Pariskommunen (Karl Marx) [1871]

pariskommunen

Detta är en väldigt intressant bok. Engels ger oss inledningsvis bakgrunden: då proletariatet visade sig oförmöget att ta och behålla makten under franska revolutionen 1848, samtidigt som bourgeoisin var splittrad, kunde Louis Bonaparte beröva ”kapitalisterna den politiska makten under förevändning att skydda dem mot arbetarna och å andra sidan skydda arbetarna mot dem. Men i gengäld gynnade hans regim spekulationen och den industriella verksamheten, kort sagt hela bourgeoisins uppsving och tillväxt i rikedom i hittills oanad omfattning.”

Imperialistisk konkurrens med Bismarcks Tyskland om gränsområdena blossade upp till fransk-preussiska kriget (juli-september 1870), som Bismarck visste att han behövde för att ena det tyska riket. Preussarna segrade, men Paris invånare gav inte upp och en fyramånaders belägring av staden följde. De redan krassa levnadsförhållandena blev således än värre och man tvingades slutligen resignera inför det tyska kejsardömet i januari 1871. Som ett fredsvillkor krävde man att få beträda Paris med en segerparad, vilket provocerade invånarna ytterligare. Efter Napoleon III:s fall och franska militärens förlust beväpnade sig nationalgarden i staden och hade den reella militära makten i och med att de tyska trupperna inte fanns inne i staden. Arbetarklassen var i uppror och utsåg delegater till en egen centralkommitté, vars krav gentemot parlamentet radikaliserades alltmer. Samtidigt flyttade (!) nationalförsamlingen från Versailles (söder om Paris) till Bordeaux, pga den ”stormiga” atmosfären i huvudstaden. Centralkommittén hade tagit över ett hundratal kanoner (många soldater gick också över till arbetarkommunen) och var i folkets ögon auktoriteten i staden. I denna kluvna maktsituation krävdes inte mycket för att bägaren skulle rinna över. Nationalförsamlingens ledare Thiers beordrade konfiskering av kanonerna, men upplopp och desertering förhindrade detta och splittringen blev slutgiltig i och med att den oberoende Pariskommunen utropades i mars 1871. Någon vecka dessförinnan hade de revolutionära socialisternas ledare, Blanqui, fängslats och släpptes förståeligt nog inte trots förhandlingsförsök från kommunens sida.

Engels:

Men nationalgardet behöll sina vapen och kanoner och slöt blott vapenstillestånd med segrarna. Och dessa vågade själva inte ens dra in i Paris i triumftåg. Bara ett litet, till på köpet till större delen av offentliga parker bestående del av Paris vågade de besätta och även detta bara under ett par dagar!

Kommunen var alltså mäktig och ingjöt oro hos den franska och tyska eliten inte bara på grund av sin militära makt, utan säkerligen desto mer för de revolutionära åtgärder de vidtog: efterskänkning av hyrorna, övre lönegräns på 6 000 franc (även för kommunmedlemmar), kyrkans skiljande från staten och konfiskering av dess tillgångar, offentligt uppbrännande av giljotinen. Som väntat gjorde de två nationalstaterna gemensam sak och således angreps Paris snart av både landsmän och tyskar.

Paris bombarderades i ett sträck och det av samma män som brännmärkte preuusarnas bombardemang av samma stad som ett helgerån.

I ett ytterst talande exempel på hur klassintressen trumfar nationella intressen släppte preussarna krigsfångar (enligt Lenin uppemot 100 000), som fransmännen snart beväpnade med order att angripa Paris. Samarbetet mellan arméerna som bara ett par månader tidigare försökte slita varandra i stycken tog närmast absurda uttryck:

Preussarna som höll de norra och östliga forten besatta tillät versaillestrupperna  att rycka fram över det för dem enligt vapenstilleståndet förbjudna området i stadens norra del och därigenom gå offensivt tillväga på en bred front, som parisarna måste tro vara skyddad genom vapenstilleståndet och därför endast höll svagt besatt.

De bägge militärmakterna trappade upp kriget mot den än en gång belägrade huvudstaden, som inte orkade hålla stånd. Straffet var tvunget att utdelas hårt, för att avskräcka framtida försök av arbetarklassen.

”De federerades mur” på kyrkogården Père-Lachaise, där det sista massmordet verkställdes, står än i dag som ett stumt men ändå vältaligt vittnesbörd om det raseri den härskande klassen är mäktig så snart proletariatet vågar uppträda för sin rätt. 

Efter åtta dagars strid föll så de sista stridande grupperna. De massakrer som följde på alla invånare som militären fick tag på kan vi bara föreställa oss. Många tusen mördades på plats, kanske upp till 50 000 avrättades efteråt och ytterligare flera tusen kommunarder utvisades till kolonierna.

Engels uppmärksammar att proudhonisterna och blanquisternas (som utgjorde majoriteten) agerade stick i stäv mot sina principer:

Och i båda fallen ville historiens ironi – som så ofta när doktrinärer övertar styret – att både den ena och den andra riktningen gjorde motsatsen till det som deras skoldoktrin föreskrev dem.

Proudhon motsätter sig nämligen all slags sammanslutning (i frihetens och konkurrensens namn), vilket skulle vara på kollisionskurs med kommunens kollektivistiskt strukturerade ekonomi. Således menar Engels, blev ”kommunen den proudhonska socialistiska skolans grav.” Vad gäller blanquisternas lära, som är av uppfattningen att en revolutionär, välorganiserad och beslutsam elitgrupp kan rycka till sig statsmakten och behålla den tillräckligt länge för att folkets massa ska sluta upp bakom dem – alltså förespråkandes en centralisering av makten – motsades även den av kommunens åtgärder, som vidtog åtgärder för att delegaterna till centralkommittén skulle stå under folkets makt, uppmanade till folkligt engagemang och försökte stötta kommuner på andra håll (mindre lyckade sådana uppstod bl.a. i Lyon, Marseille). Engels gör klart att de flesta socialister som deltog (dvs blanquisterna) inte var särskilt välbevandrade i ekonomi och att de felsteg som kommunen tog delvis kan förklaras av det.

Det allvarligaste felet var att inte ta över nationalbanken i Paris:

Banken i kommunens händer – det hade varit mer värt än tiotusentals gisslan. Det hade betytt påtryckning från den franska bourgeoisins sida på regeringen i Versailles till förmån för fred med kommunen.

Avslutningsvis hyllar Engels Pariskommunens ”sprängning av den hittillsvarande statsmakten” och kritiserar i sammanhanget den dåvarande övertron till staten (ser han måhända den kommande reformistiska svängen?):

Och man tror sig ha tagit ett alldeles vådligt djärvt steg när man frigjort sig från tron på den ärftliga monarkin och i stället svär på den demokratiska republiken. Men i verkligheten är staten ingenting annat än en maskin för att den ena klassen skall kunna förtrycka den andra och det inte mindre i den demokratiska republiken än i monarkin.

Han avslutar kärnfullt:

Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur.

Och det är precis huvudet på spiken. Jag hoppas att jag kommer att lyckas memorera ovanstående citat. De mest progressiva reformer som kunde tänkas infördes under en ”diktatur” – ja, det säger väl mer om vår slags demokrati.

Så till Marx’ del av boken. Jag ska fatta det kort, därför att vi redan avhandlat historiens övergripande drag. Marx menar att kommunardernas grundläggande felsteg var att centralkommittén underlät att marschera in i Versailles och ta makten från Thiers (politiskt felsteg) medan Engels som synes ovan till detta har tillfogat det ekonomiska felsteget som bestod i underlåtenhet att ta över nationalbanken (som sedermera glatt lånade ut pengar till den reguljära franska armén).

Om rävspelet skriver Marx:

Var har man någonsin i historien sett ett skådespel med en segrare som kröner sin seger med att inte blott låna sig som gendarm utan också bli den besegrade regeringens lejde lönnmördare? Mellan Preussen och pariskommunen existerade intet krig. Tvärtom. Kommunen hade godkänt de preliminära fredsvillkoren och Preussen hade proklamerat sin neutralitet. Preussen var sålunda ingen krigförande part. Det handlade som en lönnmördare, en feg lönnmördare, emedan det inte drog över sig några faror som en lejd lönnmördare, emedan det på förhand gjorde betalningen av sina blodspengar på 500 miljoner beroende av Paris fall. 

Med otyglad indignation tar han itu med hyckleriet i efterspelet:

Thiers Paris var inte det verkliga Paris, den ”simpla mängdens” Paris, utan ett fantasi-Paris, francs-fileurernas [textilfabrikanternas] Paris, bulevardernas Paris, såväl för män som för kvinnor, det rika, det kapitalistiska, det förgyllda, det lättjefulla Paris, som nu med sina lakejer, sina svindlare, sitt litterära tattarfölje och sina kokotter trängdes i Versailles, Saint Denis, Rueil och Saint Germain. För detta Paris var inbördeskriget blott ett angenämt mellanspel, det tittade på striden genom kikare, räknade kanonskotten och svor vid sin egen och sina horors ära att skådespelet var oändligt mycket bättre iscensatt än vad det nånsin varit på Theatre de la Porte Saint Martin. De fallna var verkligen döda, skrien från de sårade var inte blotta skenet. Och dessutom, hur världshistorisk var inte hela saken!

[…]

Hela världens bourgeoisi ser med välbehag på masslakten efter kampens slut, men den är indignerad över skador på byggnader!

Alltid närvarande är Marx’ giftiga penna och uppfinningsrikedom i att med ständigt nya metoder förinta en motståndare. Här några exempel:

Då man inte kunde komma förbi dessa torra rättsliga dokument, inte ens med aldrig så många retoriska hästkrafter, höll Jules Favre för första gången i sitt liv munnen…

Om Thiers:

En mästare i statsbedrägeri, en menedens och förräderiets virtuos, fullfjädrad i alla nedriga krigslister, lömska knep och gemena trolösheter i den parlamentariska partikampen, alltid beredd att, om han avsattes från sitt ämbete, tända en revolution och att kväva den i blod så snart han tagit hand om statsrodret, med klassfördomar i stället för idéer, med fåfänga i stället för hjärta, lika skändlig i sitt privatliv som nedrig i sitt offentliga liv – en sådan kan inte ens nu då han spelar en fransk Sullas roll, låta bli att öka avskyvärdheten i sina handlingar genom löjligheten i sin uppblåsthet.

[Mer om Thiers:]

De ”muntrande poängerna” vid mordet på Flourens ordade Thiers med välbehag vitt och brett om i nationalförsamlingen. Med den uppblåsta äckligheten hos en parlamentarisk nolla som man tillåter spela Tamerlans roll vägrade han i sin ynkedom rebellerna varje rätt som ingår i civiliserad krigföring, t.o.m. neutralitet åt deras förbandsplatser. Ingenting är avskyvärdare än denna apa – av Voltaire [Candide] redan anad – som för en kort tid kan ge sina tigerlustar fritt lopp.

[…]

Den 22 mars satte sig ett tåg av ”fina herrar”, med alla sprättar med i leden, i rörelse från vällevnadens kvarter och i spetsen gick kejsardömets välkända stamgäster, en Heeckeren, en Coëtlogon, en Henri de Pène m.fl. Under den fega förevändningen av en fredlig demonstration men i hemlighet utrustad med lönnmördarens vapen samlades denna bandithop, avväpnade och misshandlade de poster och patruller från nationalgardet som de stötte på under sin vandring och försökte, i det de från rue de la Paix trängde in på Place Vendôme, under ropen: ”Ned med centralkommittén! Ned med mördarna! Leve nationalförsamlingen!” genombryta den uppställda vakten och överrumpla nationalgardets därbakom belägna huvudkvarter. Som svar på banditernas revolverskott ställde man de regelrätta lagliga uppmaningarna till dem, men när de förblev verkningslösa kommenderade nationalgardets general [Bergeret] eld. En enda salva skingrade i vild flykt de dumma sprättarna som hade väntat att blotta uppenbarelsen av deras ”anständiga sällskap” skulle verka likadant på parisrevolutionen som Josuas trumpeter på Jerikos murar. 

[…]

Prästerna sändes tillbaka till privatlivets frid för att där efter sina föregångares, apostlarnas exempel livnära sig av de troendes allmosor.

Nya ord: antediluvial = innan syndafloden (”med en svans av antediluviala republikaner…”)

***

Slutligen, då, till ett efterord skrivet av Lenin på Pariskommunens 40-årsdag. Han hyllar den som konkret exempel på hur proletariatet framgångsrikt kan organisera ”ett dödligt hot mot den gamla världen som grundar sig på utplundring och exploatering.”Om dess tillkomst:

Kommunen uppstod spontant, det var ingen som medvetet eller planmässigt förberedde den. […] Denna rörelse var i början ytterst blandad och vacklande. Till den anslöt sig även patrioter som önskade att kommunen skulle återuppta kriget mot tyskarna… småhandlare som hotades av ruin såvida de inte fick uppskov med betalningen av sina växlar och hyresbelopp…

Kommunens idé är odödlig, avslutar han.

***

För intresserade finns boken här: http://www.marxists.org/svenska/marx/1871/17-d016.htm

En reaktion på ”Pariskommunen (Karl Marx) [1871]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s