Keep the aspidistra flying (George Orwell) [1936]

IMG_8977

Orwell utforskar än en gång fattigdomens inverkan på livet. Denna gång följer vi Gordon Comstock, en snart 30 år gammal man som för en tynande tillvaro i London. Hans undre-mellanklass-bakgrund och familj formar och tynger honom. Såhär beskrivs familjen:

They just drifted along in an atmosphere of semi-genteel failure. They were one of those depressing families, so common among the middle-middle classes, in which nothing ever happens. [Och på ett annat ställe:] None of them had ever been out of England, fought in a war, been in prison, ridden a horse, travelled in an aeroplane, got married, or given birth to a child. There seemed no reason why they should not continue in the same style until they died. Year in, year out, nothing ever happened in the Comstock family.

Familjen svälter inte, men är fullkomligt socialt låst. Deras hopp står i mångt till just Gordon, som alltid utmärkt sig som en intelligent pojke. Döm därför deras fasa, när han lämnar sitt ”bra jobb” på en reklambyrå, för att istället arbeta som biträde i en bokbutik och ägna sig åt sitt skrivande av dikter.

Och varför lämnar han det bra livet? Därför att han insett det cyniska, det meningslösa och omänskliga i ”pengavärlden”, hur det förstör individualiteten, kreativiteten, konsten, kärleken. Han revolterar mot det hela genom att försöka skära ut en pengabefriad tillvaro åt sig själv. Men han upptäcker strax det futila i detta uppror.

Och när vi stiftar bekantskap med Gordon har fattigdomen redan snärjt honom – han har blivit bitter, cynisk och hopplös. Han ser såväl sina medmänniskor som mänskliga egenskaper som följder av hur fattig eller rik man är. Alla aktiviteter likaså, allt man kan ta sig för, och rentav tankar och känslor. Man kan säga att han, in i det absurda, förkroppsligar Marx teori om hur de materiella omständigheterna formar en människa.

The next seven months were devastating. They scared him and almost broke his spirit. He learned what it means to live for weeks on end on bread and margarine, to try to ‘write’ when you are half starved, to pawn your clothes, to sneak trembling up the stairs when you owe three weeks’ rent and your landlady is listening for you. Moreover, in those seven months he wrote practically nothing. The first effect of poverty is that it kills thought.

Money, for the right kind of education, money for influential friends, money for leisure and peace of mind, money for trips to Italy. Money writes books, money sells them. Give me not righteousness, O Lord, give me money, only money.

You can’t be friendly, you can’t even be civil, when you have no money in your pocket.

Den återvändsgränd han har skapat för sig själv, i sin barnsliga trotsighet, finner han nu att han föraktar lika mycket som ”det bra livet” (karriär, pengar, etc) – men han är fången, och hans stolthet förbjuder honom att återvända. Men fattigdomen tär på honom, ända in i hans själ, vilket Orwell gestaltar med expertkunskap (se: ‘Down and out in Paris and London‘). Han bor i en deprimerande skrubb hos en hyresvärd som förbjuder honom att ha sällskap på rummet, komma hem efter nio, etc.

Det intressanta är att Gordon är omgiven av människor som vill honom väl, men han är för arrogant, och biter handen som sträcks mot honom. Jag tänker dels på hans syster Julia som lånar honom pengar otaliga gånger, men främst på två andra karaktärer. Dels Ravelston, förläggare på den socialistiska tidningen Antichrist, som publicerar Gordons dikter och är den enda vän som Gordon umgås med. Dels, och framför allt, Gordons ”älskarinna” sedan två år, Rosemary.

Ravelston är från en överklassfamilj, men har anammat socialismens idéer. Paradoxalt nog kan han inte förmå Gordon att intressera sig det minsta för socialism, som han avfärdar som naivt och vad som slutligen kommer att resultera i ett samhälle av typen Huxley’s ‘Brave New World’. Han säger, à la Churchill:

Every intelligent boy of sixteen is a Socialist. At that age one does not see the hook sticking out of the rather stodgy bait. [Vår gode vän, imperialisten, kolonialismens alltid lojale påhejare Churchill påstås ha sagt: If a man is not a socialist by the time he is 20, he has no heart. If he is not a conservative by the time he is 40, he has no brain.]

Ravelston gör sitt bästa för att bli ett med proletariatet, och Orwell är inte nådig i sin parodiering av honom. Hur han försöker klä sig med slitna kläder, vilket endast gör att han ser moderiktig ut, eller hur han gärna vill sitta på knegar-pubar men äcklas av de smutsiga ölglasen, osv. Och trots att han försöker vara fattig – och hånas av sin aristokratiska flickvän för det – lever han på en årsinkomst som är mångfalt större än Gordons.

The truth was that in every moment of his life he was apologizing, tacitly, for the largeness of his income. You could make him uncomfortable as easily by reminding him that he was rich as you could make Gordon by reminding him that he was poor.

De två vännernas kontrastrika umgänge slutar alltid på samma sätt:

And now they were off upon their favourite subject – Gordon’s favourite subject, anyway; the futility, the bloodiness, the deathliness of modern life.

Ravelston vill så väl, men misslyckas. Även han är låst i sin sociala position i samhället, i sin klasstillhörighet. Lika lite som Gordon kan bryta sig uppåt, kan Ravelston sjunka nedåt. Följande stycka var bokens höjdpunkt för mig, så jag väljer ett lite längre citat. Det kommer också att leda oss till Gordons käresta, Rosemary. Bakgrunden är att Gordon just spillt galla över Rosemary, som han menar föraktar honom för hans fattigdom, och av denna anledning inte sover med honom, etc.

‘I say, you know, I hate that business about you and your girl. Not being able to take her out, and all that. It’s bloody, that kind of thing.’

‘Oh, it’s nothing really.’

As soon as he heard Ravelston say that it was ‘bloody’, he knew that he had been exaggerating. He wished that he had not talked in that silly self-pitiful way. One says these things, with the feeling that one cannot help saying them, and afterwards one is sorry.

‘I dare say I exaggerate,’ he said.

‘I say, Gordon, look here. Let me lend you ten quid. Take the girl out to dinner a few times. Or away for the week-end, or something. It might make all the difference. I hate to think—’

Gordon frowned bitterly, almost fiercely. He had stepped a pace back, as though from a threat or an insult. The terrible thing was that the temptation to say ‘Yes’ had almost overwhelmed him. There was so much that ten quid would do! He had a fleeting vision of Rosemary and himself at a restaurant table—a bowl of grapes and peaches, a bowing hovering waiter, a wine bottle dark and dusty in its wicker cradle.

‘No fear!’ he said.

‘I do wish you would. I tell you I’d like to lend it you.’

‘Thanks. But I prefer to keep my friends.’

‘Isn’t that rather—well, rather a bourgeois kind of thing to say?’

‘Do you think it would be borrowing if I took ten quid off you? I couldn’t pay it back in ten years.’

‘Oh, well! It wouldn’t matter so very much.’ Ravelston looked away. Out it had got to come—the disgraceful, hateful admission that he found himself forced so curiously often to make! ‘You know, I’ve got quite a lot of money.’

‘I know you have. That’s exactly why I won’t borrow off you.’

Gordon vägrar den för Ravelston modesta summan, därför att han vet att det skulle förstöra den vänskap de har. Från ett annat ställe i boken:

However delicately it is disguised, charity is still horrible; there is a malaise, almost a secret hatred, between the giver and the receiver. [Precis som han skrev i ‘Down and out…’]

Nu till Rosemary, som av någon outgrundlig anledning står ut med Gordons nattsvarta monologer (t.o.m. värre än mina – och ja, jag känner ett styng av dåligt samvete) som alltför ofta går ut på att skälla ut henne för att hon – precis som alla andra kvinnor – föraktar honom för hans fattigdom. Det är nästan oläsligt när de två gett sig ut på landsbygden (likt älskarna i 1984!) och Gordon egenhändigt lyckas förstöra deras fina dag tillsammans med sina bittra kavalkader.

‘As though women were to blame for everything!’

‘They are to blame, finally. Because it’s the women who really believe in the money-code. The men obey it; they have to, but they don’t believe in it. It’s the women who keep it going.’

Och på ett annat ställe förtydligar han sig:

Gordon did not listen. ‘What rot it is to talk about Socialism or any other ism when women are what they are! The only thing a woman ever wants is money; money for a house of her own and two babies and Drage furniture and an aspidistra. The only sin they can imagine is not wanting to grab money. No woman ever judges a man by anything except his income. Of course she doesn’t put it to herself like that. She says he’s such a nice man—meaning that he’s got plenty of money. And if you haven’t got money you aren’t nice. You’re dishonoured, somehow. You’ve sinned. Sinned against the aspidistra.’

Vilket osökt för oss in på bokens titel. För vår protagonist är aspidistran symbolen för den brittiska medelklassens dagliga, lojala gnet. Det är vad den representerar som håller de socialistiska idéerna i schack, även hos Gordon.

There will be no revolution in England while there are aspidistras in the windows.

Men det visar sig att Gordons bitterhet och svärta inte är så djuprotad! När han får lite pengar på fickan efter att en amerikansk tidning skickat honom ett par dollar för hans insända dikter, förändras allt!

Not opulent, merely, but reassured, revivified, reborn. He felt a different person from what he had been yesterday. He was a different person.

Även hans diktande, som ju ska komma från djupet i hans själ och inte hans plånbok, förändras:

It was a bone-deep truth when he walked the streets with a couple of coppers in his pocket; but it was a joke at this moment. It was great fun—it is fun when you have good food and good wine inside you—to demonstrate that we live in a dead and rotting world.

Han tar ut Rosemary och Ravelston på middag på en restaurang som han egentligen inte har råd med, och ju längre kvällen lider, ju fler menande blickar och kommentarer han får om att de inte ska beställa så dyra viner, att han ska lugna sig och spara pengarna, desto mer börjar han förakta sitt sällskap, och desto mer försöker han dränka sig i sprit. Det hela slutar i fyllecell och att han får sparken från den gamla bokhandeln, och nödgas acceptera Ravelstons erbjudande att bo hos honom tills det hela rett ut sig.

Så Gordon är i en situation där han föraktar det han har över sig (”framgång”), bakom sig (familjen), i sig (sig själv), ja ni fattar grejen, den här geometriska poängen har nått sin slutstation. Rosemary och Julia vädjar på sina knän att han ska återvända till sitt gamla reklamjobb, men det bär honom emot:

They had their cynical code worked out. The public are swine; advertising is the rattling of a stick inside a swill-bucket. And yet beneath their cynicism there was the final naivete, the blind worship of the money-god.

Sin chef, som har lämnat dörren öppen för honom att återvända, beskrivs på detta roliga sätt:

His wits were as slow as his movements, and he was the kind of man who never hears of anything until everybody else has stopped talking about it. How such a man came to be in charge of an advertising agency, only the strange gods of capitalism know.

(Som en liten anekdot noterar vi att Listerine marknadsförs redan här, för 75 år sedan, mot dålig andedräkt (halitos), vilket – förstås – får vår huvudperson att utbrista: ‘Poverty is spiritual halitosis.‘)

Tjurskallig som han är, försöker Gordon istället att nå botten, genom att ta anställning i en ny bokhandel, som specialiserar sig i försäljning av hjärndöd litteratur (jag blev varm av att vi har samma syn på deckare), med en chef som aldrig i sitt liv läst en bok (en riktig kapitalist, alltså).

The door-bell ping’d. A fat, freckled woman with an ugly under-lip came in at a rolling gait and demanded ‘Something with a murder in it.’

Rosemary utbrister till Ravelston:

‘Oh, in principle! We can’t afford principles, people like us. That’s what Gordon doesn’t seem to understand.’ 

Och det är Rosemary (kärleken) som lyfter Gordon ur hans misär. Hon beger sig till hans kalla, obeboeliga kyffe i utkanten av London, och älskar med honom (något han tjatat på henne om genom hela boken, men som knappt väcker hans intresse när det väl händer). Och när så ödet bestämmer att hon blir med barn, ställs Gordon inför ett val: lämna Rosemary med barnet (om hon inte bestämmer sig för att anlita någon skumrask-abortör) – och på köpet slutgiltigt döma sig själv till själslig undergång – eller ta sitt ansvar som pappa.

Det hela rundas elegant av, med att paret flyttar in i en lägenhet, där Gordon absolut bestämt – till Rosemarys förvåning – insisterar på att de måste ha en aspidistra i köket. Sådär, nu har han vuxit upp från sitt barnsliga trots, och blivit en mogen, ansvarstagande medborgare. Äntligen, har han kommit till insikt:

It was what he had chosen when he declared war on money. Serve the money-god or go under; there is no other rule. [Och på annat ställe:] To abjure money is to abjure life.

****

Och visst, jag hade kunnat avsluta recensionen där. Men lömsk som jag är, kommer dolken fram först nu. Det finns nämligen ett stort, grundläggande fel i hela den här boken, som såhär i efterhand får den att framstå som en enda platt moralkaka. Nämligen premissen att det Gordon gör är ett uppror mot det samhälle han föraktar. Att förakta de som älskar en, att döma sig själv till fattigdom – är det frigörelse från ”pengavärlden”?

Nej, det protagonisten gör är ett naivt och patetiskt försök att avskärma sig själv och skapa sig en pengafri tillvaro för sig själv.  Det är bara ett barn av dumdristig liberalism (som hävdar att människan kan vara fri från samhället) som kan komma på något sådant. Varje försök att ge individer en bättre tillvaro måste baseras på organisering, och en kollektiv ansträngning – inte nödvändigtvis för socialism, men åtminstone bör man begripa att en man inte förändrar någonting. Så vi kan hålla med Orwell att Gordons uppror verkligen är futilt – men det säger oss inte att alternativet är att plantera aspidistran i köket.

****

Ps. Det är intressant att Hemingways böcker nämns som hastigast på ett par ställen i boken (de står orörda och impopulära i bokhandeln). Det är kittlande att kontrastera Gordon Comstocks livsfilosofi med Harry Morgan i Hemingways ‘To have and have not‘. Morgan var också låst i sin sociala situation, och hade fattigdomen gnagandes in i sina ben (så till den grad att hans sista ord, som han yttrar medan han tynar bort, handlar om det – den ensamme mannens fattigdom). Vad hade Comstock gjort i Morgans ställe, och vice versa? Vad hade Hemingway sagt till Orwell, om de diskuterat fattigdom (de träffades i Paris som krigskorrespondenter)? (Jag känner mig som en lärare i Svenska B…)

eupeptic = välfungerande matsmältning
abjure = kraftfullt avsäga sig 
Advertisements

~ av bookplanet på december 28, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: