Hiroshima (John Hersey) [1946]

Det krävs mod för att ens försöka beskriva japanerna som människor år 1946. All heder åt John Hersey för det. Men när man skrapar på ytan märker man att skildringen är komplicerad.

Hiroshima hade dittills varit skonat från angrepp (därför att staden i princip saknade militära mål och större industrier); Hersey skriver ‘rumor was going around that the Americans were saving something special for the city’. Amerikanerna började som bekant (se Sven Lindqvist – ‘Nu dog du‘) få slut på mål eftersom samtliga andra japanska städer var pulvriserade. Samtidigt hängde löftet/hotet om en sovjetisk invasion i luften, och man ville dels undvika sovjetiskt inflytande i det kommersiellt alltid så viktiga sydostasien, och dels var det ett bra tillfälle att visa världen att A) sina senaste uppfinningar (plutoniumbomb och vätebomb) samt det lika viktiga B) att man inte har några som helst skrupler (om inte Dresden och Tokyo var nog bevis alltså).

När så den ödesdigra dagen 6:e augusti 1945 kom ljöd flyglarmet, skyddsåtgärder vidtogs av de som inte redan vant sig vid de tjutande sirenerna. När radaroperatörerna insåg att de tre flygplanen inte åtföljdes av en större armada bombflyg förstod man att det rörde sig om ett rekognosceringsuppdrag, och avblåste larmet. Knappast kunde man tänka sig vad som fanns i buken på ‘Enola Gay’ och dess hurtfriska besättnings intentioner.

…except at the very center, where the bomb itself ignited some fires, most of Hiroshima’s citywide conflagration was caused by inflammable wreckage falling on cookstoves and live wires…

Before long, patients lay and crouched on the floors of the wards and the laboratories and all the other rooms, and in the corridors, and on the stairs, and in the front hall, and under the porte-cochère, and on the stone front steps, and in the driveway and courtyard, and for blocks each way in the streets outside. Wounded people supported maimed people; disfigured families leaned together… In a city of two hundred and forty-five thousand, nearly a hunded thousand people had been killed or doomed at one blow; a hundred thousand more were hurt.

Some were vomiting as they walked. Many were naked or in shreds of clothing. On some undressed bodies, the burns had made patterns – of undershirt straps and suspenders and, on the skin of some women (since white repelled the heat from the bomb and dark clothes absorbed it and conducted it to the skin), the shapes of flowers they had had on their kimonos… Almost all had their heads bowed, looked straight ahead, were silent, and showed no expression whatever.

In the garden, on the way to the shelter, he noticed a pumpkin roasted on the vine. He and Father Cieslik tasted it and it was good. They were surprised at their hunger, and they ate quite a bit. They got out several bags of rice and gathered up several other cooked pumpkins and dup up some potatoes that were nicely baked under the ground…

[…]

He knew he hadn’t a chance of finding Mrs. Kamai’s husband, even if he searched, but he wanted to humor her. ”I’ll try,” he said.

”You’ve got to find him,” she said. ”He loved our baby so much. I want him to see her once more.”

[…]

[Mr. Tanimoto hjälper överlevande på en flodbank.] He reached down and took a woman by the hands, but her skin slipped off in huge, glovelike pieces… He had to keep consciously repeating to himself, ”These are human beings.” [Nästa dag.] When he awoke, in the first light of dawn he looked across the  river and saw that he had not carried the festered, limp bodies high enough on the sandspit the night before. The tide had risen above where he had put them; they had not had the strength to move; they must have drowned. He saw a number of bodies floating in the river.

The scientists noticed that the flash of the bomb had discolored concrete to a light reddish tint, had scaled off the surface of granite, and had scorched certain other types of building material, and that consequently the bomb had, in some places, left prints of the shados that had been cast by its light… One story told how a painter on a ladder was monumentalized in a kind of bas-relief on the stone façade of a bank building on which he was at work, in the act of dipping his brush into his paint can… [Gary Moore: ‘men came to shadows where they stood…’]

”A person who sat on the step evaporated, only leaving the shadow.”

Long before the American public had been told, most of the scientists and lots of non-scientists in Japan knew – from the calculations of Japanese nuclear physicists – that a uranium bomb had exploded at Hiroshima and a more powerful one, of plutonium, at Nagasaki.

[Hibakusha = ”bomb-affected people”.] Non-hibakusha employers developed a prejudice against the survivors as word got around that they were prone to all sorts of ailments… the mysterious but real malaise that came to be known as one kind of lasting A-bomb sickness: a nagging weakness and weariness, dizziness now and then, digestive troubles, all aggravated by a feeling of oppression, a sense of doom, for it was said that unspeakable diseases might at any time plant nasty flowers in the bodies of their victims, and even in those of their descendants.

[Hersey beskriver svåra kosmetiska problem med s.k. keloid-bildning (ett slags onormalt ärrbildande).] …hideously ugly, thick, itchy, rubbery, copper-red crablike growths that often formed over bad burns that hibakusha had suffered…

[Det ockuperade Japan användes som språngbräda under Korea-kriget 1953.] After the Korean War began, the base and the orphanage were packed. Frome time to time, a woman would bring in an infant whose father was an American soldier, never saying that she was the mother – usually that a friend had asked her to entrust the baby to the orphanage. Often, at night, nervous young soldiers, some white, some black, having sneaked off the base without leave, would come begging to see their offspring.

Som synes från citaten ovan ges en starkt detaljerad och mycket omtumlande bild av explosionen och tiden strax därefter. Vi får veta att bomben var så kraftig att det skapades tornados och andra väderfenomen i efterförloppet, och strålarna gav sådant utslag på alla röntgenplåtar i staden, att när man gick ner i sjukhusens källare för att gräva upp dem (för att undersöka frakturer osv) fann man dem ‘developed’; d.v.s. utfällda. Men det som slår mig är att boken saknar känsla. Vi får följa en handfull, ytterst selekterade, individer (däribland präster, kirurger, utlänningar) och man stänger boken utan någon egentlig uppfattning om hur den lilla människan tog sig upp från denna avgrundsruin efter bomben.

Mellan bokens fingrar skymtar vi dessutom den sjuka imperialistiska kulturen, den som aldrig kan göra upp med sina mörka sidor. Exempelvis talet som den konverterade hibakusha-prästen Tanimoto håller inför amerikanska senaten, där han hyllar frihetens land till skyarna. Hersey insinuerar också att Hiroshima skulle varit ett ”naturligt” mål:

…inviting target – mainly because it had been one of the most important military-command and communications centers in Japan…

Detta är rent nonsens, fullt i klass med historien om Colin Powell och Saddams kärnvapen (har du hört den om Jänkaren och Saddam…).

Så även om Hersey vill väl, och hans bok är ett tidsmässigt unikt dokument, är det mycket som saknas. Först och främst en rejäl, radikal analys: varför Hiroshima? vad ville man uppnå? varför gjorde man på detta oöverträffat bestialiska sätt? etc. Utan en grundläggande förståelse för det bakomliggande geopolitiska maktspelet kommer man bara halvvägs. Men halvvägs hade varit ok, om vi hade fått ett starkt reportage från staden. Nu blir detta i bästa fall ett godhjärtat men halvdant försök av en utlänning att berätta de historier han själv väljer (av vilken anledning det nu månde vara), säkerligen till stor del med sina egna ord (boken är skriven som fiktion), och med för mig oklara syften (enligt författaren ville han ge läsaren en autentisk bild, inte grumlad av personliga åsikter – som alla journalister påstår, alltså…). Men jag tror att jag är trångsynt och orättvis – den är som sagt skriven 1946, och sett i det sammanhanget är det en utmärkt början på en ärlig historisk skildring (och inte minst för att den inspirerade Howard Zinn; sök på Hersey på denna sida).

Gary Moore – Hiroshima

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s