Marknadsmyter (Daniel Ankarloo) [2008]

Ankarloo inleder menar att nyliberalismen allt mindre är en ideologi och alltmer ”ett socialt faktum”, och om den överhuvudtaget kan kritiseras så är det ”utifrån moraliska principer (den är ‘orättvis’)” – någon jämbördig motpol i debatten idag existerar alls inte. DA ger sig på att bryta tankekedjan ”ekonomisk frihet” -> välstånd -> välfärd.

– ingen korrelation mellan ”ekonomisk frihet”/liberalisering och vare sig välstånd eller välfärd och levnadsstandard; i Sveriges fall finns det tvärtom ett inverst förhållande.

* Teorin stipulerar att bägge parter inblandade i en transaktion gynnas, annars skulle den aldrig äga rum. Men gynnas verkligen en outbildad städare av att ta ett 8.000 krs jobb och jobba 60 timmar i veckan? Vilket leder oss till det andra påståendet; att deltagande på marknaden är frivillig. Är det verkligen ett val att välja mellan svält och ett skitjobb?

* Jämviktsteorin, del av klassisk liberalism: den kvantitet som produceras är alltid samma kvantitet som efterfrågas, och priset är alltd just det pris som efterfrågan just då stipulerar. Således inträffar aldrig under- eller överskott i produktionen, individerna som deltar är fullständigt rationella och helt informerade (‘Homo economicus’); således kan inte Nike ta 800 kr för skor som kostade 20 kr att tillverka, banker kan inte lura på dem ”dåliga fonder”, reklam är öht. meningslöst, etc. Individerna har ”fullständig information om och överblick över alla marknader och [kan friktionsfritt] förflytta sig över dessa marknader”. Denna individ är, som DA kärnfullt förklarar i samband med sin genomgång av nyinstitutionell ekonomi (NIE), en ”rent asocial konstruktion”, ”utan historia”; ”ett resultat av marknadskapitalismen, snarare än tvärtom.”

– kritik mot jämviktsteorin: detta har som synes mycket litet med den verkliga världen att göra, där det snarast är marknadens ojämlikheter (monopol; ökad efterfrågan t.ex. i händelse av krig, teknologiska språngsteg (IT-revolution -> kiselefterfrågan upp; hetsiga reklamkampanjer som Coca-Cola, Nike, Marlboro) som har gett företag och länder ekonomisk framgång. DA citerar Alan Freeman:

[Jämviktsteorins] begrepp är värdelösa… För att illustrera poängen, kan jag ge en enkel analogi: jämviktsteorin skulle vara tvungen att förstå ett vattenfall som en ”icke-perfekt” sjö – eftersom vatten i jämviktstillstånd ligger plant. Vattenfall är, emellertid, fenomen i rörelse, något som existerar endast i frånvaro av jämvikt. Det är omöjligt att förklara ett vattenfall som en specifik form av sjö…

* ”nyösterrikarna” (Hayek, von Mises, Menger, Lachmann, Kirzner, m.fl.) menar att informationsasymmetrin är det fundamentala problemet, och det beror på individernas unika kunskaper. Sålunda kan en stat aldrig tillskansa sig en överblick över marknader och bör hålla sig ifrån att reglera dem.

* marknadsidealismen är en negativ ideologi; den kan endast beskriva ett flyktigt och ouppnåeligt marknadsideal, ”och sedan jämföra den icke-perfekta verklighetens marknader, samhällen och ekonomier med detta ideal och därav endast dra negativa slutsatser… I den meningen liknar jämviktsekonomen teologen.” Jag skulle vilja förlänga den kritiken till alla marknadsidealister, inte bara jämviktsanhängarna. Deras roll blir att i alla lägen kritisera staten för klåfingrig intervention; alla marknadens tillkortokommanden reduceras till att ”marknaden inte fått vara fri”.

– DA nämner kort att ”det för dåtiden revolutionerande med dessa liberala tankegångar [marknadens automatiska jämvikt] var att man förde fram idén om att samhällets grund inte var en överordnad plan (Gud), en stat eller en tradition, utan den spontant framväxta ordningen som den fria marknaden kan frambringa.”

– konservativ strömning i liberalismen (t.ex. Edmund Burke): ”Samhällen upprätthålls i själva verket av kulturella traditioner, värderingar och normer, förutan vilka marknaden inte skulle fungera.” Detta står i strid med att marknaden integrerar samhällen i ömsesidigt gynnsamma transaktioner, DA kallar det ”den nyinstitutionalistiska idén” i och med att den förutsätter samhälleliga institutioner för att marknaden överhuvud taget ska kunna fungera. Denna teori framstår som mer trovärdig och social, medan jämviktsteorin som jag skrev tidigare är ett utmärkt basebollträ för att avreglera och privatisera. Men nyinstitutionalismen väcker en följdfråga:

Om marknaden inte stöttar samhället utan istället behöver stöd från institutioner, varför ska dessa institutioner understödja just marknadskapitalismen, snarare än, säg, samarbete och sammanhållning eller fördelning efter behov?

* nyliberalismen erkänner behov av institutioner (IMF, WB, WTO, centralbanker, etc.) och driver istället frågan om hur de ska få jobba bäst för att locka fram marknadens fortsatt magiska potential.

* DA korrelerar det något flyktiga begreppet ekonomisk frihet (att betona är att han endast använder nyliberalernas egna termer och mätningar; dvs han spelar på deras premisser) med UNDP:s siffror på jämlikhet och finner, föga förvånande, ett entydigt samband. Mer liberalisering av ekonomin är nästan alltid förenat med ojämlikhet.

* Myten om att inkomstskillnaderna minskar globalt: ofta baserat på den norska NUPI-undersökningen (Norsk Utenrikspolitisk Institutt)  från 2000. Denna visar att ”det relativa gapet mellan de rikaste och i [sic] fattigaste minskar från 15:1 år 1965 till 13:1 år 1998″, MEN ”Den rikaste femtedelens inkomstökning på 6 308 PPP var mer än 10 gånger så stor som den fattigaste femtedelens på 586 PPP”;

Med risk för att bli övertydlig: Om jag har 1 krona och du 50 så är du 50 gånger rikare än jag. Om jag istället har 2 kronor och du 80 så är du plötsligt bara 40 gånger rikare än jag. Men bara en förvirrad själ kan hävda att inkomstojämlikheten mellan 80 kronor och 2 kronor (78 kronor) är mindre än den mellan 50 kronor och 1 krona (49 kronor).

* Marx om ‘trickle-down-myten‘ (det är ingen teori):

Att arbetaren har intresse av att kapitalet snabbare växer betyder bara: ju snabbare arbetaren förökar den främmande rikedomen, desto fetare smulor faller ned till honom och desto fler arbetare kan sysselsättas och sättas till världen… Arbetarens materiella läge har förbättrats, men på bekostnad av hans samhälleliga läge. Den samhälleliga klyfta, som skiljer honom från kapitalisten, har blivit större. [Vilken klarsyn!! Hans ord, från 150 år sedan, skär som en kniv genom myten.]

* DA ägnar ett antal sidor åt att dissekera Norbergs (‘Prince Charmings’) ”Världens välfärd”, skrivet åt Globaliseringsrådet 2007. DA har rätt i att det är relevant – även om både författaren och innehållet gör en kräkfärdig – i och med att rapporten är ett policyformande beställningsjobb från regeringen Reinfeldt. Med Norbergs egna siffror visar han att för varje PPP$ i ett låginkomstland, tjänades 13 i höginkomstländer. Dvs klyftan växer ointagligt! Förvisso har en del absoluta parametrar – som spädbarnsdödlihet, analfabetism, meddellivslängd – förbättrats, men att tala om att ”u-länderna kommer ikapp” är gravt missvisande. De nyliberala hökarna verkar överhuvudtaget inte begripa vad relativ fattigdom är. Som vanligt befinner de sig ljusår bakom tillgänglig forskning, och har blivit bröstmatade i sitt ideologiska vakuum så länge, att verkligheten är skrämmande för dem – vilket leder till att de undviker den i möjligaste mån.

* Lite om begreppet PPP (purchasing power parity): man menar från högerkanten, att i och med att många produkter/livsmedel/etc är billigare relativt medelinkomsten i fattiga länder, är det fel att jämföra inkomster i absoluta tal. DA visar elegant, att detta förvisso gäller varor för primärkonsumtion (mat, kläder) men att motsatsen gäller för teknologiska varor som mp3-spelare, hushållsapparater, etc (vilket vi tar som en självklar del av vår komfort). Detta innebär att PPP kraftigt undervärderar fattigdomen. För övrigt är de absoluta fattigdomsgränserna på 1 eller 2 PPP$ högst godtyckliga.

Det absoluta måttet på fattigdom är i grunden ett försök till en rent biologisk/fysisk definition av ett fenomen som rent faktiskt är högst socialt… PPP-måttet [är] inte alls ett mått relaterat till behov och subsistens, utan till köpkraft… Det finns ingenting i den definitionen, som garanterar att 1 PPP $ rent faktiskt i världen fyller de behov som utgör subsistensnivå. Man har helt enkelt inte mätt det.

Om vi pratar om en global marknad, och globalisering, där alla ska få vara med, inte fan kan man väl köpa något för PPP? DA skriver mycket riktigt att industrialisering har varit vägen ut ur fattigdom för de flesta länder, och industrialisering kräver olja, som kräver (absoluta) USD. I samma anda: vi i de rika länderna är fria att resa över hela världen med vår starka valuta, medan en person i ett fattigt land – hur rik han än är i ”PPP” – är begränsad, för att inte säga fången. Vad är det för jämlikhet vi pratar om? Som en underström flyter rasismen i all ekonomisk doktrin; en fattigdom för oss, en för ”de andra” (de är ju vana att vara fattiga). Än en gång till Marx:

Våra behov och njutningar har sin rot i samhället, vi mäter dem därför med samhället som måttstock. Vi mäter dem inte med de föremål som tillfredsställer dem. Emedan de är av samhällelig natur är det av relativ natur. (Lönearbete och kapital, 1847.)

DA går vidare till den andra länken i kedjan: välstånd -> välfärd; ”ett stort hus [betyder] per definition inte att man har en bra hemförsäkring”, ”en lön är inte en pension”. DA:s grundlighet och övertydlighet är befriande och mycket effektiv för att skilja begreppen åt. På samma sätt förklarar han att välfärd per definition är kollektiv; det handlar om riskspridning över många individer. Välfärden är precis som en försäkring, där våra skatter är premien. Ingen skulle få för sig att kalla någon som tar ut hemförsäkring efter ett inbrott för ”bidragsberoende”, men det går tydligen utmärkt när det gäller A-kassa. Det finns rena bidrag (barnbidrag exempelvis) men de utgör en försvinnande del av sociala utgifter.

Vidare till de två envisaste myterna i välfärdsdiskussioner: ”offentlig välfärd är A) ofri och B) ineffektiv” (således; privatisera). Om ”frihet”: det är knappast valfrihet en gammal patient på akuten eller en pensionär eller en förälder är ute efter; snarare är det begrepp som trygghet och kontinuitet som är viktiga – något en marknad aldrig kan uppfylla. Informationsparadoxen: ju fler val, desto svårare för individen att samla information för ett rationellt val. (För övrigt fungerar valfriheten också åt andra hållet; vårdgivare kan säga: ”är du inte nöjd, byt vårdcentral!”)

Om ineffektivitet: med det menas att välfärden i Sverige kostar för mycket. Utfallet är bra menar man även från högerkanten, men privat verksamhet skulle kunna ge samma resultat för mindre pengar. Det visar sig att denna ineffektiva koloss konsumerar allt mindre av vår BNP och lever under extrem press vad gäller personal, vårdplatser, finansiering, etc.

Ökad skattekvot har varit förenad med en ökad sysselsättning, sänkt skattekvot med ett minskat antal sysselsatta. Detta beror framför allt på att det sedan 1970-talet är den offentliga sektorns anställningar som netto har stått för en stor del av sysselsättningsökningen (1975-1990) och drygt hela sysselsättningsminskningen (1990-2004).

Vidare visar det sig att vi har ett gigantiskt finansiellt överskott i offentlig sektor (444 (!!) miljarder 2006) vilket är en helt befängd (nyliberal) idé; varför i h-vete skulle offentlig verksamhet gå med ett överskott?

Siffror: socialbidrag = 0,4% av BNP (2006 var BNP 2 837 miljarder kronor, en dubblering på 15 år), bostadsbidrag 0,4%, barnbidrag 1%; summa 1,8%. Pensioner 8%, sjukvård 4,5%, A-kassa 1,3%, föräldraersättning 0,8; summa 14,5%. Forskningen visar att de bidragstagare som finns (en bråkdel av Reinfeldts utanförskap) oftast får bidrag under kort tid. Offentliga utgifter som andel av BNP; se SCB:s rapport, diagram sid 20: Offentlig ekonomi, SCB 2011 (sid 20). Så den offentliga sektorns utgifter minskar i relation till BNP, över 100 000 anställda i vård och omsorg har slutat eller fått sparken, antal vårdplatser har minskat från 12,9/1000 invånare 1989 till 3,7 1999, men ändå ska man skära ner på välfärden? Bara en kryptofascistisk regering kan bedriva sådan politik.

BNP ökade med 183 miljarder 2006-07; varav 23% gick till offentlig konsumtion. 1980-81 gick 33% av BNP-ökningen till offentlig konsumtion; samma procentsats idag hade gett ytterligare 18 miljarder i offentlig budget 2007. Något att tänka på när folk talar om att ”mer än hälften av pengarna går till skatt”. Dessutom:

Ja, relativt den skattekvot som den år 2000 hade regeringen kunnat disponera 108 miljarder mer än vad som faktiskt blev fallet 2007. Till det ska läggas att den offentliga budgeten trots detta gjorde ett finansiellt sparande på 87 miljarder det året. Det ger ett outnyttjat ”reformutrymme” för år 2007 på 195 miljarder kronor, ett belopp motsvarande 6,5% av BNP.

– BNP i Sverige har ökat årligen bortsett från 1991-92 då det sjönk med 0,2%.

– ”Den starkes överlevnad” är en vinklad felöversättning; det ska förstås vara ”den anpassningsbares överlevnad”.

– Andra samhällssystem beskrivs som ”frånvaro av marknader”; snarare än närvaro av livegenskap, etc.

– intressant: vad har Grekland, Italien, Spanien och Portugal (GIPS) gemensamt? Alla är fd fascistdiktaturer, och alla sitter upp till halsen i euro-skiten… (För övrigt hade Sverige mindre ”ekonomisk frihet” enligt de framstående ekonomiska institutioner – här ‘Fraserinstitutet’ – som mäter detta, än Francos Spanien, Salazars Portugal och Greklands diktatur.)

– Statlig inkomstskatt motsvarade 1989/90 nästan 8% av BNP, och 2004/2005 endast 2%!

– Om det nya kasino-pensionssystemet:

Vem skulle köpa en hemförsäkring eller stöldförsäkring på de villkoren? ”Du vet vad du betalar, men vad du får u om du blir bestulen eller rånad beror på BNP.” … Det är inte längre individerna tillsammans som kollektiviserar riskerna, det är det kollektiva systemet som individualiserar risken.

– ‘Baumols sjukdom’: att förutsätta 0 produktivitetsökning inom t.ex. välfärdssektorn (en patientundersökning tar en viss tid, alltså går det inte att göra snabbare. Men man glömmer t.ex. bättre mediciner -> mindre inläggningar, bättre kirurgi -> färre re-operationer, mindre biverkningar, etc.). Mycket mer om det i ‘Välfärdsmyter’ (ny recension kommer inom närmaste veckorna).

– IMF-rapport från 2005: ”The paper finds no macroeconomic evidence that welfare state policies have deterred growth.” Se Eurosclerosis or Financial Collapse – Why did Swedish incomes fall behind (IMF, 2005).

Bitvis blir han för invecklad i resonemangen enligt mitt tycke, men de förenklande vardagsanalogerna (inklusive räkneexemplen) är befriande i en tid av ekonomistisk vilseledning, där få andra verkar kunna nämna saker med deras rätta namn. Med en tydlig röd tråd redovisar han marknadsfundamentalisternas filosofiska bakgrund för att därefter med korta exempel från verkligheten smula sönder Marknadsmyterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s