Atomstationen (Halldór Laxness) [1948]

Berättelsen tar sin början när andra världskriget just blivit avgjort. Amerikanerna (någonstans refererade till som ”fria män” (därför att de har atombomben)) vill bestycka den unga republiken med kärnvapen. Landet är i upprorsstämning, alla har en åsikt i frågan – men en skiljelinje går mellan överklassen (främst i Reykjavik) och arbetare och bönder. De sistnämnde hävdar på flera ställen att landet håller på att stjälas från folket.

Mot denna fond kastar Laxness in en enkel flicka från nordlandet som tar anställning hos den framgångsrike alltingsmannen Bui Arland som familjens hushållsflicka. Hon blir våra ögon genom berättelsen. Hon ser överflödet Arlands familj lever i (se citat tre), som för evigt är henne otillgängligt. På denna tid bubblar det i socialiströrelser världen över, inte minst Island, och hon kan inte annat än komma i kontakt med dessa idéer i storstaden (bönderna var allt som oftast avogt inställda; vilket f.ö. socialismen förutser). Vi som läsare kan inte klandra henne, och vi måste ta hennes sida, när den hatiska husmodern attackerar henne och anklagar henne för att vara kommunist. Berättelsen tar en till vändning, när den enigmatiske Arland faller för flickans äkthet, och erbjuder henne ett liv i överflöd, men flickan väljer att vänta på sin man som hamnat i fängelse (det undgår mitt november-minne hur han hamnade där).

Nya ord: taskspelare = Taschenspieler; trollkarl

***

”Det är likt er nordlänningar att ge er till att tala med folk”, sade kokerskan när jag kom tillbaka ut.

Då vaknade upprorsandan i mig och jag svarade: ”Jag är folk.”

***

Hon såg på mig och sade: ”Ni är inte alldeles fri från bildningsmin. En bildad flicka har aldrig bildningsmin. Jag tål inte bildningsmin på kvinnor. Det är kommunism. Se på mig, jag är student, men det kan ingen se.” (s10)

***

Jag slår med ett finger på husets musikinstrument, o, vilken värld av skönhet i en ton om den harmonierar med en annan ton; om det finns synd så är det en synd att inte kunna spela på ett intstrument, och ändå hade jag sagt till gumman att jag inte hade någon synd. Men måttet rågades ändå när jag kom in i husfaderns rum, allt böcker från golv till tak, men det gjorde detsamma vad jag fick fatt i, jag förstod ingenstans något; om det finns brott så är det ett brott att vara obildad.

***

Under detta tal vaknade jag igen.

Och när jag såg dessa fattiga och trötta människor, ungefär lika fattiga och trötta som mitt folk där hemma i dalen, dra fram sin portmonnä ur fickan och öppna den med sina trötta händer, som jag plötsligt tyckte att jag kunde kyssa under tårar, och ta fram änkans berömda skärv, och några tömde sina portmonnäer på bordet, och de som inte hade någon portmonnä med sig klottrade sina namn på en lista, då tyckte jag att jag i ett och allt och alltid skulle komma att vara av samma mening som dessa människor…

***

[Folket i uppror; säger:]

…allt, allt, allt utom detta enda, enda, enda: utlämna inte suveräniteten som v kämpade i sjuhundra år för att återfå, vi besvär er, ers excellens, vid allt som är detta folk heligt, gör inte vår unga republik till en svanstofs på en utländsk atomstation…

***

[Husfrun har just bett flickan försvinna från deras hus vid middagsbordet, flickan reflekterar:]

Plötsligt uppenbarade sig för mig skillnaden mellan de två världar som vi tillhörde, jag och denna kvinna; fastän jag bodde under hennes tak var vi så olika varandra att det knappt var mer än till hälften rätt att kalla oss två mänskliga varelser; visserligen var vi båda två ryggradsdjur, till och med däggdjur, men därmed var också all likhet slut; ett samhälle där vi båda hade del var bara ord.

***

[Om präster – tror jag!:]

Ofta tycks det mig som om dessa män vore skådespelare: rollens overklighet är deras trygghet, till och med deras eget öde är för dem saga och folksaga snarare än privatsak; det är förtrollade män, män som har blivit förvandlade till fåglar, och dock snarare till något underligt djur…

Advertisements

~ av bookplanet på juli 17, 2012.

Ett svar to “Atomstationen (Halldór Laxness) [1948]”

  1. […] i vårt land, är beläget relativt nära Midborg Airport (som inte ska förväxlas med Keflavik och den gamla Amerikanska militärbasen, som Halldor Laxness, den isländske nobelpristagaren skrev om …Flygbilder från den kommersiellt verksamma arkitektstudio som designat alltsammans, visar den […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: