Citat ur ordförande Mao Tse Tungs verk [1966]

”Redaktören” Lin Piao skriver inledningsvis att Maos tänkande är ett starkt medel mot dogmatism. Det är möjligt. Hur var det med hans agerande? Bokens syfte uppges vara detta

För att verkligen behärska Mao Tse-tungs tänkande, är det nödvändigt att om och om igen studera många av ordförande Maos grundläggande uppfattningar, och det är bäst att memorisera viktiga uttalanden och studera och tillämpa dem upprepade gånger. Tidningarna bör regelbundet innehålla citat från ordförande Mao, som har beröring med aktuella frågor, för sina läsare att studera och tillämpa.

Detta är ett recept för något som snarast är värre än dogmatism: personkult. Detta hyckleri slår an tonen för resten av boken. Mao skriver om självkritik, ömsom citerar och ömsom plagierar Marx, berättar hur demokrati och öppenhet mot meningsmotståndare är viktigt. Mycket skär sig falskt, när man vet hur repressiv och korrupt diktaturen egentligen var (utan att förringa dess framgångar). Språket är fullt av liknelser, ordspråk och metaforer, troligtvis för att tilltala sin publik, vilket ibland blir riktigt roligt (som grodan i brunnen). Det är också mycket tydligt, närmast instruktionsboksmässigt, särskilt styckena från Militärpolitiska skrifter. Så, mellan alla dessa reservationer och den självklara skepsis som man bör närma sig denna bok med, finns ett par tankvärda fraser.

Jag presenterar några höjdpunkter, med en glimt i mitt eget öga:

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Det är bra om vi blir angripna av fienden… Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag; detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.

[Förvånansvärt. Denna uppfattning måste ha ändrats, eftersom bönderna bar upp den kinesiska revolutionen. Detta citat är från 1949.] För det är endast arbetarklassen som är den mest förutseende, den mest osjälviska och den alltigenom mest revolutionära klassen… revolutionen misslyckas utan arbetarklassens ledning och den triumferar när den leds av arbetarklassen.

När hindret avlägsnats och vårt mål uppnåtts, kommer kriget att sluta. Men om hindret inte sopas undan helt och hållet, måste kriget fortsätta till dess att syftet är helt uppnått… Det kan därför sägas, att politik är krig utan blodsutgjutelse, medan krig är politik med blodsutgjutelse.

Vi talar för krigets avskaffande, och vi önskar inte krig. Men krig kan avskaffas endast genom krig, och för att bli av med geväret är det nödvändigt att gripa till geväret.

I krig kan slag utkämpas endast ett efter ett, och fientliga styrkor utplånas endast en efter en. Fabriker kan byggas endast en i taget. Bonden kan plöja jorden endast bit för bit. Detsamma gäller även när man äter en måltid. Strategiskt kan vi ta ätandet av en måltid lätt – vi vet att vi kan avsluta den. Men i verkligheten äter vi den en munsbit i taget. [Tjockis!]

I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning nödvändigtvis vara ”från massorna och till massorna”. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, och omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar. Koncentrera sedan på nytt idéer från massorna och gå på nytt ut till massorna så att de håller fast vid idéerna och genomför dem. Och så vidare om och om igen i en oändlig spiral, varvid idéerna blir riktigare, mera levande och rikare varje gång. Detta är den marxistiska kunskapsteorin. [Är det sant?]

Återstoden [av meningsmotståndarna i fängelse] bör friges, och om de kämpar mot oss och tas till fånga på nytt, bör de om igen friges. Vi bör inte smäda dem, ta ifrån dem deras personliga tillhörigheter eller försöka kräva att de ska avsvära sig sin övertygelse, utan bör utan undantag behandla dem på ett uppriktigt och vänligt sätt. [Det är ju fullständigt makabert.]

Att inte ha en politisk åsikt är som att vara utan själ…

[Om nationalismens roll för revolutionen – intressant diskussion i Marxism in the Philippines och uppföljaren till den. Sök på sidan.] Kan en kommunist, som är internationalist, samtidigt vara partriot? Vi anser, att han inte blott kan utan måste vara det.

Vi måste erkänna svårigheterna, analysera och bekämpa dem. Det finns inga raka vägar i världen, vi måste vara beredda att följa en väg som kröker och buktar och inte försöka att få saker billigt.

Kunskap börjar med praktik, och teoretisk kunskap förvärvas genom praktik och måste sedan återvända till praktiken. [Exempel på den anti-intellektuella tendensen i maoism, som eskalerade och visade sitt fulaste ansikte i Röda Khmererna, som hade ett så djupt förakt för utbildning och akademiker att glasögonbärare avrättades.]

…”den som faller i en grop vinner i vett”.

En marxist bör, då han tar upp ett problem, se såväl det hela som delarna. En groda i en brunn säger: ”Himlen är inte större än brunnsöppningen”.

[Om organisationers prioritering av uppgifter.] Vid varje tidpunkt kan det endast förekomma en central uppgift kompletterad med andra uppgifter, som kommer i andra eller tredje hand.

Ty åsikter eller kritik som inte baseras på grundlig undersökning är ingenting annat än okunnigt snack [!]. Vårt parti har oräkneliga gånger tillfogats skada av dessa ”kejserliga ombud”, som rusat hit och dit och allestädes. Stalin säger alldeles riktigt: ”Teorin blir naturligtvis meningslös om den ej förknippas med den revolutionära praktiken”. Och han tillägger lika riktigt: ”Praktiken blir blind, om den ej låter den revolutionära teorin belysa sin väg”. [Skrivet 1941. Bägges ord låter bra på pappret.]

Vi håller på en aktiv ideologisk kamp därför att den är vapnet som säkrar enhet… Men liberalismen förkastar den ideologiska kampen och håller på en principlös fred och ger därmed upphov till en dekadent, kälkborgerlig hållning…

De [värdiga efterträdare i kampen] måste enas, inte blott med de som är överens med dem,de måste vara skickliga i att enas med de som icke är överens och även med de som tidigare bekämpat dem och därefter har bevisats ha fel i praktiken. Men de måste särskilt se upp med karriärister och konspiratörer sådana som Chrustjtjov och hindra dylika dåliga element från att tillvälla sig ledningen på någon nivå inom partiet och regeringen.

Nya ord:

tvedräkt = oenighet, split (motsats: endräkt)

kujonera = förtrycka, hunsa

standar = bra ord.

åvägabringas = få till stånd, åstadkomma

kälkborgerlig = små-bourgeoisie (man menar trångsynthet) (ordets ursprung från ”Kälkestad” enligt Nordisk familjebok; hittar inte närmare – begriplig – info)

Advertisements

~ av bookplanet på september 30, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: