Hjärtats oro (Clarence Crafoord) [2004]

Författare/psykiatriker åker in till sjukhuset med hjärtinfarkt, vi följer konvalescensen. Lyfter ett par bra grejer som är tankeväckande. Som att han under vårdtiden saknade en ”egen” läkare eller sköterska som han kunde vända sig till, att ”[a]vdelningen föreföll att skötas av ett välfungerande men anonymt kollektv som gemensamt spann något slags trygghetsnät kring oss patienter.” Men framför allt är den tjatig, upprepande och ofta ointressant. Crafoord snuddar vid ett försök att beskriva det effektiviserade samhället med ”underpresterare”/utbrända som blir sjuka och som sedan inte vågar ta upp viktiga frågor med läkarna (de har ju bråttom, kroniskt underbemannade som de är) i en ond cirkel.

Töntigt grandios:

Jag hade redan skrivit tillräckligt många böcker för att säkra någon liten plats i Kungliga bibliotekets skrymslen, intalade jag mig.

Fnösketorrt språk (Kallifatides skulle bli avis):

När Gunnel senare kom och satt på besöksstolen, berättade jag för henne om min plötsliga gråt. Hon log och sa att hon nog trodde att det var en ganska vanlig reaktion som hängde ihop med den känslighet som följer på den chock som en allvarlig sjukdom alltid är.

Ett bra citat (som är väldigt sant):

Diagnosen blir därvid den magiska formel som definitivt skiljer sjukdomen från personen.

– Du har en pågående infarkt!

När dessa ord väl är uttalade är det som om diagnosen lösgör sig och börjar leva sitt eget liv. Sjukvården koncentrerar sig på infarkten och lämnar mitt jag, som har infarkten, åt sitt öde.

 

Annonser

~ av bookplanet på juni 26, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: