Declarations of Havana (Tariq Ali, Fidel Castro) [2008]

IMG_8987

Detta blir en ganska platt recension. Hur ska man recensera någons tal?

Höjdpunkter i förordet av Tariq Ali:

And if there was real trouble the Marines would undoubtedly be despatched to calm the natives in time-honoured fashion.

The decline in sugar prices triggered a new uprising in 1895 as plantation owners rallied to the cause of independence. The Spanish fought bitterly, and herded hundreds of thousands of Cubans into reconcentrados, concentration camps (their first appearance on the globe)… Twenty per cent of Cuba’s population (350,000) died during the three years of conflict.

…the Batista regime, detested by the population, without any serious support from the rich, over-dependent on Washington and the Mafia, rapidly became isolated. It was without doubt the weakest link in the chain of military regimes that criss-crossed Latin America.

While they were in the Sierra Maestra, the direction that the revolution would take was still not clear – even to Castro… It was the reaction of that noisy and powerful neighbour from the north that helped determine the orientation of the Revolution.

Så till Castros del av boken (‘History will absolve me’, first and second declarations of Havana; 1953, 1960 respektive 1962). Först hans monumentala tal till domstolen efter att ha arresterats som rebellernas ledare strax efter deras attack på Moncada-barrackerna (26:e juli 1953). Han har då suttit isolerad under flera veckors tid och fram till dess förvägrats att framträda i domstol (han insisterade på att försvara sig själv, advokat som han var) av diverse påhittade anledningar (bl.a. försökte man få läkare att intyga att han var sjuk).

Here was a regime afraid to bring an accused man before the Court; a regime of blood and terror which shrank in fear of the moral conviction of a defenceless man – unarmed, slandered and isolated. Thus, having deprived me of all else, they finally deprived me of the trial in which I was the principal accused.

Sedan går Castro vidare till att visa att han som patriot (i Martís anda) inte kunde agera annorlunda än motsätta sig den brutala regimen. Han lägger tyngden på de moraliska plikterna, som väger betydligt högre än något domstolsbeslut som kan fattas där. Delar av talet var redan skrivet och var tänkt att ingå i gruppens manifest. Trots sin extremt utsatta position, långa isolering, knappt känd för de campesinos vars talan han försöker föra, avskydd av både överklassen och militären (den verkliga makten) och kort sagt med alla odds mot sig, dansar han med orden, och verkar vara i full kontroll över situationen:

The Honourable Prosecutor’s famous little article deserves hardly a minute of my time. I shall limit myself for the moment to a brief judicial skirmish against it, because I want to clear the field for an attack against all the endless lies and deceits, the hypocricy, the babbittry, and the moral cowardice that set the stage for the crude comedy which, since 10 March – and even before then – has been called Justice in Cuba.

Ingående redogör han för händelseförloppet som ledde till Moncada-attacken och deras desorganiserade flykt (Castro arresterades någon vecka senare i bergen), liksom han berättar om de många missförhållandena under Batistas regim. Han presenterar de sex problem (jord, industrialisering, bostäder, arbetslöshet, utbildning och hälsovård) som hans grupp omedelbart skulle adressera med åtgärder, tillsammans med återställande av civila rättigheter och politisk demokrati. Han skräder inte orden om domarna:

When you judge a defendant for robbery, Your Honors, do you ask him how long he has been unemployed? Do you ask him how many children he has, which days of the week he ate and which he didn’t, do you concern yourselves with his environment at all? You send him to jail without further thought. But those who burn warehouses and stores to collect insurance do not go to jail, even though a few human beings should have happened to [be cremated with the property insured]. The insured have money to hire lawyers and bribe judges. You fail the poor wretch who steals because he is hungry; but none of the hundreds who steal from the Government has ever spent a night in jail; you dine with them at the end of the year in some elegant place and they enjoy your respect.

[…]

If even two hundred more men had been able to fight, or had we possessed twenty more hand grenades, perhaps this Honourable Court would have been spared all this inconvenience.

[…]

For my dead friends, I claim no vengeance. Since their lives were priceless, the murderers could not pay for them even with their own lives. It is not by blood that we may redeem the lives of those who died for their country.

[…]

I come to the close of my defense plea but I will not end it as lawyers usually do, asking that the accused be freed. I cannot ask freedom for myself while my comrades are already suffering in the ignominious prison of the Isle of Pines. Send me there to join them and to share their fate. It is understandable that honest men should be dead or in prison in a Republic where the President is a criminal and a thief. 

[…]

Condemn me. It does not matter. History will absolve me.

Kontrasten med ”First declaration of Havana” som följer på nästa sida är slående. Från botten, i en fientlig domstol, till en Castro som talar från höjden av sin popularitet, till en rusig åhörarskara, till grannländerna och uppmanar dem att också frigöra sig från imperialismen. Hoppa till den andra deklarationen två år senare, och revolutionens socialistiska natur börjar ta form, vilket även visar sig i Castros retorik. Emellan de två deklarationerna hade, som bokens fotnoter påpekar (skrivna av Ali?), ytterst viktiga saker inträffat: handelsrelationerna med USA hade brutits och nya upprättats med Sovjet (säkerligen delvis därav betoningen på socialism), unifieringen av de progressiva grupperna till ett kommunistparti, samt det huvudsakliga skälet till Castros tal den dagen: OAS (Organization of American States) beslut att utesluta Kuba.

Ur avslutningen på den andra deklarationen:

But now from one end of the continent to the other they are signalling with clarity that the hour has come – the hour of their redemption. Now this anonymous mass, this America of colour, sombre, taciturn* America, which all over the continent sings with the same sadness and disillusionment, now this mass is beginning to enter conclusively into its own history, is beginning to write it with its own blood, is beginning to suffer and die for it.

 

Not: Platt Amendment: skriven 1901, fastställde villkoren för amerikanskt tillbakadragande och kubansk ”självständighet”: amerikansk vetorätt i frågor om Kubas handel eller lån med andra länder, kvarvarande militärbaser (bl.a. Guantánamo), rätten att intervenera militärt i Kuba för att ”återställa ordningen” (användes tre gånger; 1906-9, 1912, 1917-23).
redound = återfalla/tjäna till
taciturn = silent, reticent, reserved
Annonser

~ av bookplanet på november 30, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: