Down and out in Paris and London (George Orwell) [1933]

En exceptionell bok, av en exceptionell författare. Orwell lyckas fånga den absoluta fattigdomens essens – ur en ensam, frisk mans perspektiv, bör tilläggas. Det torde vara hundrafalt värre att även bära försörjningen av sina barn och familj på sina axlar. Orwell (eller Eric Blair), som kom från en välbärgad familj, vägrade att studera vid fina universitet och gav sig ut för att klara sig själv med sina författarambitioner. Ganska snabbt hamnade på botten av samhället, där man tvingas sälja kläderna man bär på kroppen för att klara dagen – för att köpa tillbaka dem en annan vecka, när man kanske lyckats knega ihop några mynt. Säkerligen påverkades 30-talets London och Paris av den stora finanskrisen, även om det inte är något Orwell själv kommenterar. Överhuvudtaget finns det inte ens energi här att lyfta blicken och tänka: Vad är detta för samhälle? Vad är det för liv vi dömer våra medborgare till? Hur kan en sådan orättvisa vidmakthållas? – Än mindre försöka göra något åt det.

Med sin observationsförmåga och sitt koncisa språk förmedlar författaren fattigdomens inverkan på kroppen och själen, hur den förändrar personen den drabbar. Han lämnar oss med några oförglömliga scener – som när han måste trängas med en fet kock i ett trångt kyffe i Paris, där det är så trångt att disken bara kan ställas på golvet medan maten lagas, och där de två kollegorna svär de grövsta tänkbara svordomar åt varandra dagarna i ända. Orwell målar upp en bild av proletärens plikt: det enda han äger är sina två händer, och hans liv består i att försöka sälja dem för att klara sig till nästa dag. Han har verkligen inget att förlora förutom sina kedjor.

All my savagery, my passion, were scattered like the petals of a rose. I was left cold and languid, full of vain regrets; in my revulsion I even felt a kind of pity for the weeping girl on the floor. Is it not nauseous, that we should be the pray of such mean emotions?

[…]

It is altogether curious, your first contact with poverty. You have thought so much about poverty – it is the thing you have feared all your life, the thing you knew would happen to you sooner or later; and it is all so utterly and prosaically different. You thought it would be quite simple; it is extraordinarily complicated. You thought it would be terrible; it is merely squalid and boring. It is the peculiar lowness of poverty that you discover first; the shifts that it puts you to, the complicated meanness, the crust-wiping. […] You discover that a man who has gone even a week on bread and margarine is not a man any longer, only a belly with a few accessory organs… you also discover the great redeeming feature of poverty: the fact that it annihilates the future.

[…]

Boris, who lived near by and had not to catch the last Metro home, worked from eight in the morning till two the next morning – eighteen hours a day, seven days a week. Such hours, though not usual, are nothing extraordinary in Paris… Life settled at once into a routine that made the Hôtel X seem like a holiday. Every morning at six I drove myself out of bed, did not shave, sometimes washed, hurried up to the Place d’Italie and fought for a place on the Metro. By seven I was in the desolation of the cold, filthy kitchen, with the potato skines and bones and fishtails littered on the floor, and a pile of plates, stuck together in their grease, waiting from overnight.

[…]

[Om en kamrat, med den udda vanan att blicka upp mot rymden och filosofera om livet på andra planeter.] Life on earth, he said, is harsh because the planet is poor in the necessities of existence.Mars, with its cold climate and scanty water, must be far poorer, and life correspondingly harsher. Whereas on earth you are merely imprisoned for stealing sixpence, on Mars you are probably boiled alive. This thought cheered Bozo, I do not know why. He was a very exceptional man.

[…]

The scene had interested me. It was so different from the ordinary demeanour of tramps – from the abject worm-like gratitude with which they normally accept charity. The explanation, of course, was that we out-numbered the congregation and so were not afraid of them. A man receiving charity practically always hates his benefactor – it is a fixed characteristic of human nature [här är han på hal is!]; and, when he has fifty or a hundred others to back him, he will show it.

[…]

The evil of poverty is not so much that it makes a man suffer as that it rots him physically and spiritually. And there can be no doubt that sexual starvation contributes to this rotting process.

Nya ord:

shoot the moon = a) överambitiöst, hopplöst försök, b) osannolik framgång

Annonser

~ av bookplanet på juli 25, 2012.

Ett svar to “Down and out in Paris and London (George Orwell) [1933]”

  1. […] tär på honom, ända in i hans själ, vilket Orwell gestaltar med expertkunskap (se: ‘Down and out in Paris and London‘). Han bor i en deprimerande skrubb hos en hyresvärd som förbjuder honom att ha sällskap […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: