Så föll den svenska modellen (Björn Elmbrant) [1993]

svenska modellen

Det märks att Elmbrant kan sin sak. Han är uppenbarligen initierad, han har hängt i korridorerna, snackar tugget och har hört det senaste skvallret. Problemet blir att han är för djupt insyltad i ledarskiktets intriger, och därför skriver med ett obevekligt uppifrån-perspektiv: vem tjatade på Feldt, varför var Sträng tjurig, vad sa Palme om det avtalet till sin sekreterare, etc. – vilket ger läsaren intryck att samhällsförändringar initieras av nyckfulla ledare. Det är en elitistisk, passiviserande historieskildring, som helt borträknar folkrörelserna, och deras – i mina ögon helt avgörande – effekt på den politiska eliten.

Ett annat anmärkningsvärt fenomen är att internationella influenser (vem kan bortse från sambandet mellan nyliberalismens uppgång och sossarnas högervridning?) lyser med sin frånvaro, liksom utrikespolitiken – en gång så avgörande för s.

Språkligt kan sägas att kapitlen är skrivna med spänningsfylld prosa, som ibland med sina cliffhangers påminner om detektivromaner. En annan skönlitterär kvalitet är den ständiga säkerheten, oavsett vad BE skriver om, och trots att han framför allt använder sig av rykten och andrahandskällor som referenser. Med det sagt, bör jag också säga att varje gång han faktiskt lyfter blicken och ger en idéhistorisk skildring – och framför allt gör sina mycket klarsynta framtidsprognoser – så blir texten genast tjugo gånger mer intressant. Elmbrant besitter enorm kunskap som han inte får ut i denna bok.

Och med det sagt, ska jag också säga att han är en tredje-vägens-man, som accepterat den svenska högerns välfärdsmyter:

  • Men eftervärldens bild av den expansive Olof Palme, och 70-talets utan tvivel något för stora offentliga åtaganden
  • Det förefaller vara en god gissning att påstå att när politikerna under 70-talet greppade över mycket och inte riktigt klarade av det, så bäddade det för de nyliberala, anti-politiska strömningarna som följde på 80-talet.
  • …alltför generösa transfereringssystem…
  • I brist på arbetskraft började industrin då förlägga sin expansion utomlands istället. [Pga arbetslöshet på 2%.]

Han efterlyser avslutningsvis en ny svensk modell – ”det skulle gynna även våra företagsledare!”. Inser troligen inte att han vädjar till döva öron, inser inte att företagsledarna förändrats och att fullständigt skiter i saltsjöbadsavtalet – en överenskommelse de accepterade enbart under hotet om revolution.

Detta är helt enkelt en bok med tydliga styrkor och svagheter.

~~~~~

Borgerlighetens öde blev att jämt få spela rollen av att vara bekymrad, ständigt pessimistisk om det ekonomiska läget verkligen tålde nya offentliga utgifter, medan socialdemokraterna sprudlade av optimism. [Och idag är alla bekymrade, ingen har visioner.]

1997 gick Kommunal om Metall och blev största förbund i LO-familjen. Expansionen inom vårdsektorn dolde för en tid bortfallet av jobb inom industrin.

[1976, möte i SAF:s hörsal:] Tre veckor efter det att den nya borgerliga regeringen tillträtt kom nu arbetsgivarna med sina chockkrav. En karensdag borde införas i sjukförsäkringen och flera karensdagar för den som var sjuk mer än fyra gånger på ett år. Man ville anpassa arbetstiden efter konjunkturläget, avskaffa trettondagen och Kristi himmelfärdsdag som helgdagar, begränsa möjligheterna till ledighet för studier och minska den lagliga rätten till tid för fackligt arbete.

~~~~~

Uppdelningen i välfärdsfolk och ekonomer utvecklades snabbt till att bli nästan som två olika politiska kulturer inom arbetarrörelsen. Det är förmodligen här, i startblocket inför ett förnyat regeringsansvar, som de socialdemokratiska problemen under 80-talet grundläggs.

Idag vet vi att arbetarrörelsens inre liv under 80-talet skulle komma att präglas av en oavbruten och ganska fruktlös strid mellan dessa två kulturer. Därför kan man leka med tanken vad som skulle hänt, om socialdemokratins ledning 1981-1982 knutit till sig ett antal yngre begåvade ”kottar” och kunnat få dem att begripa ekonomiska elementa. Skulle det då varit möjligt för arbetarrörelsen att under 80-talet formulera en stark och egen ideologisk ”tredje ståndpunkt” mellan att ingenting förändra och att göra som nyliberalismen dikterade? [Du skulle gilla den tredje vägen va?]

~~~~~

När den nya regeringen nu alltså lade ytterligare 16 procent ovanpå de borgerligas 10 – sammanlagt 26 procents devalvering inom loppet av tretton månader – gjorde de i fullt medvetande om att det redan skvalpade runt för mycket pengar i svenskt näringsliv och att det fanns ett starkt spekulativt drag i ekonomin…

Citerar en ung Bildt:

Precis som de andra s-regeringarna som själva försökt göra denna vändning kommer den svenska att misslyckas. Men innan den misslyckats kommer de haltande försöken att vandra längs denna socialdemokratins Via Dolorosa ändå att hinna omvandla samhällsmodellens kris till en det socialdemokratiska partiets kris.

Löntagarfonderna som medvetet vald fråga att bli osams om (brytning av ”klassamarbetet”) –

– Det är säkert ingen slump att privatiseringskraven börjat drivas vid en tidpunkt, när det finns gott om pengar ute i företagen, förmodade Palme.

Tog bort kreditregleringen:

…försvagades möjligheterna för Sverige att driva en egen ekonomisk politik. Pressen på oss att anpassa oss efter den europeiska modellen skulle bli större, modellen som hävdade att det vara viktigare att hålla inflationen nere än arbetslösheten.

Torsdagen den 21 november 1985 slopades med omedelbar verkan utlåningstaket för banker, bostadsinstitut och finansbolag. Det var det här som bankfolk senare kom att kalla för ”novemberrevolutionen… Utlåningen i Sverige ökade på tre år från 352 miljarder till 622 miljarder.

Vi vet nu att när det var valutakris 1977 rann 14 miljarder ut på tre månader, vilket ansåg [sic] chockerande mycket. Detta kan jämföras med valutakrisen 1992 då fyra gånger så stora belopp rann ut på tre dar.

Bengt Westerberg 1990:

Min bedömning är att folkpartiet och socialdemokraterna står närmare varandra [än moderaterna och fp enligt Elmbrants citering] ideologiskt och programmässigt förutsatt att socialdemokraterna inte aktualiserar socialistiska krav…

~~~

Tisdagen den 25 september 1990 ringde en bank till finansinspektionen och förklarade att man inte längre avsåg att finansiera Nyckeln [finans- och fastighetsbolag]. I det ögonblicket inleddes finanskrisen i Sverige.

Nu gick allt med rasande fart. Under de följande timmarna tog övriga banker sin hand från Nyckeln, men misstron spred sig också till vissa andra finansbolag som Gamlestaden, Independent och Finansor. Klockan 14 dog marknaden för finansbolagens certifikat knall och fall.

~~~

Även om SAF inte haft någonting direkt att göra med Ny demokratis tillkomst, är partiet i ideologisk mening ett arbetsgivaragitationens oäkta barn. [Även bortsett det fina språket är detta ett av bokens bästa kapitel.]

1990 svängning i EU-frågan (”den enda vägen”).

1979: Iran –> OPEC höjer oljepriset 60% => nyliberalism?

1990: borgerligheten på nytt (senast 1976; då C störst, M ”fått vara med så länge moderatpolitik var utesluten”. Nu ombytta roller.)

[Den nya regeringen] ströp sysselsättningen i kommunerna i sämsta tänkbara konjunkturläge. Den drog ner bostadsbyggandet till nära nog totalt stillastående av rädsla för att arbetskraft skulle vara ”inlåst” i byggjobb den dag konjunkturen vände. Den avstod från att stimulera hushållen att konsumera mer, eftersom denna regering, enligt statsministern, inte skulle bedriva konjunkturpolitik.

Mycket framsynt av Elmbrant (förutsåg i princip dagens situation för 20 år sedan):

I skolan har däremot barn från alla samhällslager blandats och kontakter knutits över klassgränserna. Man har fått lära sig hur andra människor har det. Det är viktigt för demokratin. Erfarenheterna från Storbritannien visar att skolpengen och fler privata skolor snabbt kan förslumma de kommunala skolorna. Ett systemskifte på skolans område kan bädda för en mer grundläggande attitydförändring. Medelklassen kan då också på andra områden, t ex socialförsäkringarna, vilja slippa betala för andra än sig själv, kort sagt klippa av banden med ”dom därnere”. På många sätt har det största systemskiftet i Sverige de senaste åren skett ute i kommunerna.

…regeringens sparmål började likna galten Särimner [Sæhrímnir], som gång på gång slaktades för att alltid återuppstå nästa morgon.

Det utmärkande för den ekonomiska debatten i andra länder är att där finns utrymme för olika skolor, medan det i Sverige bara hörs en skola i taget… Amerikanska, brittiska, franska, ja till och med tyska ekonomdebattörer ondgjorde sig regelbundet i spalterna över det självplågeri som de ansåg att antiinflationspolitiken utgjorde.

~~~~~

Statsminister Bildt har offentligt uttalat sin skepsis mot tanken på konsensus. Krav på samförstånd kan i sig bromsa nödvändiga liberala förändringar, menar han… Tanken att somliga idéer är riktigare än andra och därför bör förverkligas, även om hälften eller mer av befolkningen är emot, är tecken på elitism. Att anställda chefstjänstemäns ord i regering och kommuner allt oftare väger tyngre än de folkvaldas är utslag av teknokrati.

Det finns också en irriterande intellektuell eftersläpning i vårt land. Det tar fem-tio år innan nya idéer inom sociologi, statskunskap och nationalekonomi tränger igenom i Sverige. Oftast kommer de från USA. Då har idéerna inte ställan hunnit prövats praktiskt, men ointresset i Sverige för att ta del av de utländska erfarenheterna, empirin, är ofta häpnadsväckande. Avregleringsivern i USA skapade gangsterism inom åkerinäringen, där skuttbolagen slog ut de seriösa företagarna. Efter liberaliseringen av det amerikanska inrikesflyget har lönerna för de anställda sänkts, men priserna på många linjer har blivit högre än före avregleringen. Reagans skattesänkningar gav inga extra skatteinkomster och tillsammans med andra åtgärder vidgades klasskillnaderna. Sparbanksrörelsens krasch i Amerika borde gett finansinspektionen ett och annat att tänka på. Den skolpeng som praktiserats i Storbritannien har påskyndat de offentliga skolornas förfall. Antiinflationspolitiken ute i Europa har inte gett någon hög tillväxt, mest stagnation och långtidsarbetslöshet. Osv. Osv.

Skulle en bilreparatör som alltid gör ett dåligt jobb anlitas gång på gång? Det är en bild av ekonomismens och anti-intellektualismens fasta grepp över medierna att ekonomerna fortfarande sitter och lägger ut texten i radio och TV, fast de haft fel i nästan allt.

~~~~~

Dante har i Den gudomliga komedien utan att veta om det formulerat läget i Sverige i början av 90-talet:

Till mitten hunnen på vår levnads vandring

     har jag i dunkel skog gått vilse

     och irrat bort mig från den rätta vägen…

~~~~~

Hoppsan, gäller inte sekretesslagen sjukjournaler på privata sjukhem? Hoppsan, får skolpengen sådana märkliga effekter? Systemskiftets operatörer snavar fram, förkunnar och tar tillbaka i ett slags rullande improvisation.

[Ur efterordet 2005:] Och Palme förutsåg faktiskt riskerna med mycket pragmatiska politiker, typ Göran Persson: ”Den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken”, sa han på SSU:s kongress 1964.

rabulist = skrävlande uppviglare
Annonser

~ av bookplanet på september 23, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: