Ape and essence (Aldous Huxley) [1948]

Huxley framträder i denna bok som ännu en i mängden som förespråkar den Heliga Mellanvägen; mellan extremhögern (fascism) och extremvänstern (kommunist). Han buntar, som så många andra, ihop dessa sina två extremer (redan på sidan fem och sedan upprepade gånger) och blir så förvirrad i slutänden att hela hans bok fallerar. ”They simplify, they abstract, they eliminate all that for their purposes, is irrelevant and ignore watever they choose to regard as inessential…” skriver han – utan att begripa att han svingar ett tveeggat svärd.

Det är nämligen Huxley själv, kanske med sin aristokratiska uppväxt, som inte med ett ord låter kännas vid sitt hemlands långa rasistiska, imperialistiska arv, som kanske mer än någon doktrin har format världen till vad den är idag. Man får förstås tänka sig att när han skrev boken 1948 var det lätt att tappa fotfästet i en potent blandning av nationalism och kommunistskräck, vilket han säkerligen föll offer för. Men trots det måste man vara något av ett nöt för att ens 1948 glömma att den moderna ”civilisationen”, med Storbritannien i spetsen, haft ett finger (och ibland många händer) med i varje världsdels blodigaste episoder, lett de mest hänsynslösa kolonialkrig, stött de hårdaste förtryckarregimerna och kommit undan med allt detta i civilisationens namn! Jo du Huxley; tre år innan du skrev boken pulvriserades Dresden, minns du det? Minns du eldbombningarna av Tokyo? Minns du Hiroshima, Nagasaki? Det krävs ingen konst för att förkasta fascismen, men desto mer konst krävs det för att skåda sig själv och de egna i spegeln.

Men vi ska inte förvänta oss att Huxley begriper politik och historia. Han är en fantastisk visionär, det visade han i ‘Brave New World’, men hans andra alster vittnar om en inte alldeles gedigen verklighetsförankring. Ett gemensamt tema med den boken finns i Ape and essence, nämligen en skepticism till att vetenskapen alltid gynnar ”mänskligheten”. Huxley skriver att vetenskapen förser oss med metoden, men att målet är ”ape-made” (dvs människan är pseudorationell; inbillar sig att hon är vetenskaplig men drivs i själva verket av sina mest animaliska drifter). Detta ställs på sin ironiska spets när botanisten och huvudpersonen i berättelsen hamnar mitt i apmänniskornas kopuleringsfestival och inte kan hålla sig, utan går i sängs med flera obekanta unga kvinnor, till översteprästens stora förnöje just efter att de två haft ett långt vetenskapligt samtal om hur man håller folket i styr med denna festival.

Men inte ens här kan han lägga band på sig, utan drar ständiga paralleller till socialismen; översteprästen är ”proletariatets tjänare”, det finns inget privat ägande hos apmänniskorna, osv. Och när han ska ge sig på att låta prästen förklara vad första världskriget handlade om, övergår det i fars: kriget fortsatte, därför att folket och politikerna blev besatta, inte kunde komma till sans – för då skulle fred uppnås. Istället var de besatta av ”Belial” (djävulen; symbolen för irrationalitet och djuriska drifter i boken). Huxley bevisar därmed att han inte begripit ett dyft om att drivkraften bakom i princip alla historiska förändringar, konflikter – och inte minst krig – är jakten på pengar-makt. Denna avskärmade, förnekande världsåskådning ses förvånansvärt ofta hos välutbildade och är hos dem mycket motståndskraftigt mot all slags resonemang, medan man på några minuter kan förklara för ett barn eller en knegare som aldrig läst en bok i sitt liv att det är De stora pojkarna med pengar som bestämmer när länder ska ut i krig.

Så sammanfattningsvis är ‘Ape and essence’ två saker. Dels är det på sina håll en intressant skepsis till vetenskaplig utveckling i frånvaron av mänsklig utveckling. Och dels är det ännu ett fåfängt och högmodigt försök att förklara världen genom att förlöjliga och avfärda sina meningsmotståndare (i detta fall Fascism och Kommunism i en och samma skepnad! Hujedamig! Commie-Nazis på väg…) men den typens resonemang kan i bästa fall definiera vad man inte står för, vilket inte är värt ett jota. Huxley lever istället på antaganden om det benigna och välmenande i ”hans” ideologi – som endast kan antydas till, då varje försök till definition skulle avslöja dess svarta historia. Det är myten om ”oss” som goda, som extrapoleras till att de ”vi” dödar (vare sig det är Hiroshima, Irak, eller i kolonierna) i värsta fall är misstag, men aldrig en fundamental del av vår världssyn. Den sortens självförnekande imponerar inte.

******* Nya ord *******

arcane = obscure, mysterious

eclecticism = a way of thinking that draws not from a single theory, but a selection of doctrines (översatt till ett mänskligt språk: skitsnack)

censure = formal rebuke; censor = sv. censur

faddism = sv. fluga; övergående trend

detumescence = the subsidence of congestion and swelling

Annonser

~ av bookplanet på augusti 7, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: