Därför vann dom (Torbjörn Nilsson, Anita Kratz, Claes Lönegård) [2010]

IMG_8971

Som vanligt vill jag börja med de ytterst få ljuspunkterna, (vissa skulle hävda, som ett sätt att köpa min rygg fri). Det är talande att ljuspunkterna är disparata och slumpmässiga, dumheterna systematiska och konsekventa. Den här boken är nämligen den journalistiska inkarnationen av den blinda hönan, och här är kornen den lyckas picka på:

  • Ett par intressanta sidor om Schlingmann, ”Nya moderaternas” mediala arkitekt (som man måste beundra för sitt sätt att navigera pr-landskapet):

Vad är det som får en människa att välja en viss påse pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar och det är det jag utgår ifrån när jag tänker politik. [Bortsett från att detta är ett ganska skrämmande uttalande, illustrerar det tydligt kommersialiseringen av den representativa politiken – förmodat grundbulten i vår slags demokrati – som reducerats till val av pyttipanna.]

Men uttrycket [”Sveriges nya arbetarparti”] skapade den konflikt mot socialdemokraterna som vi ville ha.

Varje gång Göran Persson ifrågasatte utanförskapet var jag glad. Då spelade han på vår planhalva och bekräftade det vi ville säga… [Vilket beror på att han bakom sig endast hade 25 år av socialdemokratiskt svek – annars hade högern överhuvudtaget inte haft något spelutrymme – och framför sig endast deras retoriska minfält…]

Därför bör kläderna vara vardagliga; vi lämnar slips och pärlhalsband hemma. Dräkt och kostym skapar också en distans. [Ur ‘En guide till nya moderaternas utseende‘.]

  • Kapitlet ‘Konsten att sälja politik’ har också sina insiktsfulla stunder:

De flesta ekonomer säger, till exempel, att regeringens jobbpolitik leder till att löneökningarna minskar. Det är ett vetenskapligt faktum [nåja], som moderaterna lyckas förtränga.

I fem år har diskussionen handlat om huruvida forskarna har rätt eller inte… Till viss del handlar det där kanske om det som vänstern kallat det borgerliga mediemonopolet.

Situationen är exakt likadan för Göran Hägglund som behöver prata sjukvård för att kravla upp över fyraprocentsspärren men som då samtidigt sätter en rödgrön fråga i fokus.

Detta kapitel gav mig dessutom respekt för Bamse:

bamse- att betala skatt

  • Och därtill ströfakta: 2002 hade M 15%, Wetterstrands make är höjdare i finska Mp, 4-års mandatperioder infördes vid valet 1994 (dessförinnan 3-års), Anders Borg hoppade av sitt gymnasium i Norrköping med E i matte, och så är vi klara.

Med det sagt, går vi vidare till den huvudsakliga kritiken. Den här boken är bland den värsta smörja och rappakalja jag har läst på länge. Egentligen borde det resultera i en kort recension, men det kan vara av utbildningssyfte för läsarna att vi gemensamt dissekerar detta åsnekadaver till bok.

För det första, boken är till stor grad elitistiskt lagd, i och med att den är så patetiskt personfixerad, att man får ett intryck av att politik är vad några genier till partihöjdare tänker ut på hemliga konferenser. Det finns hänvisningar till opinionsmätningar, men opinionen är för författarna vad en våg är för en surfare – de har helt anammat det cyniska rävspelets regler. Ingenstans framträder det ”kött och blod” (de ”grievances” – motsvarande svenskt ord saknas) som är bakom opinionen åt endera hållet. När ”folket” väl ska komma till tals är det nån LO-höjdare eller motsvarande. Däremot bjuds vi sida upp och sida ner med vad Björklunds har för fetischer, vad Borg tycker om jakt och senaste skvallret om Sahlin. Min fråga är, var är folket?

För det andra ska vi uppehålla oss vid källurvalet en stund. I princip varje sida innehåller en kommentar från en ”partimedlem med insyn” eller ”insatt person” och liknande, och anledningen till att de inte framträder med namn borde vara självklart för en journalist med självaktning (och utbildning): de pratar rent nonsens – om du inte kan bekräfta, skriv inte skvaller. Några höjdpunkter:

  • Mona fick vara lite av morsan som tog grabbarna i örat, enligt en socialdemokrat med insyn i processen.
  • Vänsterpartisterna å sin sida förstod sig aldrig på Mona Sahlin. […] – Sossarna var jävligt svåra. Mona ville nog bara ha miljöpartiet, säger en ledamot i partistyrelsen.
  • Reinfeldt är en makttaktiker som saknar ideologi [!]. När det dyker upp problem så hanterar han dem, men han saknar rörelseriktning. [”Moderat lokalpolitiker”.]
  • Både fiender och vänner talar om att det är Sahlins personlighet som är det verkligt störande… Det är oomtvistat att Mona Sahlin är slarvig.

Och när vi inte njuter av dessa okända källors visdom intervjuar författarna Maria Rankka (vd för Timbro, ”näringslivets oberoende (!) tankesmedja”), som tycker:

Det är nog en av de mest reformvänliga regeringarna i Europa, och för mig i positiv riktning…

För det tredje, ska vi se på ordvalets olidliga lätthet. Gång på gång inflikas förrädiska små ord som vinklar hela bilden. Bara delvis är det kopplat till nästa punkt – jag tror att många av adjektiven slinker med av bara farten, när författarna halsar borgerlighetens propaganda. Denna gör (återigen på ett beundransvärt effektivt sätt) väldigt starka kopplingar mellan två till synes orelaterade ord, såsom: socialdemokrati-oansvarig, moderaterna-förändring, flykting-våg, arbetslöshet-invandrare, etc. Så kan det gå när man har för mycket ”access”. Några exempel är orangemarkerade, som en hyllning till Nya Moderaterna.

  •  Ett litet urval: stingslig partistyrelse (V), veliga EU-ledare angående Greklands nödvändiga besparingsåtgärder, etc etc.

För det fjärde, den utrotningshotade professionalismen. Den som påstår, att en journalist inte ska vilseleda och därigenom ta ställning genom ett falskt sätt att förmedla informationen. Nu tillhör jag inte de som tror att objektivitet överhuvudtaget existerar som ett absolut mål – men nog finns det grader i helvetet också. Denna bok är – förutom de lömska små ordens ställningstaganden – alltför ofta på en förutbestämd sida i debatten. Delvis gör man det genom att anamma högerns vokabulär (”reformutrymme” – den alltmer krympande lucka där folk har möjlighet att bestämma hur samhället ska se ut) och påståenden (”35 000 nya arbetstillfällen” – ett högst kontroversiellt påstående; se Åtgärdslandet av Jon Weman) och delvis ganska öppet:

[…] Sahlin leder inte sitt parti till någon ny politik. [På annat ställe:] …moderaterna vill fortsätta förnyas. [Bortsett från det rent faktamässiga felet att moderaterna är samma gamla borgar…gäng, kan man verkligen ifrågasätta författarens rätt att uttrycka sig så uppenbart partiskt.]

En gång i tiden, på 70- och 80-talen, var socialdemokraterna förknippade med en oansvarig ekonomisk politik. Göran Perssons saneringspolitik förändrade den bilden i grunden. [Än en gång – bortsett från det faktamässiga (att de knappast sågs som oansvariga på 70-80-talen plus att det saknas vetenskapligt stöd för de nyliberala åtgärder Perssons regering genomförde) – med vilken rätt?]

Socialdemokratins strategi de senaste tio åren – att dels skrämmas med att moderata skattesänkningar ger färre händer i sjukvården, dels locka med den mest stabila ekonomiska politiken – fungerar inte längre.

De borgerliga ger också pengar till den som ska efterfråga tjänsten, det vill säga den arbetande medelklassen, via skattesänkningar. […] Dessutom tycker socialdemokraterna att de rikare ska få betala ännu mer i inkomstskatt.

I det läget – två politiska block men bara ett riktigt politiskt alternativ – började det mesta kretsa kring partiledarförtroende och ledaregenskaper.

För det femte, och jag ber författarna redan här om ursäkt för att jag drar upp sådana petitesser, ska vi se närmare på några faktuella påståenden som görs i boken.

Om alliansen skulle lyssna på vad svenska folket vill med välfärden skulle de landa på Fredrik Reinfeldts linje. [Detta är otroligt fult, med tanke på de omfattande opinionsmätningar som visar att Alliansen har gått till frontalattack på vad ”svenska folket vill” i välfärdsfrågor. Kommentarer överflödiga.]

Lågkonjunkturen har inte drabbat Sverige ännu men kan göra det. Redan nu ökar oron för arbetslöshet och inflation, visar Konjunkturinstitutets senaste barometer. Och det leder i sin tur till att väljarnas intresse för välfärd minskar, säger statsvetarnas forskning. [Detta är ren rappakalja och visar på en försvinnande liten förståelse för vad välfärd överhuvudtaget är (sociala försäkringar, som ska träda i kraft just precis exakt när levnadsförhållandena blir svåra).]

[Greve Carl B Hamilton förklarar det ekonomiska läget i EU:]

Ja, alla små valutor som står utanför ett stort valutaområde drabbas i en sådan här situation… Hade vi varit med i EMU-samarbetet skulle vi ha ett större inflytande över den ekonomiska politiken i Europa. [Och detta trams får stå oemotsagt.]

Slutligen, är detta – med ett par nämnda undantag – inget annat än rent båg. Det är ett upplysande smakprov på vår tids hippa, personfixerade journalistik, där författarna ska briljera med hur ”nära” de kan komma politikusarna, vilken ”access” de har (på baksidan beskrivs valet 2010 som ett ödesval – ”Med Jimmie som förväntad överraskning.” JIMMIE?! Och vad tusan är en ”förväntad överraskning!”). Den här boken är den politiska journalistikens skvallerpress, och vi ska inte låta oss luras av bokformatet. Det här är ”politik” för den apatiska deckarpubliken, fullt av personliga intriger, utan någon som helst förståelse för vad som styr ett samhälle. Men inte ens den mest hjärndöda TV-uggla förtjänar den här smörjan, som är ett hån mot samhälles historia, nutid och framtid.

***

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s