Burning bright (John Steinbeck) [1951]

Som alltid, helt briljante John Steinbeck. Jag dristade mig till att skriva ”svag dialog” vid ett stapplande, inledande stycke, som syftade till att ge oss bakgrunden till historien. Men det tvivlet lämnade mig efter de första sidorna; som när fisken som slängs tillbaka i sjön börjar simma efter några taffliga simtag. Som alltid hann jag också tänka: ”Ska det hända den här gången? Har jag växt ifrån även denna min favoritförfattare, en hjälte?” Jag har känt det hända så många gånger tidigare. Att det inte gör det med mina mest pålitliga favoriter (Twain, Steinbeck, Hemingway – oftast, Lagerkvist, m. fl.) är en tribut till deras tidlösa mästerlighet. Det, om något, är ett bevis på att de hittat en outtömlig källa till inspiration; att de satt fingret på mänsklighetens puls – kort sagt, att de har något att förmedla. Och alla de som fallit från tronen (skäms nästan att nämna deras namn i sammanhangen; Coupland, King, Ajvide, Svedelid, Hagman, Ahndoril, m.fl.) har säkerligen någon gång haft något att säga, men deras musor har fladdrat med vingarna och övergivit dem, lämnandes dem att likt Prometheus få sitt mästerverk sönderhackat av kritikerna. Nåväl.

Jag har förstås inte läst ‘Pärlan’, som jag ju slukat för många många år sedan (troligtvis på gymnasiet), med stor behållning. Istället har jag endast läst ‘Burning bright’, en av få berättelser i pjäsformat som Steinbeck skrev (‘Viva Zapata!’ ett annat exempel, återkommer i 2013).

Mästaren Steinbeck är fullt på det klara med metoden han valt:

You must be clear and concise. There can be no waste, no long discussion, no departure from a main theme, and little exposition… [The play novelette] gives a play a wide chance of being read and a piece of fiction a chance of being played without the usual revision.

Berättelsen är denna. Mordeen, den vackra, trogna, kärleksfulla älskarinnan till Joe Saul, är redo att göra allt för honom. Men hans kropp hindrar deras fullkomliga lycka; han är steril efter en infektion i barndomen (reumatisk feber) och de har inte lyckats få barn trots att de försökt i två år. Mordeen vänder sig till hans bästa vän, Ed, som varnar Mordeen för att avslöja för Joe att han är steril:

When the bodies of man and woman meet in love there is a promise – sometimes so deep buried in their cells that thinking does not comprehend – there is a sharp promise that a child may be the result of this earthquake and this lightning. This each body promises the other. But if one or the other knows – knows beyond doubt that the promise can’t be kept – the wholeness is not there; the thing is an act, a pretence, a lie, and deeply deep, a uselessness, a thing of no meaning… Once he knows – knows beyong every hiding, boding doubt that his seed is dead – he will not permit you even to try. The fog of his self-contempt will settle over him, and you will not be able ever to find him again in his grey misery. [Min fetstil. Genialt.]

Enter vår fjärde karaktär; ynglingen och det fysiska praktexemplaret Victor. Han är så grön av svartsjuka och ungdomlig okunnighet, att han inte begriper Mordeens kärlek till ”gubben” Joe Saul. Han är övertygad om att hon saknar något, och eftersom han är oemotståndlig vet hon således bara inte om att hon saknar honom. Redan från början av boken är det spänt mellan de två ”rivalerna”, inledningsvis komprometterar Joe Saul Victor för att han missar en kommande uppvisning pga att han skadat handen:

It isn’t that you didn’t know, but that you can’t ever know. If you were a musician, you’d bat a tennis ball with your violin. If you were a surgeon, you’d sharpen pencils with a scalpel… You have not the infinite respect of your tools and your profession – Profession! You have made it a trade. [Joe tillhör en cirkusfamilj, medan Victor endast råkat hamna där.]

Victor kontrar – av ren turlighet – med det enda som skulle kunna såra Joe: att han börjar bli gammal. Mordeen:

Victor knowing nothing and feeling very little has an instinct for finding frail places and areas of pain. I’m sure he doesn’t know anything, and still he feels and probes like a blind leech and he gets blood.

Joe Saul tappar humöret, och förnedrar Victor på vägen ut ur tältet genom att slå honom i ansiktet med öppen hand – som en hund.

Mordeen, en desperat kvinna som vi som läsare inte kan annat än älska, boken igenom, trots hennes enligt konventionerna ”otrohet” (vad skulle hon annars göra?) liksom tvingas av pjäsens determinism att använda Victor för att rädda sin kärlek till Joe Saul. I det tvingas hon att gå bakom ryggen på bägge männen, och samtidigt behålla sin kärlek obefläckad. Vi lider med henne, och när boken närmar sig sitt klimax, och Mordeens fasad rämnar just innan nedkomst, är det verkligen plågsamt att läsa sidorna. Kraften i Steinbecks till synes enkla berättelse drabbar mig när jag sitter på en pissregning buss på väg till ett jobb jag helst skulle vilja stanna hemma från för evigt, och det känns som att en jättelik hand snörper mitt hjärta.

Miljöbeskrivningarna, som alltid är ett av Steinbecks starkaste kort, är annorlunda i detta format. Han skiftar bakgrund med lätt hand, från cirkustältet (där samtliga fyra karaktärer arbetar), till bondgården och till sist till havs. Jag kommer på mig själv att sakna hans varma, kärleksfulla beskrivningar av miljöer och djur – men detta är ju en pjäs.

‘Burning bright’ (titeln för övrigt en anspelning på det mänsklighetens ljus som brinner i varje mänskligt foster, oavsett vem som är fadern) handlar till syvende och sist om hur sann kärlek ser ut, och hur långt den kan driva människor på sitt stormande hav. Slutet är en hyllning till att kärleken verkligen kan övervinna allt; och rymmer också ett djupt humanistiskt budskap (som för övrigt för mina tankar till en professor i pediatrik som brukade säga ”Alla barn i världen är våra barn.”): att en son eller dotter är just det på grund av de minnen och de lärdomar från våra egna liv som vi investerar i dem. Joe Saul, misströsta inte – din blodslinje dör inte ut med dina gener, utan den dag du inte kan föra dina historier och ditt hantverk vidare till nästa generation.

Att Steinbeck lyckas få till allt detta i en kort pjäs med endast (!) fyra karaktärer imponerar, och avviker också från hans vanligaste tema (kneg). Att han kan få oss att lida även med den från början totalt odräglige Victor (som också formas av ödets tunga kugghjul och mognar genom Mordeens havandeskap) visar vilken stor konstnär Steinbeck är; här ryms ingen biblisk ”ondska mot godhet”. Att han kan få en ”yngre” kvinna att älska en ”äldre” man utan att det blir gubbsjukt, ser jag som en smäll i käften på alla dagens inkompetenta författare (tänker främst på Stieg Larsson + resten av deckarpacket) som ser författandet – liksom när de kör sina barn till idrottsträningar – som ett sätt att förverkliga sina egna förvridna drömmar.

John Steinbeck, må dina böcker aldrig sluta läsas.

Annonser

~ av bookplanet på oktober 31, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: