Högt bland Saarijärvis moar (Väinö Linna) [1959]

saarijärvis moar

Detta är kolossalt. En saga som slungar oss bakåt i tiden till den lilla byn Pentinkulma. Vi kan se de barska ansiktena, känna jorden mot våra händer, det oändliga slitets verklighet som obönhörligt mejslar ut karaktärsdragen. Men också kärleken mellan föräldrar och barn, de ungas kärlek, den svarta humorn – allt känns så nära att man kan ta på det. Linna målar med helt enkelt fenomenal detaljrikedom och känsla upp landskapet, i vilken han sedan låter en bomb falla: socialismen kommer till byn. Och det påverkar alla relationer i hela byn (utom möjligen Jussi då, som ingen rår på). Skräddaren i byn, Halme, tar till sig idéerna på ett intellektuellt plan och sprider dem. Landägarna blir snart varse de enorma spänningar som ligger mellan dem och sina knegare. Den unge sonen Akseli radikaliseras med ilskans brännande hetta på grund av faderns problem med prosten. Varenda sten vänds upp och ned! Och det är bara början, som Linna lovar med den sista meningen i hela boken, och som ger mig gåshud varje gång jag läser den:

Finlands sommar är vacker. Men kort.

Väinö Linnas storhet består i bredden av hans register. Han kan skildra en prästs tankar och dialog med precis samma trovärdighet och äkthet som en arg torparsons. Jag kan ärligen inte erinra mig när jag senast stötte på den konsten, det skulle vara Tolstoj-Dostojevskij som jag läste för snart tio år sedan. Det som särskiljer honom från de ovannämnda dock, är att han dessutom låter detta enorma persongalleri, ja hela byn Pentinkulma, avspegla världens omvälvningar: svält, kris, världskrig, revolution, nya idéer – svallvågorna når Pentinkulma, och resonerar i karaktärerna han har skapat. Det är inte bara fullpott, det är en milstolpe i min läsning, ren magi.

~~~~~

Den inledande meningen är lika episk som den avslutande:

I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.

Jussi Koskela är en föräldralös grabb som blir omhändertagen av gammelprosten (som ganska snart dör och ersätts av den nya kyrkoherden) och växer upp som hans dräng. Livet skolar honom till att förverkliga sig genom outtröttligt slit – och finner i hustrun Alma en tvilling som kan jobba lika hårt.

Annars var alla intresserade av vad Jussi hade åstadkommit, och han fick mycket beröm, fr än så länge var arbetet dessa människors enda ära, och inte bara deras ära, utan också den omedelbara och enda förutsättningen för deras liv.

Bara ett av många exempel på humorn:

– Ä stoet ditt dräktit?

– Joo, he lyckadest äntligen då jag fick hon bitäckt fjärd gångon.

– Jaha. Å käringen å, efter va jag hörd.

– Jaa… he, he… Nog ä ju hon på he vise å… ja.

– I sommar ska jag kom dit åsta skåda.

– Kom på bara. Eller kom fast genast… Nåen sönda.

– Jag komber i sommar, som jag sa.

Gubben morrade en smula när Jussi dristade sig att självmant komma med ett eget förslag.

Det myllrar av kryptiska rader som denna:

Jussis djupa bitterhet betydde bara att han sökte kraft ända på bottnen av sin själ, för det är på sina nederlags grund som människan bygger upp sin värld.

Landägaren Töyry:

– Vräkningshote ä he enda som kan håll dem lite i styr…

Prosten Jussi skriver förlängningsavtal om landet som Jussi brukar – som villkoras så att nästa präst som kommer enkelt kan göra sig av med honom om han önskar (vräkningshote’). Linna låter ofta kyrkoherdefrun komma till tals, beklaga sig över Rysslands aggression mot Finland – ”Har den svagare ingen rätt?” frågar hon. Det är en given ironi, att samma människor som beklagar sig över mäktiga länders orättvisa behandling av svagare, inte ser samma förtryck och orättvisa i sina dagliga relationer.

Kyrkoherden skrev ut ett exemplar till, varefter de undertecknade. Befriad och glad tog han farväl av Jussi och försökte med en översvallande vänlighet dölja vad de båda visste: att avtalet hade undergått en kännbar försämring. Generad och besvärad tog Jussi emot denna störtskur av vänlighe. Så följde åter ett handslag, lika klumpigt som då Jussi kom.

Den enda anledningen till att socialismen fick genklang:

Egentligen hade de tänkt precis så i hela sitt liv. Torparn var en slav, drängen och statarn likaså, det hade de vetat länge.

Anton Laurila om sin son:

– Int ä han nå toku, han ä bara så alltigönom full i fan.

Linna är precis lika bondslug som bönderna han beskriver. Se nedanstående stycke, där han kommenterar hur landägarna går ihop med den svenska baronen, som tidigare i boken fått utstå spott och spe för att han inte lärt sig ordentlig finska (språkfrågan är en av de nationalistiska suometarianernas huvudfrågor). Men när det börjar koka i bönder och arbetare, lyser de grundläggande lojaliteterna igenom:

En kväll gick så det hemlighetsfulla mötet av stapeln. Folk kom åkande från hela socknen. Också baronen var med, och av språkstriden förnams inte ett spår.

Konflikt mellan kyrkoherdeparet över ekonomin, nyanserad. Hustrun menar att de inte har råd att låta Jussi ”få” så mycket mark. Prosten tycker egentligen om Jussi. Kärlek/begär efter hustrun fäller avgörandet.

Det var de otaliga småutgifterna som sög ut dem. Det värsta var de ofta återkommande besöken i Helsingfors, som gjordes för att Ellen ville upprätthålla kontakten med sin tidigare umgängeskrets. Tjänarnas löner slök allt vad gården avkastade.

Kanske vore det rentav barmhärtigt att ta hans torp?

Han var femtio år. Han hade rätt att få det lite lättare ställt för resten av sin livstid. Gnidig och snål som han var skulle han annars slita ut sig i förtid med det stora torpet.

Kyrkoherdens kval:

Ibland greps han av en dunkel aning om sakernas rätta sammanhang. Jag orkade inte kämpa, jag orkade inte kämpa. Allt förblir vid det gamla. Vår livsföring kommer inte att ändras… Och varför inte? [Ynklig inför Jussi: ”Kyrkorådet har bestämt si o så, jag är maktlös…” Strax innan jublar han och hustrun över att Bobrikov, generalguvernören över Finland, har skjutits av en separatist; ”Tyrannen är död” – men kan inte se sitt eget tyranni. Kyrkorådet: ”…de flesta av dem var jordägare som själva hade torpare.”]

Halme, som ditintills tillhört byns ‘societet’, radikaliseras – en definitiv skiljepunkt uppstår i samband med generalstrejken i Finland. På ett gemensamt möte för alla bybor, har kyrkoherdeparet ingått maskopi med baronen försöker avvärja strejken – vill stödja den utan att delta i den.

[Laurila.] – Dedäran. Kund man få fråg ein sak? Jag menar, att hur ska ge gå till å stöd strejkin om vi int deltar i han? Å så en anan sak. Om man kund få vet. Att då herran å ha börja strejk nu, så hur gör di? Va strejkar di ifrån igentligen? Va jag förstår så kan en sådan int slut ti arbeit som aldri ens ha börja.

Och de ”resonabla rösterna”:

Är detta en lämplig tidpunkt att uppvigla till klasshet, i synnerhet då det finns förhoppningar om allmän rösträtt?

Aleksi läser högt ur tidningarna – på så vis nås även Jussi av de nya idéerna:

…fick också fader Jussi i förbifarten höra ett och annat…

Jag tror detta citat är från Halme:

Våra borgares planer på fri jordanskaffning och kontrakslagstiftning äro ingenting annat än rena nödfallsåtgärder, vilkas betydelse för lantbefolkningen är lika med noll. De äro blott dessa vanliga barnsligheter, vilka av våra borgare alltid tillgripas, då ett missförhållande har nått bristningsgränsen, så att icke heller borgaren längre kan ty sig till sitt vanliga påstående, att något dylikt missförhållande alls icke existerar.

Stadssocialisten Salin, om den instabila alliansen med bönderna:

Där hörde du. De ä bara dit di strävar. Att bli fria. Di ä tillfälliga bundsförvanter, inge annat. När de kommer till kritan så motarbetar vi socialismen när vi håller på torparfrigörelsen.

Kyrkoherden:

Men låt oss minnas att vi i första hand är kristna, i andra hand finnar och först i tredje hand tillhör ett eller annat parti.

Ett citat – JN 2012, Lund avdelning 87.

…blanda du till hälften bark i brödet,

ty förfrusen står vår grannes åker.

Mor Alma på väg till bröllop.

Alma höll i sitsen med ena handen. Hennes bruna ögon ömsom öppnade och slöt sig när de överfors av skuggan från granarna invid vägen och morgonsolen som blänkte fram genom grenverket… Snön glittrade. De åkte förbi prästgården där någon av tjänarna just gick över gårdsplanen. De passerade Töyrys vägskäl där det låg några oordnade högar av bräder och stock, lämningarna efter Laurilas nyss rivna torp. Där låg också endel nya stockar. Butiksbygget skulle börja när som helst nu.

Människor förändras av krafter som är större än de själva:

Tidigare hade baronen alltid brukat vara med då supen togs, och det hade druckits en skål för hans välgång. Men de senaste åren hade han inte synts till. Han kände instinktivt att folket hade börjat hata honom. Naturligtvis hade många av hans underhavande varit bittra på honom även tidigare, men nu hade bitterheten antagit en tydligt programmatisk, allmän och enig karaktär. Bakom den kunde man förnimma Internationalens och Marseljäsens rytmer.

Väinö Linnas värme och empati. Strålande.

Varg-Kustaa hade ykt upp bakom huset och lagt sig på knä vid en sten. Han hade placerat något på stenen, nickat mot byggnaden, mumlat någonting obegripligt och huggit tvära handen i andra handens flata… Kustaa hade trollat över föreningshuset. Det begrep man utan vidare, för han hade allt oftare börjat uppträda som trollkarl på sistone.

illfänas = bråka, väsnas
Annonser

~ av bookplanet på januari 27, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: