Hiroshima notes (Kenzaburō Ōe) [1965]

IMG_8972

Den gode K.Ō. är alltför mystifierande i sitt anslag till efterkrigstiden. Gång på gång återfaller han i tanken att ”utomstående kan inte förstå vad som hände oss/utomstående försöker bara använda Hiroshima-Nagasaki för sin egna politiska agenda”, utan att medge att krig – framför allt kärnvapenkrig – är en global angelägenhet (och då menar jag inte ”vår”; jag använder inte personliga pronomen). Men det går att skymta mellan hans motsträviga fingrar, som envist grabbat tag i bombningen av Hiroshima för eget bruk, att de som gick i bräschen för fredsrörelsen, föga förvånande, var Japan Socialist Party och Japan Communist Country. Som vanligt när det gäller vänstergrupper som måste samarbeta för sin överlevnad, var de hårt drabbade av sekterism, vilket är ny och tacksam läsning för mig. K.Ō. vill dock inte hoppa på det tåget; hans hopp står istället till ”fredsrörelsen”, som gör det fatala misstaget att utgå från att mänskligheten lär av sina misstag. Sanningen är naturligtvis att ”mänskligheten” inte är någon homogen enhet; tvärtom finns det de som regerar, och alla vi övriga, i allehanda slags ideologiska och sociokulturella konstellationer. Att hoppas på gehör i internationella fora (domstolar, utredningar, FN, etc) utan att ta hänsyn till maktförhållandena, är dömt att misslyckas.

Likväl nästan häpnar jag när jag läser saker som:

At least today there are no journalists who dare to say to a blind A-bomb victim, ”We could end the war in Vietnam if we dropped a nuclear bomb or two; what do you think?” [- vilket var exakt vad Nixon, världens militärt sett mäktigaste man, frågade sin utrikesminister Kissinger bara några år senare! Vilket bara visar hur naivt Ōe har misstolkat Hiroshima-Nagasaki-bombningarnas plats i historien.]

Ōe kan inte begripa och förklara bombningarna med de sociala-ekonomisk-politiska termer han har till sitt förfogande (en maktuppvisning, kort sagt), utan hänfaller åt ”mundänt oförnuft” (som Nyberg skulle sagt), och börjar mystifiera istället:

From the instant the atomic bomb exploded, it became the symbol of all human evil; it was a savagely primitive demon and a most modern curse… The atomic bomb embodied the absolute evil of war, transcending lesser distinctions such as Japanese or Allies, attacker or attacked… the acts of goodwill were essential to resisting that ultimate thrust of accumulated science which produced the atomic bomb… The inhumane damage caused by this demonic weapon would be mitigated by the humane efforts of those struggling to find what hope they could in the desperate situation. [Noterbart är att Ōes berättelse börjar när Little Boy detonerar 600 m ovan Hiroshima – inte med de omständigheter som lett till bombens utveckling eller beslutet att fälla den.]

Ōe vrider in och ut på sig själv för att försöka förstå flygbombarnas ‘inre motiv’, och som läsare undrar man hur han måste ha varit funtad i huvudet för att kunna skriva nedanstående, om ‘bombarnas humanism’:

That hell will not be so completely beyond the possibility of human recovery that all mankind will despise their humanity merely at the thought of it. It will not be an unrelieved hell with no exit, or so devastatingly evil that President Truman will, throughout his life, be unable to sleep for thinking of it. There are, after all, people in Hiroshima who will make the hell as humane as they possibly can… I suspect that the A-bomb planners [vilken empati!] thought in such a way; that in making the final decision, they trusted too much in the enemy’s own human strength to cope with the hell that would follow the dropping of the atomic bomb. If so, theirs was a most paradoxical humanism.

Jag önskar jag kunde beskriva Hiroshima notes som en begåvad författares försök till att med ordens makt bringa oss förståelse för ett outsägligt mänskligt lidande, endast jämförbart i sitt omfång med den mänskliga cynicism och makthunger som orsakat det. Tyvärr är det snarare en förvirrad uppgörelse med omvärldens ”anspråk” på bombningarna. Och för att fullfölja det semi-religiösa, dravlande spår han slagit in på, börjar Ōe – likt en äkta sofist eller imam – ställa upp hypotetiska scenarion; ”Vad gör vi om en bestrålad – som blivit så orättfärdigad – begår ett brott, kan vi verkligen straffa den?” och på andra ställen börja jämföra lidandet i Hiroshima med lidandet under Förintelsen. Det är sorgligt, att författaren drar så okonstruktiva lärdomar, av ett ögonblick som verkligen visade maktens och girighetens sanna ansikte.

Intressanta Nötter:

The government of Japan did not adopt any official policy for aid to A-bomb victims until 1954, following the groundswell of public concern stirred by the Bikini H-bomb test.

On September 19, 1945, the Allied Occupation GHQ issued a press code restricting reference to A-bomb matters in speech, reporting and publication. The GHQ’s Economic and Scientific Bureau later announced that surveys and studies of A-bomb matters by the Japanese would require permission from GHQ and publications of A-bomb data was prohibited. These restrictions remained in force until the occupation ended with the signing of the San Francisco Peace Treaty on September 8, 1951 (effective April 28, 1952).

”In suburban areas three kilometers or more from the hypocenter, exposure to radiation is known to have had positive effects on patients with tuberculosis and stomach ulcers…” [Mainichi Shimbun, dagstidning 1946; citat från någon på Röda Korsets sjukhus.]

Advertisements

~ av bookplanet på april 23, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: