Reform or revolution (Rosa Luxemburg) [1900]

Denna Luxemburgs skrift är en kritik av Eduard Bernsteins (förgrundsfigur i tyska socialdemokratiska partiets grundande) svängande socialism. Den svängde närmare bestämt högerut, och blev alltmer benägen att tro att förändringar inom det kapitalistiska systemets ramar var 1. mer realistiska och 2. visst kunde leda till socialism också. För att förstå den i sin kontext måste man känna till något om det europeiska läget kring sekelskiftet. Upprepade finanskriser i slutet av 1800-talet hade skakat tilltron till det dåvarande systemet, bland de positiva exemplen fanns Franska revolutionen 1848 och Pariskommunen 1871 (liksom Det kommunistiska manifestet, av en slump publicerat några dagar innan revolutionen 1848). Många insåg att för en viabel och lyckad socialistisk övergång krävdes att de rika industrialiserade länderna fanns med på tåget. Grundläggande socialistisk teori slår fast att det först krävs resurser (tillförskansade genom kapitalism, som är det bästa och snabbaste sättet för detta) som sedan omfördelas i en eventuell socialistisk revolution. Revolutionen i Ryssland 1917, där bl.a. Lenin insåg ganska snart, när de inte lyckades få med sig t.ex. Tyskland, att utsikterna var väldigt krassa, illustrerar följderna av ”socialism i ett land” (en självmotsägelse) – dessutom i ett så fattigt och härjat land som Ryssland. Så i det ljuset förstår man hur mycket som stod på spel när det Socialdemokratiska partiet i Tyskland började vackla – kanske avgjorde den europeiska socialismens framtid för det närmaste seklet där.

Denna svängning yttrade sig bl.a. i att man stödde sin regering i första världskriget (detta är faktiskt sant), något som förordsförfattaren M-A Waters beskriver som ”a betrayal of the most elementary principles of proletarian internationalism and revolutionary Marxism.”

Luxemburg börjar med en kort sammanfattning av det kapitalistiska systemets instabila grundvalar i form av kredit, spekulation, ”finanskapital” och de naturliga kriser som följer därav. Inte så förvånande är att Bernstein är av uppfattningen att ”kapitalet kan tyglas” (en förutsättning för revisionismen).

Hardly had Bernstein rejected, in 1898, Marx’s theory of crises, when a profound general crisis broke out in 1900, while seven years later, a new crisis, beginning in the United States, hit the world market.

Därefter går RL till att diskutera möjligheterna att förverkliga socialism genom reformer, vilket leder henne till att diskutera kapitalismens relation till staten (OM en socialism ska genomföras genom statsapparaturen måste vi först förstå vari den består). Hon kommer fram till att den är tätt sammanknuten till storkapitalet, som bl.a. har tillgång till militären 1. för imperialistiska ambitioner gentemot andra ”stater”, 2. något att investera stora summor i (ack hur sant det är idag) och 3. för att kväsa den upproriska lokalbefolkningen. RL drar slutsatsen att Bernstein är ute och cyklar:

Fourier’s [en s.k. utopisk socialist] scheme of changing, by means of a system of phalansteries [se förklaring nedan], the water of all the seas into tasty lemonade was surely a fantastic idea. But Bernstein, proposing to change the sea of capitalist bitterness into a sea of socialist sweetness, by progressively pouring into it bottles of social reformist lemonade, presents an idea that is merely more insipid but no less fantastic.

Några sidor senare landar ett ännu hårdare omdöme, som koncist sammanfattar bokens huvudbudskap (de två punkterna):

It is not true that socialism will arise automatically from the daily struggle of the working class. Socialism will be the consequence of (1) the growing contradictions of capitalist economy and (2) the comprehension by the working class of the unavoidability of the suppression of these contradictions through a social transformation. When, in the manner of revisionism, the first condition is denied and the second rejected, the labor movement finds itself reduced to a simple cooperative and reformist movement. We move here in a straight line toward the total abandonment of the class viewpoint.

Det framkommer senare att Bernsteins förvirrade revisionism baseras på att kapitalismen har förändrats sedan Marx’ tid – och eftersom marxismen ska vara en dynamisk och föränderlig världsåskådning: varsågod. Nu har kapitalet spridits bland medborgarna i form av aktieinnehav (något som RL menar tvärtom signifierar en ytterligare koncentration av kapitalet). Även om det förstås finns poänger att hämta i detta, extrapolerar Bernstein detta observandum till ignorera frågan om produktionsförhållanden:

[…] he moves the question of socialism from the domain of production into the domain of relations of fortune – that is, from the relation between capital and labor to the relation between poor and rich.

Frågan som också är bokens titel besvarar hon senare med:

Legislative reform and revolution are not different methods of historic development that can be picked out at pleasure from the counter of history, just as one chooses hot or cold sausages. Legislative reform and revolution are different factors in the development of class society. […] It is contrary to history to represent work for reforms as a long-drawn-out revolution and revolution as a condensed series of reforms.

Med andra ord: revolution och reform utesluter inte alls varandra, men kan inte heller jämföras rakt av. Och i bokens bästa stycke visar hon på det fåfänga i Bernsteins revisionism:

[…] wage labor is not a juridical relation, but purely an economic relation. In our juridical system there is not a single legal formula for the class formulas of class domination of today. The few remaining traces of such formulas of class domination are (as that concerning servants) survivals of feudal society.

Hon can wage slavery be suppressed the ”legislative way,” if wage slavery is not expressed in laws? Bernstein, who would do away with capitalism by means of legislative reform, finds himself in the same situation as Uspensky’s Russian policeman who tells: ”Quickly I seized the rascal by the collar! But what do I see? The confounded fellow has no collar!” And that is precisely Bernstein’s difficulty.

Boken är således en intellektuell pulvrisering av Bernstein. Luxemburg är modest i sin kritik (till skillnad från vad t.ex. Lenin har att säga om Kautsky, en annan revisionist…) och hänger sig inte åt spekulation om vad som föranlett denna ideologiska vacklan hos SDP:s ledarfigurer (”Let’s just say it moved me… TO A BIGGER HOUSE!” ?), även om hon i bokens avslutning menar att Bernsteins ambivalenta resonerande (hans ”intellectual seesaw of the well-known ‘on one hand – on the other hand,’ ‘yes -but,’ ‘although – however,’ ‘more – less,’ etc.”) har en klar borgarkaraktär. Luxemburg själv kan knappast beskyllas för oklarheter (även om jag kan det, i mer eller mindre stor utsträckning): hennes tankar är klara och hennes språk koncist. Det blir ett nöje att läsa mer framöver.

Nya ord:

  • attenuate = försvaga {förstås! ‘attenuated vaccine’}
  • phalanstery = falangstär; kommunal boendeform typisk för Fouriers utopiska socialism
  • insipid = själlös
  • ”blanquism” = från fransmannen Blanqui, som menade att den socialistiska revolutionen skulle komma till stånd genom att ett litet urval tränade män slog till vid rätt tidpunkt. Kritiserades bl.a. av Engels som öht inte såg hans teorier som socialistiska.
Annonser

~ av bookplanet på juli 17, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: