Kolumnisten (Jan Guillou) [2005]

Den här boken bevisar att Guillou åtminstone under 15 års tid konsekvent varit en saklig röst i ofta hysteriska frågor (klassfrågor, invandring/utvisningspolitik/Ny Demokrati, brottsmål, Irak-kriget, feminism). På ett mycket roligt sätt bemöter han de ständiga personangreppen (bl.a. att han har korta, feta armar – vilket beskrivs som en ”intellektuellt förödande kritik”)

Aktiemarknaden, hur Svensson lurats ut av direktörer och ekonomijournalister (exemplet Teliaaktien) som uppmanar till ”is i magen” och att det vänder snart. Hur det förr i tiden var ”Gud som låg bakom den adliga överlägsenheten” och det idag istället är direktörerna som ”någon som heter Marknaden [har] bestämt att de ska vara hundra eller tusen gånger mer värdefulla än alla andra människor.”

Moderaterna och deras ekonomijournalister strävar efter att göra politiken opolitisk genom att föra in alla politiska resonemang i matematiska och nationalekonomiska formler. Det blir då inte högerpolitik, vanlig egoism eller girighet att hävda att de rika som tjänar mest måste tjäna mer och att de fattigaste måste bli fattigare eftersom de levt över våra tillgångar. Det blir vetenskap att hävda detta. (1995)

Om Ny Demokrati: 1993 övergick de från smygrasism till ”öppet rashat”, vilket inte tolererades. Bl.a. sa IW: ”Jag ska gärna erkänna att i min vision av det framtida Sverige finns inte många moskéer.” Varpå moskén i Trollhättan tändes på samma natt, vilket fick de andra partierna att ta avstånd.

Om rasism som det största hotet mot vårt samhälle (ffa mot muslimer).

Om Uppdrag gransknings pseudojournalistik; bl.a. deras reportage 2004 om hur inkluderandet av tio nya EU-medlemmar skulle leda till en flyktingvåg av parasiter – som aldrig inträffade.

Religiösa privatskolor (här islamska):

På grund av denna högerideologi måste flera tusen svenska barn tvingas in i en undervisning som gör dem gravt handikappade för resten av livet. För om det är valfrihet att rika människor måste ha rätt att köpa bättre undervisning åt sina barn, på alla andra barns bekostnad, så är det också valfrihet att fattiga invandrare måste ha rätt att sabotera sina barns framtid. (2003)

Göteborgskravallerna 2001: Guillou går ut hårt mot de ”maskerade terroristerna” liksom de flesta av sina kollegor och den etablerade gubbvänstern som förfärar sig över de stenkastande galningarna – ”Är detta vänster?” (som Ekelund frågar sig). Utan att begripa vidden och fräckheten i polisens provokationer. Att det är legitimerat med självförsvar, även om fönsterkrossning är kontraproduktivt (men även indignation och raseri har sin plats). Till Guillous heder återkommer han i temat två år senare och skriver om Sveriges exceptionellt hårda rättsstraff:

Efter liknande urartade demonstrationer i Prag dömdes 16 personer till villkorlig dom, i Seattle utdömdes inget straff över 9 dagars fängelse, i Nice dömdes två personer till en månads fängelse.

I Göteborg har hittills ett 60-tal ungdomar dömts till i genomsnitt 11 månaders fängelse och ett 40-tal återstår att döma.

Under 90-talet var det genomsnittliga straffet för våldsamt upplopp i Sverige tre veckors fängelse. Och då var det frågan om naziattacker och fotbollshuliganism som på intet sätt underträffade våldet i Göteborg.

Advertisements

~ av bookplanet på juli 13, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: