Upp, trälar (Väinö Linna) [1960]

trälar

Väinö Linnas monumentala trilogi fortsätter att plöja genom världshistorien, kulturen och alla mina reservationer. Vad kan jag säga, vad kan jag tillägga? Det är som att skåda upp mot himlen en stjärnklar natt.

Denna andra bok kommer att handla mest om Akseli, som ärver konflikten med kyrkoherdeparet – vars egentliga innebörd bägge sidor ha glömt, varför de kan vara ”bittra med gott samvete.” Akseli och Elina har fått en son (som Linna inte beskriver med en rad! det är bara en del av livet?) och Alma och Jussi har flyttat till ett nybyggt hus på gården. Den tidigare så brännande jordfrågan har fallit i glömska, och arbetarföreningshuset lockar inte folket längre. Men så bryter första världskriget ut, prisstegringar leder till oro och vilda strejker, och Akseli blir alltmer av en ledarfigur för torparna i byn. Sakerna drivs alltmer mot sin spets i och med de ryska revolutionerna i februari och oktober. När så borgarna börjar använda sig av beväpnade strejkbrytare börjar även proletärerna att beväpna sig (vilket bl.a. får Halme att ta avstånd från deras kamp) och ta över Pentinkulma. De gamla motsättningar som Linna med trovärdighet skildrat i den första boken, blossar nu upp på historiens heta städ, och formar bybornas relationer, långt ifrån revolutionens hjärta. En gammal vräkning, eller ett länge dvalt skymford blir till anledning för den som råkar besitta makten, att betala igen. De besuttna noterar med fasa att världen är upp och ned, och känner knappt igen människorna de så länge hållit förtryckta (se fetmarkerat citat nedan). Byn blir totalt polariserad.

I periferin rör sig vitgardisterna. Kyrkoherdeparets son Ilmari ger sig av till fronten för att kämpa på tyskarnas sida mot ryssarna. Svenskarna skickar trupper över gränsen och uttrycker sin solidaritet med de finska borgarna (efter att nästan 10 år tidigare ha svikit sin egen revolution).

Ett blodigt inbördeskrig är kort sagt oundvikligt. De frivilliga skickas ut i nästan otänkbara förhållanden: 25 minusgrader, trasiga kläder, dålig utrustning och mat, långt från sina familjer och den jord de vistats på hela sina liv, för att kämpa mot en reguljär armé. Borta från fronten, i Pentinkulma, har de röda som sagt makten. Linna är inte på något sätt idealistisk när det gäller böndernas hämndlystnad, utan skildrar den råhet de forna herrarna utsätts för, och den självgoda segervisshet som sprider sig i det väpnade lägret. Men historiens pendel svänger åter, och med gemensamma krafter slår de vita tillbaka rödgardisterna. Pentinkulmas kämpar återvänder slagna till byn, och måste bestämma sig – vågar de stanna och be de annalkande vitgardisterna om nåd, eller är sådant hopp ute? Och de impulsiva mord som godsägare och baroner utsatts för, återgäldar de vita många gånger om med systematiska avrättningar och upprättande av koncentrationsläger, där över 30 000 rödgardister miste livet, och många därtill ”försvann” för alltid. Det är smärtsam läsning att skiljas från karaktärer man knutit an till från deras barnsben, vars inbördes förhållanden och karaktärsdrag man känner, och det är inte utan en tår i ögat som man läser om deras råa öden.

Såsom i den första boken spinner Linna revolutionen runt byn Pentinkulma, med torparen Jussi (”I begynnelsen…”) i dess nav. Det otänkbara händer – tsaren faller, hans söner blir revolutionärer; och denne enkle man måste anpassa sig tilll det nya samhället. Men trots hans osvikliga arbetsamhet, trots att kyrkoherden lurat av honom jord, trots hans politiska apati (han går inte på ett enda möte i arbetarföreningshuset) – vad ser vi? Jo, när de vita återerövrar makten utmålas även han som en farlig revolutionär; någon att bestraffa: ”Nog har e han å sugi ut församlingen. Som han ha skodd sej på prästgålins skogar å betesmark…” Och Jussi, som har förebrått och förbannat sina söner för deras politiska inblandning, stolte Jussi som aldrig har bett någon om något, tvingas gå från dörr till dörr och be för sina söners liv.

Boken slutar med att en trasig Akseli återvänder från ett koncentrationsläger, fullständigt nedbruten på alla plan. Men: ”Far var hemma igen”.

– Tyvärr kan jag inte slå av på priset, fast det inte alls vore orätt om ni fick den bästa platsen och det gratis. En karl som har röjt över tio hektar jord borde ha rätt att få sin sista jordlott till skänks.

Kyrkoherden hejdade sig plötsligt, hostade till och övergick hastigt till ett annat samtalsämne. Trots sin snålhet köpte Jussi den dyra plasen av idel ängslan för att kriget skulle ta hans pengar.

[Det enorma, outtalade hån som består i att kyrkoherden vill ge Jussi en bit jord att begravas i, men inte jord att leva av. Linnas karaktärer och deras olika drivkrafter griper tag i varandra likt kugghjulen i det mest avancerade urverk. Inte ett ord siter fel; se bara:]

Att börja med kunde Jussi inte riktigt förstå attdet fanns någon makt i världen som kunde störta kejsare och storfurstar. Och när han slutligen måste inse att det var sant sa han:

– Hmhy… Då far nog penningvärde alldeles ti skogs…

Med bittert förakt betraktade kyrkbyns herrskap genom sina fönster de marscherande skarorna. Magra, kantiga, solbrynta ansikten med segerjublande miner. Var det samma människor som förr hade kommit till kyrkbyn skygga och blyga och stått och bockat sig ödmjukt för butiks- och apoteksfröknarna. Samma människor som ängsligt hade dragit sig åt sidan mitt i sina uppköp om en bonde eller någon herrskapsperson råkat komma in i butiken. Var det samma hålkindade kvinnor som ömsom tittat på butikshyllorna, ömsom i smyg räknat slantarna som de hade inlindade i någon trasa, för att sedan säga lite förläget:

– Om jag sku få bara ett kvarts…

[Akseli ger sig av till fronten:]

– Lämnar mänskon här allena i sista månan.

Han visste också att det var familjens motvilja mot hela upproret som överfördes på denna fråga. Hade han gett sig ut på en långvarigare arbetsresa skulle det istället ha låtit såhär:

– Du ska int ha bikymmer i onödon. Vi skaffar nog hjälp hit sedan.

Nu som alltid då han innerst inne måste erkänna att han gjorde Elina orätt på ett eller annat vis vändes hans förtret mot henne. Den här gången behärskade han sig visserligen, men tänkte i sitt stilla sinne:

– Hon ä prisis lik mor sin.

På vägen mötte de ryttarae, skidlöpare och hästforor, mestadels med tomma slädar. Men i en släde satt det tre karlar, och på bottnen av den låg ytterligare en. En av dem som satt hade halva ansiket inlindat i bandage, och där hade sipprat lite blod igenom. Karlens mun var egendomligt förvriden, för ena ansiktshalvan var svullen och hade dragit mungipan sned. Men i den raka gipan hängde en bolmande papyross. Männen tittade nyfiket på denne första sårade de hade sett, och när hästen tvangs stanna ett ögonblick i trängseln på vägen frågade någon med egendomligt ödmjuk röst:

– Har e gått illa?

Den sårade svarade inte. Ett ögonblick vände han huvudet mot frågaren, men så fortsatte han att stirra rakt fram. Karlarna blev egendomligt berörda av hans uttryckslösa blick. Den vittnade om utmattning och feber, men ocså om något slags oförklarlig lösgjordhet från allting. Den tycktes liksom på mannens vägnar svara de frågande: mej intresserar inte längre det som intresserar er.

[Min markering; Linna skildrar i de här styckena de nyanlända som en anonym hop; någon tänder en cigarett, någon säger si eller så – och illustrerar på så vis gruppens kollektiva psyke.]

[Pastorskan skymfar Halme genom att insinuera att han åter anslutit sig till arbetarna pga att han blivit säker på deras seger:]

– Som ni vet så har den här revolutionen kommit till stånd mot min vilja, och jag har ingalunda börjat gilla den bättre än förut. Men en hederlig karl överger inte sina kamrater i olyckan. Jag har vandrat så länge i samma takt som arbetarrörelsen att jag inte kan förmå mej att överge den nu, när den gör dumheter. Jag tror nog att herrskapet har svårt att förstå mina motiv på annat sätt än det som frun nyss gav uttryck åt. Det är herrskapets ensak. Men jag ville i alla fall påpeka, att segern i dag inte alls är så säker som den då verkade. Kanske får jag också påpeka att jag inte bryr mej om personliga förolämpningar. Därför är det onödigt att komma med sådant i det syftet. Men om de [på] något sätt kan tillfredsställa herrskapets inre jag, så var så goda.

Kyrkoherden hostade lätt och det utmanande i pastorskans blick beslöjades en smula. Kyrkoherden började tala i vänligare ton, men det varade inte länge. Halme var irriterad över den andres attityd, för han kände det som om denne skulle ha stulit hans roll. Det var svårt för mäster att uppträda som makthavande och ordergivare; sin djupaste tillfredsställelse fann han då han fick vara den förfördelade. De höll på en stund med att demonstrera för varandra vilka martyrer de var, och till slut var de båda lika arga som när de började.

[Jag tar med detta som ett exempel på Väinö Linnas osvikliga sinne för minsta skiftning i samtalens ton och karaktärernas inbördes relationer, som gör hans verk så läsvärda.]

[Rödgardisterna lider nederlag vid fronten; Akseli manar männen och kvinnorna att stanna och fortsätta kämpa, men de är utmattade och uppgivna; även den annars så sorglöse och rappkäftade Osku vänder honom ryggen.]

Akseli stod ensam på vägen. Marsmorgonen glödde röd vid horisonten. Från byn hördes alltjämt buller och skrik, svordomar och kommandorop. Revolutionens själ knakade i fogarna och sprack. Och eftersom det var en finsk revolution lät den på sitt eget vis:

– Håll käftan där, satan… Staben kan kyss… Gå du din fan å dela judaspengar me Seppälä å stå int där å kommendera. Vasa bank betalar nog… Gå själv, perkele.

Den natten brann det ljus i alla torp och stugor i Pentinkulma. I alla torp och stugor gräts det. Familjerna splittrades. Det lilla som fanns av pengar och mat delades mellan dem som skulle fara och dem som stannade. Man planerade ryggkrökningsbesök hos herrar och bönder. Förskrämt stack man sig ut för att lyssna på kanondundret och se på det flammande skenet från eldsvådorna på himlen i nordväst.

[Pendeln svänger; kyrkoherdens son Ilmari: ”Vi jägare ska nog lära dem hur landet ska regeras.” Kyrkoherden: Visst har ju vi gamla begått svåra misstag… Vi trugade ju nästan på dem rösträtten, och smickrade…”]

Ilmari reste sig från bordet, och föräldrarna hörde förtjusta hur hans sporrar klirrade. Hela den bildning de fått var på olika vis genompyrd med krigiskhet och uppskattning av allt militärt. Nu klirrade sporrar i deras egen matsal. Hade han inte nyss kommenderat en vasaflock, precis som löjtnant Zidén.

– Husbond lär ha sagt, att nu ska socialismen tryckas ner så djupt så int den reser sig på hundra år… Meja ner ni bara, från kant till kant. Lik blir det nog, å gravar, men socialismen lär nog överleva. Men nu får ni ju göra det som ligger er så varmt om hjärtat.

Efter festen gick Jussi till Yllö, men blev inte mottagen. Kvällen kom, och han störtade förtvivlad från dörr till dörr, men alla förblev stängda. Dödsångesten fick denne ängslige skogsbo att banka på dörrar som han förr inte hade kommit på tanken att närma sig.

[Kivivuoris son; mitt i allt elände…:]

Osku stod på vägen med geväret över aeln och en brödbit i ena handen och ropade åt Pentinkulmaborna att samlas på tvåmansled. Den sorglösa och kallblodiga Osku, som lyckades locka till och med kolonnens änkkor och faderlösa att skratta. Barnen kände igen honom kilometersvis framåt och bakåt i tåget, för han hade snutit en stor burk karamelldeg i Tavastehus och delade ut den åt ungarna med tillhjälp av färska pärtstickor som han hittade vid en ladvägg.

– Sku du säg åt Elina, att hon ska kom hit innan hon skriver… om hon kan… För he vill va så dålit me vårt skrivas… Man sku få nå lite me i samma brev… Å kan hon int kom, så sku hon skriv att… far å mor önskar… att han ska gå me Gud… då sista stunden komber…

De hade någonting som alla inte kan ståta med. De hade ett Öde. Ett Öde, det är nånting förmer än ett vanligt liv. Det hade ställt torparpojken eller drängen från utbyn öga mot öga med stora ting. De hade vuxit, och deras värld hade vidgats.

Annonser

~ av bookplanet på mars 8, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: