End this depression now! (Paul Krugman) [2012]

krugman

Jag läser denna typ av litteratur med skräckblandad förtjusning – det sistnämnda eftersom det är trevligt att se att inte ens nobelrpristagare i ekonomi (eller rättare sagt: ”recipienter av svenska riksbankens ekonomipris i Alfred Nobels minne”, som tydligen är det korrekta sättet att säga det på) kan blunda för att den nyliberala politiken mer och mer liknar en rabid hund, det förstnämnda eftersom Krugman fått emotstå allehanda skällsord, de flesta placerandes honom på vänsterflanken (”vänsterekonom”, ”socialist”, etc.). Men innan man läser denna typ av bok bör man ha väldigt klart för sig att Krugman, Stiglitz & Co är långt ifrån några radikaler. PK drar, trots massiva motbevis, slutsatsen att systemet skulle kunna gå på högvarv med några mindre justeringar – och då skulle allt vara frid och fröjd. Mellan raderna framträder hans ideologiska premisser: det finns ”tolerabel ojämlikhet” och ”adekvat sysselsättningsgrad”, med andra ord: Krugman är mot kriser från en ekonomisk-teknisk ståndpunkt (vi utnyttjar inte vår maximala kapacitet), men inte mot kapitalismens inneboende orättvisa.

Hans tes är att den aktuella finanskrisen till största delen beror på brist på efterfrågan – vilket går stick i stäv med den förespråkade svångremspolitiken. Han noterar hur 1930-talets kris vändes genom att staten satsade (då ffa på militärexport och senare upprustning för eget bruk i WW2. Han går igenom bankernas historia: guldsmeder hade säkrast kassaskåp, förvarade guldet i 1:1-förhållande till ägandet, senare valuta => tillgång till bankens guld, men allt mindre guld i kassaskåpen i relation till vad som lånades ut vilket vid krisen 2008 hade accentuerats så mycket att endast några få procent av de abstrakta monetära beteckningarna (krediter, investeringar, lån, optioner, aktier, etc) motsvarades av fasta finansiella tillgångar, vilket medför att även en liten finansiell hysteri kunde välta bankerna (om alla sparare skulle vilja dra ut sina pengar samtidigt). Det är långt ifrån en ”adekvat” eller ens ”tolerabel” uppgörelse med finansialiseringen av ekonomin (där är Stiglitz The price of inequality långt bättre). Det är ändå intressant att PK vänder sig mot Euro-samarbetet, med Spanien som exempel (om de hade haft egen valuta hade de kunnat devalvera sig ur krisen – se citatet nedan angående Island).

Kort sagt är Krugmans bok som en liten ivrig tax, som man ömsom måste släpa med sig i kopplet, ömsom måste veva in för att den vill springa och pissa på fel träd. Och den här godtrogna lilla taxen tror allt gott om omvärlden, och kan inte ens föreställa sig att någon vill den illa – därav de 350 sidorna med ‘see no evil’-ekonomi. Om man kan läsa den med vaket sinne och stark hand finns det lärdomar där, men de handlar främst om hur snäv den rådande ekonomiska teorin är.

~~~~~~~

Money? Did anyone mention money? So far, I haven’t, at least not directly. And that’s deliberate. Although the disaster we’re living through is in large part a story of markets and money, a tale of getting and spending gone wrong, what makes it a disaster is the human dimension, not the money lost. [Han är bra på det sättet. Beskriver hur följderna av den stora depressionen var politiska; t.ex. hur den tyska depressionen banade vägen för Hitler. Men samtidigt ställer han sig dumtroget på ”marknadens sida” – finanskrisen var ingen ‘market failure’, gubevars .]

Think of it as what would happen if the economic engine were firing on all cylinders but not overheating – an estimate of what we could and should be achieving. It’s pretty close to what you get if you take where the U.S. economy was in 2007… [Inser inte att krisen är del av systemet; 2007-nostalgi bara patetiskt.]

…we have suddenly become poorer – yet neither our resources nor our knowledge have been impaired, so where does this sudden poverty come from? [Krugman parafraserar Keynes och förklarar att problemet är tekniskt/organisatoriskt; den ekonomiska apparaturen väntar bara på att rivstarta igen! Behöver jag verkligen förklara varifrån ”den plötsliga fattigdomen” kommer ifrån? Hänger den måhända ihop med plötsliga rikedomar? Plötsliga fallskärmar? Plötsliga Enrons?]

liquidity trap: räntor kan inte pressas ner hur långt som helst i stimulerande syfte (rättare sagt: kan inte sjunka under noll); och ju lägre de blir, desto mindre vinner utlånaren på att låna ut.

For about a year after the housing bubble popped, the U.S. economy kept its head above water by increasing exports, but by the end of 2007 it was headed down, and it has never really recovered. […] Between 2007 and 2010 unemployment roughly doubled in just about every category – blue-collar and white-collar, manufacturing and services, highly educated and uneducated.

Citerar Greenspan (”St Alan”, som Chomsky kallar honom) i en av hans hyllningskörer till den avreglerade, effektiva finansekonomin, 2005:

The financial innovations he identified as sources of improved financial stability were precisely – precisely – what brought the financial system to the brink of collapse less than three years later. [Detta är egentligen bokens motto: Greenspan var ute och cyklade, liksom många andra – Ack! vad fel de hade.]

Beyond that, whatever questions might have been raised about overall economic performance after 1980, the economy was working extremely well, thank you, for the people at the top. [Inte naiv på det sättet – någon tjänade på ”vårt dumma system”. Den ökande ojämlikheten var kanske inte grundorsaken till krisen, resonerar PK, men skapade en ”politisk miljö där det var omöjligt att notera eller agera efter varningssignalerna”.] […] And then much of the profession proceeded to forget what it had learned. [Världen styrs av välmenande, men klumpiga dårar.]

***

Financial markets were fine, [Greenspan] wrote in the Financial Times: ”With notably rare exceptions (2008, for example), the global ‘invisible hand’ has created relatively stable exchange rates, interest rates, prices and wage rates.”

Hey, what’s an occasional world-economy-destroying crisis? The political scientist Henry Farrell, in a blog spot, quickly responded by inviting readers to find other uses for the ”notably rare exceptions” construction – for example, ”With notably rare exceptions, Japanese nuclear reactors have been safe from earthquakes.”

And the sad thing is that Greenspan’s response has been widely shared. There has been remarkably little rethinking on the part of finance theorists. Eugene Fama, the father of the efficient-markets hypothesis, has given no ground at all; the crisis, he asserts, was caused by government intervention… [Krugman placerar sig i den reformistiska fåran: Något måste göras för att förbättra systemet, men systemet i sig är bra (se föregående citat om hur väl ekonomin fungerade så sent som 2007!). Endast i jämförelse med de mest reaktionära ekonomerna, som hävdar att 1. systemet är bra som det är 2. vi måste avreglera ytterligare, för att få en verkligt fri marknad, kan Krugman framstå som radikal/”vänsterekonom”, etc.]

***

Somewhat surprisingly, the popping of the housing bubble didn’t lead to an immediate recession [home prices nationally peaked in the spring of 2006]. Home construction fell sharply, but for a while the decline in construction was offset by a boom in exports, the fruit of a weak dollar that made U.S. manufacturing very competitive on costs. [Oron tilltog under sensommar/höst 2007.] But it was true that the real awfulness still lay in the future; the economy wouldn’t go into free fall until the failure of Lehman Brothers on September 15, 2008.

The American Recovery and Reinvestment Act (ARRA)… $787 billion… almost 40 percent of the total consisted of tax cuts, which were probably only half or less as effective in stimulating demand as actual increases in government spending.

The strange thing is that there was and is no evidence to support the shift in focus away from jobs and toward deficits... The quantifiable burden of debt is much smaller than you would imagine from the rhetoric, and warnings about some kind of debt crisis are based on nothing much at all.

But what about Italy, Spain, Greece, and Ireland? As we’ll see, none of them is as deep in debt as Britain was for much of the twentieth century, or as Japan is now [över 200% av BNP i skuld]… it matters enormously whether you borrow in your own currency or in someone else’s. [Ingen katastrof om skulden växer i absoluta tal, så länge det inte stiger relativt till inflation och ekonomisk tillväxt. För övrigt intressanta siffror: PIGSI-länderna minskade stadigt sin skuld i förhållande till BNP från 85% år 2000 till 75% 2007, innan krisen skickade upp kvoten till 100% 2010.]

Ron Paul, a self-proclaimed devotee of Austrian economics who routinely issues apocalyptic warnings about inflation, heads the House subcommittee on monetary policy…

So here’s Europe’s Big Delusion: it’s the belief that Europe’s crisis was essentially caused by fiscal irresponsibility. […] and no amount of contrary evidence will shake them. As a result, the problem of dealing with the crisis is often couched in moral terms: nations are in trouble because they have sinned, and they must redeem themselves through suffering.

But Europe is not an aggregate [of numbers, indicators]. It’s a collection of nations that have their own budgets (because there’s very little fiscal integration) and their own labor markets (because labor mobility is low) – but that don’t have their own currencies. And that creates a crisis.

But the Germans hate, hate, hate the idea of inflation, thanks to memories of the great inflation of the early 1920s. (Curiously, there is much less memory of the deflationary policies of the early 1930s, which are what actually set the stage for the rise of you-know-who…)

By the way, if you want an illustration of Milton Friedman’s point that it’s much easier to cut wages and prices by simply devaluing your currency, look at Iceland. The tiny island nation is famous for the scale of its financial disaster, and you might have expected it to be doing even worse right now than Ireland. But Iceland declared that it had no responsibility for the debts of its runaway bankers, and it also enjoyed the great advantage of still having its own currency, which made it very easy to regain competitiveness: it simply let the krona fall, and just like that its wages in terms of the euro were cut 25 percent.

Om konkurs:

Could this happen to the United States? Actually, no—because the Federal Reserve could and would step in and buy federal debt, in effect printing money to pay the government’s bills. Nor could it happen to Britain, or Japan, or any country that borrows in its own currency and has its own central bank. But it could happen to any of the countries now on the euro, which cannot count on the European Central Bank to provide cash in an emergency.

…my favorite comparison is among three Scandinavian countries, Finland, Sweden, and Denmark, all of which should be considered highly creditworthy. Yet Finland, which is on the euro, has seen its borrowing costs rise substantially above those of Sweden, which has kept its own, freely floating currency, and even those of Denmark, which maintains a fixed exchange rate against the euro but retains its own currency and hence the potential to bail itself out in a cash squeeze.

The OECD is a Paris-based think tank funded by a club of advanced-country governments, which is why people sometimes refer to the economically advanced world simply as ”the OECD”…

Om Keynes; New Deal:

You may lament that the fix didn’t last forever, but then nothing does (except red wine stains on a white couch). The fact is that we had almost two generations of more or less adequate employment and tolerable levels of inequality after World War II, and we can do it again. [Why is inequality tolerable? What is adequate employment? Här tar Krugman två fatala snedsteg i sin naiva ekonomiska nostalgi, och bekänner samtidigt politisk färg.]

Annonser

~ av bookplanet på oktober 28, 2012.

Ett svar to “End this depression now! (Paul Krugman) [2012]”

  1. […] att sätta ovannämnda epitet före namnet. (Detta skiljer ut Stiglitz från t.ex. Paul Krugman (End this depression now!) – som aldrig haft en maktposition, men som skriver i liknande, men mer raljerande och naiv, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: