Americanos (Magnus Linton) [2005]

Bitvis och då främst inledningsvis intressant reportage, god journalistik. Tyvärr dras boken ned av Lintons hycklande strävan efter den inbillade ”gyllene medelvägen” – ni vet den som inte förnekar nyliberalismens tillkortokommanden men samtidigt är så mån om att ”bryta med gamla vänstertraditioner” att den tappar sitt historiska och ideologiska fotfäste (för att inte säga, glömmer att det som händer i Latinamerika är vidareutvecklingen av ”gamla vänstertraditioner”). Denna förvirring blir tydlig i första texten, där Linton skriver att

Med kalla krigets slut spådde många demokratins slutgiltiga globala seger…

Lite senare i samma text uppvisar han grav okunnighet och populism när han pratar om ”leninistisk byråkrati”. Faktum är, att byråkrati inget har med Lenin att göra överhuvudtaget. Att Linton inflikar dessa två ord (i sammanhanget som motpol till ”kapitalistisk logik”) syftar enbart till att väcka en känslomässig reaktion hos läsaren (som förmodas vara lika okunnig som Linton) och än en gång betona hur ”lagom” vänster han själv är. Det är ett bra knep för att sälja böcker. Förvirringen är häpnadsväckande när han senare i boken kallar Brasiliens president Lula da Silva för socialist. Den närmar sig en total desorientering när Linton på ett ställe skriver att ”[e]n del regioner, folk och kulturer [vilka?!] har ramlat ur globaliseringen”. Detta är häpnadsväckande korkat uttryckt, jag kan faktiskt inte tro att Linton har denna mening på fullaste allvar, att han inte begriper på att modern nyliberal ekonomi bygger på exploatering av dessa ”regioner, kulturer [?!] och folk” – det är nästan så att jag skäms över att behöva skriva det.

I texten Indianisimo (om gräsrotsrörelserna i Bolivia) finns några ljusglimtar. ML rapporterar från ursprungsbefolkningens historiska perspektiv, och skriver om hur de först på senare år börjat få en politisk röst:

…redan då Simon Bolivar… under tidigt 1800-tal skissade konstitutioner var aymaras och quechuas ekluderade. I den nationaliseringsmaskin som sen dess reproducerat symboler har all kraft lagts på att skapa en kulturellt homogen bas med spanska som språk och mestisen som figur – bolivianen. [Nytt för mig är att Morales använt Bolivars neglekt av ursprungsbefolkningen i sina kampanjer. Linton citerar från ett av hans tal som han såg på plats.]

Efter kalla krigets officiella slut sålde USA ”sina militärstrategiska lager av tenn och satte därmed igång en lång kedja oanade reaktioner. Priset på tenn gick i botten och 1985 kraschade världsmarknaden för den mineral som inte bara var Bolivias historiska exportprodukt utan också hade fungerat som nav i landets bäst organiserade sociala kraft: gruvindustriarbetarna.” Det var av dessa anledningar som Reagans upptrappning av ”kriget mot drogerna” och den därpå följande explosionen av narkotikamarknaden föll i så god jord i Bolivia: de arbetslösa och utslagna började helt enkelt odla koka för export. I början av 2000-talet utgjorde nya gasupptäckter allt större del av Bolivias export – också nytt för mig (intressant parallell till Venezuela och oljan). Apropå exploateringen av indianer skriver ML om hur Che Guevara försökte övertyga bolivianerna att ”de i första hand var exploaterade som klass och i andra hand som indianer och att en uppgörelse med det förra skulle lösa det senare” – kan ej minnas om detta stämmer. Blir intressant att läsa om i ‘Bolivian diaries’.

Ett rapportage om MST, en av de jordlösas framgångsrika organisationer i Brasilien, har jag tyvärr glömt såhär i efterhand (november 2012) men jag minns det som intressant. Bl.a. använder sig MST av ”mistican” – ”en revolutionär gudstjänst”; ”Inslaget är helt centralt i MST:s verksamhet och inleder och avslutar alla evenemang – ockupationer, stormöten, skördar.” Linton beskriver den som ”ett spirituellt tillstånd av respekt för historien och en sorts metafysisk dialog med tidigare och kommande generationer som kämpat eller ska kämpa för jord och rättvisa.”

Det avslutande reportaget om SEIU (Service Employees International Union) – städarnas fackförening i LA, som lyckats förena papperslösa arbetare på ett oöverträffat sätt (bl.a. genom disciplinerad organisation som garanterar medlemmernas anonymitet gentemot arbetsgivare, hembesök, m.m.), är ett av bokens bästa. I början av 90-talet var endast 10% av städarna fackanslutna, idag (2005) 70% – detta trots att säkerligen fler kan uppskattas vara papperslösa. ML skriver, ”Los Angeles är i dag vad New York var för mer än ett sekel sen: ingången till USA…”.

Till ML:s försvar vill jag säga att han, alldeles bortsett sin naiva inställning till ”vänstern”, har stor tilltro till sociala rörelser:

…ett retro över politisk kamp visar att när allt stort – slaveriets upphävande, demokratins genombrott [?], kvinnlig rösträtt, apartheids död – kommit till stånd har inte parlament utan sociala massrörelser varit avgörande.

Och även bortsett det stela och omogna språket glimtar han till ibland:

Sen den globala kapitalismens genombrott har Latinamerikas alla megastäder fått en struktur ingen medvetet ritat men som ändå håller sina delar på plats med precision: i mitten citys skyskrapor, i en annan riktning en samling välbärgade och hårt bevakade bostadsområden och i en tredje flygplatsen. Triangelns hörn ligger långt från varandra men hålls ihop av motorvägar. Ofta – som i Bogotá, La Paz eller Rio de Janeiro – finns dramatiska berg, shoppinggallerior och rester av kolonialkvarter spridda mellan polerna och det är bilder av dessa miljöer som reproduceras när metropolerna bygger självbilder; i såpoperor, på vykort,i resekataloger, på reklampelare.

På det stora hela är det en kul bok och jag blir uppriktigt glad när jag ser exempel på ambitiösa svenska journalister. Men Linton är som sagt historiskt och ideologiskt alltför naiv, och det saknas en röd tråd i det som jag sett såhär långt. Därför kommer jag inte att läsa resten av hans alster (just nu), även om de verkade nog så intressanta till en början.

Annonser

~ av bookplanet på juli 7, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: