Hunt, som tillsammans med ett gäng exilkubaner (‘The Plumbers’) var inblandad i hemliga operationer på order från högsta ort.

In public opinion, it actually, if anything, will help us a little bit, because this is a gold mine of showing how the previous administration got us in there… I think they outsmarted themselves, because they had put themselves, they had sort of tried to make it Nixon’s war, and what this [unclear, ”magically”?] proves is that, if it’s anybody’s war, it’s Kennedy’s and Johnson’s… So that these Democrats now [unclear, ”bleeding”? ”bleating”?] about, uh, [unclear], or, uh, what we’re doing wrong, this graphically shows that, that, who, who’s responsible for the basic mess… this is an indictment of the previous administration. It hurts us with Hanoi, because it just shows how far our demoralization has gone.

Kort sagt är detta del av historien bakom ”Pentagon papers”, som New York Times började trycka 13:e juni 1971, strax efter att ha vunnit fallet New York Times vs The United States (!) i högsta domstolen. Ellsberg vacklar och är ojämn: ömsom skriver han insiktsfullt (som synes av citaten ovan) där han ifrågasätter USA eller något annat lands rätt att överhuvudtaget lägga sig i vad som händer i ett självständigt land, än mindre landsätta en halv miljon trupper och bomba hela regionen i stycken. Och ömsom faller han tillbaka till ”our hopelessy stalemated involvement”.

Det som finns att lära av Ellsberg står inte på det akademiska planet eller det moraliska – det finns många (inte minst Zinn och Chomsky) som har gjort det långt bättre. Dessutom saknas reflektioner över vad kriget egentligen handlade om; vem tjänade på kriget – eller var det bara LBJ och McNamaras nyckfullhet som startade det? Nej, det finns två lärdomar för mig som jag ska dröja mig vid: dels hans egen livshistoria och dels den omvärld dit han läckte Pentagon papers.

Ellsbergs berättelse är den om byråkraten, kugghjulet i maskineriet som inte kan lyfta blicken och inse sin roll, fullkomligt indoktrinerad i sin byrås tekniska uppgifter, och hans resa från puppa till fjäril. Ellsberg och hans kollegor på Rand-institutet var uppenbarligen ytterst intelligenta och hårt arbetande människor, men de kan inte förmå sig att ställa de mest grundläggande frågor: vad har ”vi” att förlora i Vietnam? Varför är vi där? Den diskrepansen i teknokratens inre (som Arendt, Zimbardo m.fl. diskuterat bl.a. med termer som ‘the banality of evil’) ska inte avfärdas lättvindigt. Visst, alla som arbetade på Rand var skolade i lojalitet och hade långt tidigare i sin karriär anammat den dåvarande ideologin – annars hade de fått sparken. Men deras jobb är speciellt i och med att det går ut på att de ska kunna ge en nyanserad, faktabaserad världsbild (även den mest fanatiska regim måste utgå från verkligheten) – och mycket riktigt konstaterar många rapporter att lokalbefolkningen har sin sympati och lojalitet med befrielsetrupperna/Viet Minh. Den uppenbara följdfrågan ”Varför?” inställer sig dock aldrig. Att Ellsberg mot den bakgrunden, av olika personliga skäl, faktiskt tog sig ur den bubblan och började agera efter sin moral, är ett viktigt inspirerande exempel för alla som ibland fastnar i apparaten.

Den andra intressanta lärdomen, och egentligen den mest talande, för mig in på betydligt dystrare områden. Precis som Ellsberg själv beskriver, fortsatte administrationen kriget och begick några av sina värsta krigsbrott (julbombningen av Hanoi 1972, upptrappningen av bombningarna av Kambodja 1973 som ledde till Röda Khmererna och vår tids kanske värsta folkmord, m.m.) långt efter att dokumenten (tryckta juni 1971) visade allmänheten hur deras administration konsekvent hade ljugit dem rätt i ansiktet genom hela kriget. Vietnamkriget är omgivet av mytologin om att medierna och allmänhetens motstånd hjälpte till att förkorta kriget och ta hem trupperna – vilket innehåller ett korn av sanning. Men folkets glömskhet och pr-industrins stora reparationsförmåga är desto mer framträdande inslag.

Advertisements

~ av bookplanet på juni 24, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: