Stängsel och öppningar (Naomi Klein) [2002]

Naomi Kleins bok ‘Chockdoktrinen’ samlade på ett sätt som ingen annan gjort ett ”counter narrative”; alltså ett mot-perspektiv, en motberättelse, mot den alltomslutande marknadsfundamentalismen som håller på att kväva oss på så många plan i våra liv. Att hon skrev den när hon var omkring 35 gör mig mycket glad, eftersom vi säkerligen kommer att få ta del av hennes arbete långt framöver. Såhär fint beskriver hon inledningsvis denna samling av essäer, artiklar, tal, m.m.:

[…] postkort från dramatiska ögonblick, en redogörelse för det första kapitlet i en mycket gammal och återkommande historia, den om hur människor trycker sig mot de barriärer som försöker hålla dem innestängda, slår upp fönster och drar djupa andetag av den luft som smakar frihet.

Nyktert beskriver hon styrkorna och svagheterna med den organisationsmodell som ”alternativglobaliseringsrörelsen” (jag använder det ordet bara därför att det konventionella ”anti-globaliseringsrörelsen” är meningslöst) använt sig av; den decentralisering som medför spontanitet, demokrati och improvisationsförmåga, men som också i vissa moment saknar en överblick och en stark ledning (som när de skulle blockera delegaterna från att nå WTO-sammanträdet i Seattle och olika grupper blockerade vissa gatukorsningar, men inte andra). I en essä mot slutet verkar hon omvärdera sin tidigare ståndpunkt att det inte behövs politiska partier, utan att gräsrotsrörelser kan genomdriva förändringar. Här skriver hon nu att det ”finns ett vidöppet fält i det politiska landskapet för en ny politisk koalition som lyssnar till kraven på decentralisering och inte ser dem som ett ödesdigert hot mot den nationella enheten, utan som byggstenar i en förenad – och mångsidig – kultur. I dessa krav på självstyre, gräsrotsdemokrati och ekologisk hållbarhet finns beståndsdelarna till en ny politisk vision omfattad av många kanadensare som aldrig tidigare har representerats av den så kallade vänstern.” Men i sista styckena backar hon och skriver att det inte behövs ett nytt politiskt parti, utan en ny politisk process. Denna ambivalenta inställning till metodiken (som man även ser hos t.ex. Arundhati Roy) är förvirrande och känns naiv, samtidigt som denna ständiga vilja att distansera sig från ”traditionell vänster” (ännu mer hos Roy) gör att man inte kan tillåta sig använda mycket användbara observationer som vänsterns förgrundsgestalter dragit. Istället ska allt upptäckas på nytt. Gräsrotsrörelser i all ära, de kan stoppa ett WTO-möte här och ett dammbygge där – men när det kommer till varaktig systemisk förändring faller de kort. Kapitalismens hydra kan tillåta oss dessa isolerade, enstaka segrar; det skulle vara ytterst farligt att inbilla sig att de kan leda till någon slags samhällsomdanande förändring. Nåväl.

Det mesta i boken känns igen från andra håll. Enstaka undantag:

– När mjältbrandshysterin var som störst efter 9/11 upphävde Kanada Bayers patent på ciprofloxacin (det antibiotikum som är behandlingen mot Bacillus anthracis). Detta trots att inte ett enda registrerat fall fanns. Kontrastera det mot AIDS-mediciner etc. som människor inte har råd med idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s