Stormland (Hallgrímur Helgason) [2005]

Helgason är fanimig den bittraste jävel som lyft en penna. Först tänkte jag såga den här boken vid fotknölarna som en exposé i deprimerande misantropi, (bitter smart jävel är bitter, det är lite roligt, han träffar en kvinna, får barn, mjuknar, etc.) men vid närmare granskning ser jag en hel del i berättelsen som väcker medlidande. Så jag tänkte på sätt och vis ”kapa” berättelsen Stormland och pådyvla den mina egna politiska uppfattningar. Om Helgason skulle hålla med mig eller inte (eller om han ens skulle föra en diskussion i dessa termer) är helt ointressant.

Historien tar sin början i en isländsk bygd (Kroken), som verkar befinna sig i närheten av stora grannen Akureyri. Här möter vi vår protagonist, en ”småstadsprofet” vid namn Böddi som är för intellektuell för sitt eget bästa. Han arbetar som lärare, bor hemma hos sin mor (101-vibbar?) i huset ‘Stormland’ (mitt mellan det rika och fattiga området i stan) och citerar Nietzsche flytande. Nietzsche var just som bekant ingen muntergök, hade trots att han ibland fick till en del bitande poänger problemet att individualisera samhälleliga problem; att hävda att lösningen låg i att enstaka individer skulle höja sig ovan systemet – en elitistisk ådra som vi kan återfinna i denna bok – och ansåg att problemen i samhället berodde på den fallande moralen och kulturen, snarare än de materiella omständigheterna.

Böddis mor är en själsligt död kvinna som sitter all sin vakna tid (och allt oftare även resten av sin tid) i sin fåtölj, där hon förtär allt vad TV:n bjuder – med konsekvenser därefter. Om Böddi är antisocial och förtappad, är hon rent skrämmande i sin okontaktbarhet och sitt totala ointresse för livet. Hon tjänar som en symbol mot allt Böddi gör uppror mot (även om han inte anklagar just henne för dysmoralism): musiken, litteraturen, nöjena, konsumerismen, hela paketet, nedanstående exempel från ett samtal han har med barnen som han tagit på utflykt till en varmvattenkälla:

”Va, har du aldrig hört talas om I svart, Böddi?” frågade blekdisen [sic] Melkorka och flinade.

Gruppledaren hade hastigt berövats sin auktoritet och satt nu i det heta hörnet av lögen, i en mycket påfallande minoritet. Småstadsprofeten gick till motangrepp:

”Jag behöver inte känna till det som är borta imorron. Min värld är större än den kommande helgen. Ni är bara offerlamm för giriga kapitalister som slagit blå dunster i era ögon och fyllt era öron med glasbitar och glasyr. Ni bara fjäskar för några jävla grushandlare i Akureyri. Låt dom bara locka er fjortisar över till fjorden och fjesten som ska knulla er långt ner i halsen och sen lämna in er mosade och blåslagna på abortkliniken. Och alltsammans till dunkande lallartakter från denna fuckmusik som är den västerländska kulturens allra mest omärkliga uppfinning och egentligen symboliserar musikens slut. Säkert är det därför alla dessa orkestrar är mot solen, med bajsmoral och svarta kläder. Ni är bara på väg till en begravning. Bitte schön, säger jag bara.”

[…]

När vi kom in i stan hade det börjat blåsa upp ordentligt. Stormen gick över hustaken men hade inte tillräcklig kraft för att slita ner teveantennerna, dessa jävla dumkors som gjort vartenda hus till en dumhetens kyrka där rutans gudar bringas offer varje kväll i popcornskålar och pepsiglas.

Böddi är på sätt och vis den siste bastionen i gammaldags isländsk kulturhistoria; den som kom till av att landsättarna formades av sin karga och hårda omgivning, och fann mening i det. För honom är det smärtsamt att se att ”den nya islänningen”:

 De var smilfinkar: de nya småborgarna: orädda karlar i stora jeepar; världsovana och segervissa. Vinprovande lantisar som kände till storstäderna utifrån hotellen snarare än utifrån historiska sevärdheter, som bedömde nationerna utifrån deras flygplatser och pratade maktspråk om futtiga restauranger. Totalsäkra i all sin okunnighet, karlar som hade åsikter om rakvatten, spelade på grillen som på vibrafon och läste bilar snarare än böcker. Djupt uppriktiga materialister.

Han tar med skolbarnen på livsfarliga utflykter i kyla och blåst i bästa välvilja – om än förtäckt bakom hans hårda macho-fasad och Nietzsche-citat – men ungarna kommer hem tårögda varvid föräldrar och kollegor fördömer honom (en dissonans mellan honom och hans omgivning som blir allt större genom boken). Jag dröjer mig här inte vid hans försök till mänskliga relationer med Dagbjört (senare mor till hans son Albert) eller hans förälskelse i ”Laura Maria” – trots att de mjuknar honom förändrar de inte berättelsens kurs: kulturens förfall.

Och med en växande rädsla för att kulturen och allt värdefullt mänskligt som identifierar en själv och ens hem är i fara – och den starka känslan att ingen annan ser det förutom man själv – då är steget heller inte långt till enmansrevolutionen (se Breivik); en oxymoron. Så Böddi ger sig ut på en häst (Don Quixote?), i ett enmanna korståg mot det förfallande samhället. Denna desperata elitism är ett uttryck för social och politisk vilsenhet hos individen; en signal på hjälplöshet, okunnighet och misstro efter att varenda instans i samhället på alla nivåer (chefer, försäljare, advokater, banktjänstemän, ”vänner”) försökt att skinna en, när politikerna – de som ska representera ens vilja i makt – ljugit en i ansiktet tillräckligt många gånger. Den är atomiseringen, isoleringen och alieneringen av människan driven till sin logiska spets. Den erbjuder deltagaren en söt eskapism på bloggar och slutna artificiella fora för andra ”invigda”, skapar i vårt nuvarande sociala vakuum perversa lojaliteter och gemenskaper, men har varit så skild från andra människors verklighet att de alltid backar med häpnad och avsky när den visar sitt innanmäte i form av den enslige galningens manifest.

Detta är ”vänsterns” största svek, att man tappat de missnöjda – vare sig de är arbetslösa, fattiga, hemmaboende med föräldrar, eller frustrerade på samhället av andra anledningar – människor som uppenbart borde förstå att deras ”fiende” är storkapital och makthavare och deras likaså enda chans är organisering tillsammans med andra i samma situation (med ett ord: vänstern). Men vänstern har tappat bort sin berättelse bland all apologetism för kommunistdiktaturer och all pragmatism gentemot dagens nyliberala makthavare. Det är enbart i detta vänsterns vakuum en så enslig och cynisk individ som småstadsprofeten Böddi kan existera.

Annonser

~ av bookplanet på september 3, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: