Avgrunden (Jan Jörnmark, Annika von Hausswolff) [2011]

En bok om det flyktiga kapitalet (-s olidliga lätthet?). Tyvärr är inte fabriker och människoliv lika lättrörliga som det moderna finanskapitalet, vilket resulterar i de ruiner Jörnmark och von Hausswolff har dokumenterat. Tanken är mycket god, men när man publicerar en såhär fin fotobok så måste bilderna hålla bättre kvalitet! En del foton är riktigt bedrövliga, både när det gäller motiv (ibland helt intetsägande) men ännu mer tekniskt sett; gryniga/överexponerade/rörelseblur är irriterande när det hade varit så enkelt att göra det bra, och resultatet hade kunnat bli hur fint som helst, eftersom trycket håller mycket bra kvalitet. Surt, för de pengarna.

Hur som helst, till texten. Textmassan är inte stor, kanske 50 sidor, men Jörnmark lyckas redogöra för den moderna hyperkapitalismens utveckling på ett klargörande sätt. Han kan också sin Marx, som han återkopplar till ett par gånger. Ibland förvånar jag mig när han använder uttryck från nyspråket som ”politisk stabilitet” (”våra” killar bestämmer), ”frihandel” (kommentar överflödig), ”ekonomisk utveckling” (BNP stiger, till varje pris) och samtidigt underlåter att diskutera arbetarklassens och överklassens utvecklingar var för sig, utan istället pratar om att Kinas ekonomi backade, eller att Singapores gick framåt, etc.

Ett par tankeväckande kopplingar:

  • Militärens direkta och indirekta roll i mycket av modern teknik: t.ex. blommade Japan genom att elektronikföretagen kunde anställa massor av unga ingenjörer efter att landets försvar helt stängdes ner 1945.
  • Elektronikbranschens utvecklingskurva saknar motstycke; ”Var artonde månad lyckades man fördubbla kapaciteten på ett chip och samtidigt halverades dessutom priserna.”Efter Maos död 1976 (dessförinnan Nixon-administrationens öppning med Kina), då lågavlönad (men samtidigt ”politiskt stabil”) kinesisk arbetskraft kom i kontakt med denna växande bransch tog utvecklingen overkliga dimensioner, enligt JJ inleddes en ny fas i globaliseringen. (Jörnmark pekar dessutom mycket riktigt ut ironin att en ”kommunistdiktatur” blir den moderna kapitalismens motor.)
  • När denna expanderande industri kom i kontakt med t.ex. den svenska, där staten (Televerket) så sent som på 80-talet bestämde vilka apparater som fick kopplas till telenätet, och där delar av industrin fortfarande utgjordes av familjeföretag, etc – ja, då blev det som de säger i Simpsons (”The Japanese will eat us alive!” (Last exit to Springfield)).
  • Ericssons andel i den europeiska marknaden (enl. JJ stod de ”för nästan hälften av både växlarna och basstationerna”) följdes av att aktieägande blev en ”folkrörelse” i Sverige, innan IT-bubblan brast 2000.
  • Övergång i det ekonomiska tankesättet ca 70-tal: från full sysselsättning till låg inflation:
      • Skälet till att man valde inflation framför arbetslöshet var enkelt. Arbetslösheten träffar som mest 10-15 procent av befolkningen, medan inflationen drabbar alla. [En uppenbar öppning att gå vidare till vilka som drabbas av arbetslöshet, men det gör inte JJ.]
  • Den senaste bubblan beror till stor del på vilda bostadslån, kanske främst till den s.k. ”subprime-marknaden” (”människor som tidigare inte hade ansetts som kreditvärdiga”), där banker lånade ut på premissen att bostadspriserna skulle fortsätta att stiga, så att man inberäknade den framtida värdeökningen som garanti för lånet (!). Detta piskades på genom att man efter 9/11 under centralbankschefen Alan ”St Alan” Greenspans ledning sänkte räntorna för att inte ekonomin skulle rasa efter terrorattackerna.

Sammanfattningsvis en mycket god idé till en bok som genomförs ganska bra, men kvaliteten är ojämn, på gränsen till att man sliter sitt hår (när JJ pratar om företagens ”moraliska problem”) och bilderna hade kunnat vara tjugo gånger bättre. Allt i allt en mycket illustrativ lektion i finanskapitalismens fullständiga likgiltighet inför människoliv, samhällen, långsiktig utveckling, naturresurser, i dess institutionella besatthet av mer och mer profit.

(För övrigt: von Hausswolff – husvarg?)

***

Den japanska tillväxten fick ännu mer kraft från den amerikanska västkusten. Det var en del av USA som såg helt annorlunda ut än den gamla östkusten. Här fanns ingen tung industri, utan det som växte i väst var nya livsstils-, nöjes-, militär- och flygindustrier. De moderna branscherna var högavlönade och teknikintensiva, och Kalifornien blev det nya konsumtionssamhällets spegel. Härifrån skapades och spreds alla trender som definierade 1960- och 1970-talen.

 Tillväxten drevs av de två nya digitala teknikkluster som växte fram i utkanterna av San Francisco och Los Angeles. Silicon Valley och Orange County blev väldens viktigaste teknikcentrum på 1960-talet.

[Senare i boken ges en förklaring till varför ansamlingen skedde just där:]

Nevada är en delstat som inte borde ha existerat, för här finns inget annat än berg och öken. Efter några silver- och guldruscher föll delstaten ned i en törnrosasömn, och för att klara den stora depressionen tog man till sist till desperata medel. I början av 1930-talet legaliserades både prostitution och hasardspel. Under kriget anlade dessutom militären flera baser i Nevada [Och självklart måste grabbarna få roa sig på sin permis!], och därmed skapades scenen för det drama som skulle få den lilla ökenstaden Las Vegas att växa från 100 000 invånare till två miljoner på några decennier.

[Samma mönster som i Japan:]

I början av 1970-talet hade det amerikanska försvaret dragit ned på sina satsningar samtidigt som rymdprogrammet bantades. Tusentals ingenjörer i Orange County blev arbetslösa och många sökte sig till Silicon Valley eller Las Vegas. 

***

Det som har räddat den amerikanska valutan från att falla ihop har varit att japaner och kineser valt att hålla stora delar av sina växande reserver i dollar. På ett sätt som kan verka paradoxalt har man finansierat sin största kund genom att hålla uppe efterfrågan på amerikanska dollar.

[Och vad är det för ”fri” marknad, kan man fråga sig.]

***

[Om Japan:]

En märklig dynamik uppstod när man började skapa ”zombie-företag”. I början av 2000-talet gick ungefär en tredjedel av utlåningen i landet till företag som inte behövde betala vare sig amorteringar eller räntor… I många branscher gjorde det att företag som hölls under armarna av banker kunde konkurrera genom konstgjort låga kostnader. Prisnivån trycktes ned ännu mer och det blev nästan omöjligt att starta nya företag… När de egentligen redan döda bankerna fick svårt att klara alla dåliga lån, ökade regeringen stödet till den finansiella sektorn. I en ganska fantastisk utveckling hölls zombie-företag under armarna av zombie-banker. Resultatet blev stora budgetunderskott som höll liv i döda företag istället för att skapa ny expansion.

[När denna marknad kollapsade sökte sig kapitalet till grannländer, ”och effekterna i Sydkorea och Thailand tornar fortfarande upp sig i form av halvfärdiga eller tomma skyskrapor.”]

Annonser

~ av bookplanet på juni 30, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: