Åtgärdslandet – Arbetsförmedlingens svarta bok (Jon Weman) [2011]

Weman gör upp med arbetslösheten i Sverige – äntligen – ur de arbetslösas perspektiv. Det visar sig att en stor del av politikernas ”åtgärder” och ”program” i själva verket endast är förvaring av människor; i ett surrealistiskt parallell-Sverige som förtjänar benämningen ”Åtgärdslandet”. Där är erbjudanden tvång, arbeten är oavlönade och att identifiera vilket djur du är räknas som personlig utveckling.

Handledare är andra i samma situation med handledning som åtgärd

Exempel på ”praktikarbeten”:

– Hålla parker och vandringsleder rena, sköta växthus.

– Rivningsarbeten (!) som ibland lett till dödsfall.

– ”Klassmorfar” (äldre arbetslösa placeras i klassrum för att ge lugn) möjliggör för skolor att sparka assistenter och kuratorer och personal ö.h.t.

– Driva caféer utan en enda reguljärt anställd personal!

– Jobba i secondhandbutiker där Myrorna uppenbarligen utmärker sig som absolut sämst (tänk på det nästa gång du ”samvetsshoppar”).

– Och bara alltför ofta sitter kommunalråden i styrelser/ägarposition till berörda verksamheter. Typisk svensk korruption.

Weman menar att industrialiseringen överhuvudtaget inte kunde ske om det inte vore för ”uppfinnandet” av arbetslösheten. De industriella arbetsformerna i sig skiljde sig på väsentliga punkter: fasta regelbundna tider (för många arbetare utgjorde detta första kontakten med klockan), instängdheten i fabrikslokalerna, att inte få förvalta sitt hantverk, m.m. gav upphov till benämnningen ”löneslaveri” i 1800-talets USA. De nyblivna arbetarnas instinktiva upproriskhet var tvungen att kvävas för att produkterna skulle kunna konkurrera. Lösningen för kapitalisterna blev att instillera i arbetarna en rädsla för att svälta, genom att se till att det fanns en tillräckligt stor reserv med knegare som var i ännu eländigare skick än dem. På så vis kunde man sätta tyngd bakom uppsägningshotet, och när arbetaren inte kunde vara säker på att hitta försörjning på annat håll, blev han fogligare. Denna arbetslösa massa skapades genom att staten (1700-talets engelska parlament som pionjär) avhyste bönder från sin jord, bl.a. genom att omvandla allmän mark till privat eller helt enkelt konfiskera jorden.

Prästen och samhällsdebattören J. Townsend sammanfattade de socialpolitiska och nationalekonomiska lärdomarna som de styrande dragit så här: ”Lagligt tvång till arbete är förenat med en massa besvär, våldsamheter och oväsen, medan hungern inte endast utgör ett fredligt, tystlåtet och oupphörligt tryck utan också såsom det naturligaste motivet till industriarbete åstadkommer den hårdare ansträngningen.

Som vanligt dröjde det inte länge innan trenden kom till Sverige, bl.a. genom att textilindustrin ”byggdes upp delvis med hjälp av tillfångatagna tiggare, landsstrykare, prostituerade och gatubarn”. Weman ger exempel på hur det redan i början av 1900-talet fanns röster som menade att utbyggd fattigvård skulle minska arbetsviljan, och öka ”antalet simulanter” (riksdagsmannen Ernfors’ ord) – lustigt att se hur vissa saker går igen.

1914 stiftades Arbetslöshetskommissionen (AK). Bråkiga arbetslösa kunde ”erbjudas” jobb på andra sidan landet – om de accepterade splittrade man den bråkiga gruppen, om de vägrade slängdes de ur systemet och hade inte längre rätt till ersättning. De arbetare som rättade sig i ledet, kunde finna sig som strejkbrytare (bl.a. vid Stripagruvorna 1926, vilket ledde till att Socialdemokraterna fick ett misstroendevotum emot sig när de beordrade AK att upphöra med svartfötterna). Det kunde också hända, att en f.d. kontorist skickades för att lägga järnväg.

Ett hopp i tiden: Högerregeringen 1990 ser sitt gyllene tillfälle (här har jag aldrig hittat någon som explicit drar sambandet; så jag gör det själv: Sovjetunionens upplösning och ”Historiens slut” innebar om inte annat ett rejält ideologiskt övertag över facken och alla som identifierat sig som vänster) för en rejäl högervridning. Weman menar att de bär ansvaret för ”återinförandet” av massarbetslöshet i Sverige. Detta genomfördes genom att knyta kronan till ecun (EURO-prototyp) när de tyska räntorna var som högst, och ecu:n sålunda övervärderad. Detta innebar att man kunde slänga in hela arsenalen av ”inflationsbekämpning” – och då ffa lönesänkningar, massavskedanden inom offentlig sektor och ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. (Även intressant om kommunallagen 1992, som tillät decentralisering av viktiga statliga funktioner, med ett undantag: kommuner förbjöds höja skatterna (skattestoppet upphävdes senare men ersattes av hot om minskade statsbidrag istället) – således decentraliserades uppgiften att skära ned; kommunerna kunde ”välja” var de skulle skära (ett skålpund kött?) varvid ansvaret för nedskärningarna i offentlig sektor kunde dribblas bort

Övergången från målet full sysselsättning till inflationsutrotning följdes av tillhörande teknokratiska begrepp, såsom NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment) – den nivå arbetslösheten aldrig får (!) understiga om inflationen inte ska accelerera. Då tillgänglig vetenskap inte har visat att inflation i sig är skadlig, får vi utgå från att även detta är ett villospår.

När Skandia 1994 införde köpstopp på sina obligationer för svenska staten med motiveringen att den inte kunde betala tillbaka, tog Socialdemokraterna över stafettpinnen (Weman menar att detta stopp var ett bakslag för högerregeringen, men jag undrar…) och förklarade att man måste skära ned ytterligare. Precis som medeltida åderlåtningar. Persson skulle sedermera lansera begreppet ”Den som är satt i skuld är icke fri” (senare en bok) som minnesramsa för välfärdsslakten. Statsskuldsutrotningen kan inte ses som något annat än en dimridå, liksom inflationshysterin. Weman påpekar (liksom Ankarloo gjort utförligt tidigare) att statsskuld inte ens kan jämföras med hushållsskuld. Först när man är på det klara på detta kan man gå vidare till att faktiskt visa att Sverige både 1994 och 2006 haft mycket starka statsfinanser i OECD-jämförelser, med en de facto nettoförmögenhet! (Netto innebär att man drar av skulden statens tillgångar i form av värdepapper, fordringar, fastigheter, osv.) (Offentlig sektor ett överskott på 20% av BNP – jag är ännu inte helt på det klara med vad detta innebär.)

Nytt hopp, tillbaks till 30-tal. Socialdemokraten Wigfors skriver (i pamfletten ‘Har vi råd att arbeta?):

Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen… Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

Liksom DA skriver Weman att nyliberalismen aldrig egentligen segrat som ideologi, och aldrig mötts av förståelse bland allmänheten. Därav dess pseudovetenskapliga mantel.

Nyliberalismens genombrott under 1970- och 80-talen var en lång process som började med en omsvängning bland ekonomer och intellektuella, framförallt i näringslivsunderstödda tankesmedjor, fortsatte in i politiska kretsar, tog sig delvis – men aldrig helt – in i den allmänna opinionen och omsattes först så småningom i faktiska politiska förändringar. Men så gick det inte alls till när pendeln nu svängde tillbaka [efter finanskrisen 2008]. Från den ena dagen till den andra sopades budgetdisciplin och allt det som OECD, IMF och Världsbanken ordinerat världens länder, som var grunden för EU:s Maastrichtfördrag, som alla var så överens om att det kallades för ”Washingtonkonsensuset”, oceremoniellt ut genom bakdörren, och lika oceremoniellt plockades keynesianismen ut ur garderoben.

Weman redovisar att USA satsade motsvarande 5% av BNP i stimulansåtgärder, Japan 16% och Kina 18% – och mitt i detta föreslog Borg motsvarande 0,2% för Sverige (8 miljarder). (Trots att Kinas export föll 21% uppvisade man BNP-tillväxt på 7,9% 2009.) Först efter att Svenskt Näringsliv, LO, TCO, KI och FR (Konjunkturinstitutet resp. Finanspolitiska rådet) krävt större åtgärder utvidgades satsningarna. Borg kände sig bunden av att varje nytt jobb skulle kosta 2-4 miljoner kronor om året. Suck. Som vanligt visar en genomgång att de ljuger mellan tänderna, t.o.m. om man skulle utgå från deras egna beräkningar. Som dessutom utgår från bruttokostnader, dvs utan att ta hänsyn till att en nyanställning även innebär produktion och intäkter i form av skatt, moms etc. Skitsamma, det är inte ens värt det att ge sig in i deras siffertrixande, trångsynta lilla värld.

Och vari bestod dessa ”satsningar” (som senare utökades till att motsvara halva EU-genomsnittet, eller 1/5 av USA:s satsningar)? ”Av dessa sammanlagt 72 miljarder är 21 skattesänkningar… som Finansdepartementet anser är relativt ineffektiva som arbetslöshetsbekämpning. 19 miljarder är ”aktiv arbetsmarknadspolitik” – Åtgärder…”.

Så till själva ”åtgärderna”, då. Först och främst är det en guldgruva – det krävs inte utbildad personal, gamla billiga industrilokaler blir klassrum, och släng in ett par datorer och telefoner så har du ditt åtgärdscenter. (Inte så oväntat, men nytt för mig, att Academedia – en av Sveriges största privatskoleföretag – har intressen här.)

Och här kommer vi till själva huvudpoängen med den arbetslösa reserven: det räcker inte att de finns tillgängliga lokalt, de måste pressa ned löner och arbetsvillkor för hela landet! Det är därför de måste söka som galningar och vara beredda att åka kors och tvärs över landet. Det är därför AF måste göra livet så surt för dem, att de är beredda att ta vad som helst. Det är därifrån Åtgärdslandets surrealistiska, antisociala mandat kommer från.

På ett personligt plan medför Åtgärdernas kafkaesqa atmosfär, där ens sista livlina är avhängig av ens lydnad, att deltagarnas självbild bryts ned och dog-eat-dog-mentaliteten (att alla ska sälja sig själva före alla andra) förhindrar en organiserad och meningsfull samvaro med folk i samma situation. Förutom att regeringens egna utredningar visat att deltagare i åtgärder i mindre utsträckning får reguljära arbeten (”[v]arje arbetsförmedlare hittar i genomsnitt bara ett jobb om året till sina arbetssökande”), stämplas de socialt och på arbetsmarknaden och börjar slutligen se sig själva som misslyckade, med katastrofala personliga följder.

Weman har även med en akademisk aspekt på åtgärderna, där han intervjuar docenten Anders Forslund som menar att inga forskningsresultat ”visar vad coachning och intensifierad förmedling [vilken term!] har för effekter på arbetslösheten som helhet” och ”[s]ubventionerade jobb vet man att de till ungefär två tredjedelar tränger ut reguljära anställningar”.

Nu börjar jag bli tjatig, men något kort om statistiskt/semantiskt trixande:

– ”fler självförsörjande” kan betyda enbart färre som tar emot socialbidrag; d.v.s. om hälften av den gruppen plötsligt skulle livnära sig på att sälja narkotika skulle det ses som en ökning av antalet självförsörjande

– ”arbetslivsinriktad rehabilitering”: består huvudsakligen av ”‘arbetsträning’ (som i praktiken oftast inte skiljer sig särskilt mycket från ‘praktik’, som i sin tur, som bekant, i praktiken oftast inte skiljer sig så mycket från ‘jobb’).”

– ”utanförskap” ger konnotationer om en särskild grupp, snarare än ett tillstånd som ”arbetslöshet” som kan drabba vem som helst (när arbetslösheten sjönk efter krisen 2008 slutade man sitt korståg med/mot begreppet). Detta alltså helt förutom att begreppet är nonsens i sig.

– målsättning: AF hade som mål att 70% på en viss arbetsmarknadsutbildning skulle få fast anställning. Så vad gör de? De skär ner platserna så att endast de mest kompetenta söker, och lyckas nå sitt %-mål.

– och mästertrixandet nr 1 – deltagare i åtgärder ses inte som öppet arbetslösa, även om de bara deltar i mänsklig förvaring.

Weman tar några internationella exempel på hur arbetslösa kan få genomslagskraft för sina krav, och drar den djärva slutsatsen att

När arbetslösa demonstrerar eller ordnar namninsamlingar och upprop kan det leda till långa rader av möten med politiker, men sällan till verkliga förbättringar. När arbetslösa blockerar vägar, ockuperar byggnader, slåss med polisen och i allmänhet ställer till med besvär – då fördöms det, möts ofta med våld och åtal, men samtidigt gör man i tysthet något åt orsakerna till protesterna.

Ett sätt att få andrum i det här jäkla systemet är helt enkelt att ”fuska”, vilket JW tillägnar ett helt kapitel. ”Fusk” kan vara att VAB:a när man håller på att gå in i väggen och se till att man får lite tid med ungarna, eller att stanna hemma ”sjuk” någon dag längre än man behöver. Opinionsmätningar visar att många kan tänka sig sådant ”fusk”.

2006 anställde Försäkringskassan 300 nya fuskjägare. När resultaten kom in visade det sig att de tillsammans tagit ungefär 200 fuskare. Satsningen kostade 150 miljoner, och ledde till att Försäkringskassan kunde kräva tillbaka ungefär 90 miljoner av felaktiga utbetalningar. [Dvs de krävde tillbaka 90 miljoner, ingen vet hur mycket de fick.]

[…]

Naturligtvis kan man protestera, skriva debattartiklar och skicka runt namnlistor med krav på att staten ska följa sina egna lagar. Men ett annat alternativ är att resonera som många arbetslösa antagligen gör: Om de fuskar med mina rättigheter, varför ska inte jag fuska med mina skyldigheter?

Som de allra bästa, har Weman såväl udd som bredd. Han redogör för berättelser in i detaljnivå, hans journalistiska arbete är gediget utan att vara betungande. Men han har också förmågan att lyfta blicken (t.sk. från exempelvis Anders Johansens ”Högerregeringen” som jag också läste nyligen) och ge den större kontexten. Exempelvis:

– noterar hur beslutsfattare är tvärsäkra när besluten fattas (allt prat om den ”enda vägen”, ”nödvändigheter”, ”marknadens lagar”, osv) och kontrasterar det mot hur osäkra och eftersinnande de låtsas vara när de lämnar maktpositionerna (Wibble, Feldt, m.fl.) – ”hur kunde vi göra så fel?”

– identifierar korrekt ”produktionssamhället” (mer populärt benämnt konsumtionssamhället) med den omättliga produktionen och företagsexpansionen som grunden för varför arbetsmarknaden måste se ut som den gör – att han lyckas knyta ihop säcken i en såpass kort bok imponerar verkligen! När han refererar till ”The crisis of democracy”, Trilaterala kommissionens (en tankesmedja grundat av Rockefeller för eliten i USA, Västeuropa, Japan) rapport från 1975, är det musik i mina öron. Rapporten konstaterar som bekant att ”vi” lider av ett överskott av demokrati, och folk blir bråkiga när det är gott om jobb, så folk måste fås att lägga mer tid på att välja skor och smycka sina bilar, samtidigt som arbetsmarknaden måste göras betydligt mer otrygg.

Boken är en solid redogörelse över den svenska arbetslöshetens historiska roll, och hur den genom alla tider spelat arbetsgivare och makthavare i händerna, och varför de inte har några som helst intressen att utplåna den. (Enstaka traverklamp, som när han menar att han ”inte hittat material” som låter honom besvara frågan varför besluten gått tvärtemot folkets vilja vad gäller sysselsättningsgrad, välfärd, m.m. – när han själv just svarat på frågan! – kan inte förmörka helhetsbilden.) Det är bara att gratulera Weman till ett fantastiskt arbete, och hoppas på fler böcker framöver.

Sånt som inte fick plats, och av mindre intresse:

* Vad är Fas3 (”fasan”)? Infaller efter 450 dagar i JUG (Jobb- och Utvecklingsgarantin), innebär ”varaktig samhällsnyttig sysselsättning” genom ”arbetsuppgifter som annars inte skulle blivit utförda” och ger den arbetande 65% av A-kassagrundande inkomst (3 700 – 12 000 kr/mån).

* Kirunas hemtjänst införde 1988 sextimmars arbetsdag! (Se här.) Med följder som mindre sjukskrivning, personal- och boendenöjdhet, m.m. (bedrevs inom ramarna för en studie från Arbetslivsinstitutet och blev således inte långlivat när högerregeringen marscherade in 2006).

* Argentina-upproret 2001: statliga oljebolaget YPF (Yacimientos Petroliferos Fiscales) privatiserades 1995, stängde oljekällor, omgivande samhällen hotades -> arbetarna m.fl. började stänga av genomfartsleder med brinnande bildäck (piqueteros; piquete = blockad), regeringen gav efter. Dessa piqueteros anslöt sig till småspararna som fått sina tillgångar frysta efter kraschen december 2001. Nye presidenten Duhalde gav delvis efter för ekonomiska krav men satte in hårdare polisinsatser, två aktivister dödades, Kirchner vann valet 2003 med endast 22% av rösterna, utvidgade offentlig sektor, m.m. (IMF m.fl. redan utslängda?)

* Kolla upp: amerikanska ockupationen av Japan efter WW2; hur detta påverkade fackföreningarna där (enligt W var de starka och militanta innan ockupationen).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s