kapitalet.se – Myten om det postindustriella paradiset (Mikael Nyberg) [2001]

kapitalet

Det är en ödets ironi, att jag har minst att skriva om mina bästa böcker. De som drämmer till en i skallen, skakar om en i själen, förändrar ens tankesätt och nästlar sig in i orden som kommer ur munnen på en. Som synes av mina längsta recensioner, går de för det mesta ut på att jag steg för steg förgör en bok, som inte tilltalat mig, eller som bara helt enkelt är urbota korkad.

Så när det kommer en sån här bok (köpt från Vänsterpartiets lokal i Malmö), slår en med häpnad bara genom sitt omfång och sin räckvidd – ja, då vill inte jag vara den som bromsar eller solkar bokens inneboende kraft genom långa utläggningar och resonemang. Istället vill jag exemplifiera, belysa och citera aspekter av den.

kapitalet.se är utan tvekan den svenska bok som påverkat mitt tänkande mest, av alla böcker som jag läst. Det är en kolossal uppgörelse med samhällets syn på arbete och arbetare, men också samhällets syn på samhället – det mondäna oförnuftet, misstron till att vi kan påverka och styra oss fram till det samhälle vi vill ha. Mytbildningen, mer än något annat. Författaren rör sig lika smidigt på kulturen och idéhistoriens fält, som när den granskar ekonomiska påståenden och arbetsmarknadspolitik. (Robert Nybergs illustrationer är bara grädden på moset.) Men Nyberg gör mer än så; han breder ut sina stora nät och fångar skiftningarna i människors tankesätt beroende på den dominerande ideologiska doktrinen – detta illustrerar han genom att låta diverse figurer (Rosenberg, Engellau, Gyllenhammar) agera vindflöjlar för de rådande vindarna. Med häpnadsväckande detaljrikedom och överväldigande bredd når hans mästerliga bok upp till vad titeln lovar – ett svenskt ‘Kapitalet‘ för vår tid.

———————————————-

Det mondäna oförnuftet

kapitalismen hade lågt förtroende > WW2, svacka 60-70-tal (Trilaterala Kommissionen)

postmodernism, expressionism > realism (revolt mot förnuftet) stora pengar från CIA, Rockefeller, etc till kongresser, klubbar, tankesmedjor 

Idag:

  • Kunskapsutveckling > massproduktion
  • Företagskultur > vetenskaplig företagsledning
  • Chefer > ledare (…ny typ; talför, karismatisk ledare i stället för den tyste, rationellt kalkylerande byråkraten.)

Den sociala ingenjören avpoletterades av två skäl. I sextio och sjuttiotalens sociala strider avslöjades hans förnuft och hans vetenskap som instrument i kapitalets tjänst. Då var han inte längre användbar. På åttiotalet vände sig kapitalägarna mot välfärdskapitalismen och dess klasskompromisser. Då stod han i vägen.

Carl Gustav Jung anknöt till Chamberlain när han 1936 förklarade att nazisterna med ett intuitivt, inre vetande såg ”riktigare än de blint förnufttroende”.

Liksom tidigare är flykten från förnuftet förbunden med en leda vid demokratin och en längtan efter det förlösande ledarskapet.

[Kundera:] Med en olidlig lätthet knullar sig hans utlevade européer genom romanen. Den enda sanna lyckan är liksom hos Chamberlain förknippad med en liten hund.

…realismen, strävan att genom konsten göra det omgivande samhället synligt, passerats av utvecklingen. I den nya epoken, i mediesamhället, förses vi med ett sådant överflöd av information att världen inte längre är fattbar. [Regression.]

Den sociala ingenjören

Keynesianismen var den ekonomiska teori som nödvändigheten kläddes i… Det lindrade det problem som den monopolistiska kapitalismen förvärrat: svårigheten att säkra efterfrågan på marknaderna för den växande produktionsförmågan.

[Nyberg förklarar sitt motstånd mot social ingenjörskonst 60-70-tal; då reformistiskt fartgupp.]

[Förtidspensionerna] utvecklades ur de tidigare invalidpensionerna till ett instrument för påskyndad utslagning av försliten och mindre lönsam arbetskraft ur industrin.

Kapitalismen hade ingen självklar prestige vid utgången ur världskriget… Popper skriver ur en försvarsposition. Det är ingen triumferande liberalism han förfäktar. [Socialreformistisk, progressiv liberalism – liknande S. Men: ”Kapitalismen förvandlades till en samling ekvationer i en kalkylerad värld av cost-benefit…” – vad, om jag inte missminner mig, Ankarloo räknar till klassisk kapitalism.]

Den samtidiga förgudningen och demoniseringen av tekniken är typisk för det nutida tänkandet. [Konsumerism.]

När klasstänkandet kämpats ner, när arbetarklassen desorganiserats och berövats ett självständigt politiskt medvetande, är klasskompromissen inte längre nödvändig. Då kan ideologen dra gränsen mellan de små stegens reformer och det totalitära snävare än förr. Sådant som nyss var tillrådliga reformer förvandlas till en förkastlig utopisk social ingenjörskonst… Socialliberalen blir nyliberal och förenar sig med det mondäna oförnuftets förfäktare i ett angrepp mot den välfärdsstat han förut tillskyndat.

Den mänskliga etikens förvaltare

Aspen-institutet = CIA

Antikommunismen omfattade mer än det kalla kriget mot Sovjetunionen. CIA tog på sig uppgiften att omstöpa hela det politiska och kulturella klimatet i Europa.

Kriget i Korea blåstes upp till ett hot mot landets överlevnad och militärutgifterna tredubblades och nådde det uppsatta målet 1953. Kriget och upprustningen vände konjunkturerna och förde Västeuropa och Japan ur kriser och slitningar in i den sociala ingenjörskonstens storhetstid.

Med stöd från USA trädde Kol- och stålunionen emellertid i kraft i april 1951, två månader efter Alfried Krupps frigivning [vapenindustrimagnat, försåg Nazi-regimen och dömdes efter WW2 till 3 års fängelse]. Det var ett första steg mot Europaunionen. [European Coal and Steel Community; grundat på Frankrikes initiativ, för att ”omöjliggöra krig genom materiellt samarbete”.]

Den abstrakta expressionismen lanserades i Europa med CIA:s hjälp som en symbol för den individuella friheten… Den estetiska radikalismen skulle stävja den politiska. […] valet stod mellan frihet och slaveri, varför ”begreppen ‘socialism’ och ‘kapitalism’, ‘vänster’ och ‘höger’… blivit i det närmaste tomma på innehåll.” … Den ”snäva materialismen” hos både liberalism och socialism kunde nu övervinnas.

[Hotel de Bilderberg (Oosterbeek, Holland) 1954: 70-tal ledande politiker, bankirer, direktörer träffas – ännu ett supranationellt nätverk.] Unilever och CIA stod för finanserna. Pressen var inte underrättad… Sverige företräddes av Martin Waldenström från Svenska Arbetsgivareföreningen och Herbert Tingsten från Dagens Nyheter.

Bröderna Rockefeller och det demokratiska överskottet

Försöken att stilla de inhemska revolterna ansträngde stadsbudgeten samtidigt som en halv miljon soldater i Vietnam skulle underhållas. Skatterna kunde inte höjas, ty då förväntades motståndet mot kriget tillta. Alltså började de styrande dumpa penningvärdet. Dollarinflationen drev på högkonjunkturen. [Vilket medförde mindre arbetslöshet, organisering underifrån, strejker och maskningsaktioner. Rockefeller, Brzezinski, m.fl. bildade Trilaterala kommissionen 1973.]

En månad efter reträtten ur Saigon kallade Trilateralen till sammanträdande i Kyoto maj 1975 => demokratiska överskottet (excess of democracy)

[Många hamnade på administrativa poster; Huntingon rådgivare till Carter.] Samma nationalekonomer, chefredaktörer och politiker som ojat sig över det demokratiska överskottet kunde nu utgjuta sig över hur individens frihet och företagsamhet förtrycktes av en beskattande och reglerande övermakt… Splittrade, utan samlande politisk riktning, stod de folkliga rörelserna mot en reorganiserad borgerlighet när inflationskonjunkturen vändes i kris och arbetslöshet.

Tvärtom skulle [företagsledningarnas auktoritet] stärkas om man med ett mått av medinflytande nere på verkstadsgolven förmådde de anställda att överge sin fackliga stridbarhet… Hur annorlunda var det inte vid Toyotas fabriker. Där ”sporrades samtidigt dagskiftet till hårdare och hårdare arbete med uppmuntrande tillrop från det avgående nattskiftet”. [Arbetarna skulle inte bara splittras, utan hetsas mot varandra.]

Därmed kringgick man 1. klassmotsättning 2. förnuft

Tankefiguren ‘vi kan inte växa i evighet’ ”omvandlade upprorets antikapitalism till resignerad civilisationspessimism… Abby Rockefeller [Rockefellers rebelliska dotter] lämnade Kommunistiska manifestet för radikalfeminismen och flyttade ut på landet för att ägna sig åt ekologiska projekt.

… i den liberala kritiken av Vietnamkriget utvecklas bilden av McNamara snart till ett ludd i hjärnan. Han blir en teknokratisk demon. Kriget tycks vara ett misstag framkallat av själva räknandet och kalkylerandet. Från att ha framstått som den främste av alla whiz kids blir McNamara sinnebilden för den sociala ingenjörskonstens ondska. I sina memoarer försöker han gråtmilt värja sig. I själva verket delar han ju mycket av kritiken, försäkrar han. Kriget var ett fruktansvärt misstag. Han skulle bara ha räknat bättre!

Ekologin som falskt medvetande

En romantisk ungdomsrevolt politiserades och förlorade sin oskuldsfulla kraft. Det är myten om syndafallet år 1968.

hippierörelsen: Earth Day 1970 (Conservation Foundation; Rockefellers, m.fl.). Det lilla livet > massrörelser, konsumenten > medborgaren. ”Tillväxtens gränser”

Föreställningen att de enskilda individerna med fria val på en fri marknad kunde forma världen efter sina tycken vävdes samman med civilisationspessimism, naturmystik och längtan efter en ny, andlig gemenskap. I april 1970 firades över hela USA en Earth Day för att uppmärksamma naturens sårbarhet. President Richard Nixon medverkade…

[Överbefolkningstanken: ”Den okvalificerade arbetaren” nettoförlust för samhället, dels genom sin ringa produktivitet, dels genom sin ”minimala konsumtion”.  Only One Earth, bok publicerad med WB-pengar.] Förutom kända naturvårdare tillfrågades också ledare för storföretag som SAS, Bayer, Shell, Merck och Nippon Steel… Ward och Dubos [författarna] föreslog inga kampanjer för att upplysa berörda regeringar om den nettoförlust för världen som en västerländsk börsmäklare eller PR-konsult kunde beräknas vara.

 Tillgången till kunskaper och informationer sägs avgöra individernas positioner i den globaliserade ekonomin. [Meritokrati]

Från tanke till handling

I konstfulla sentenser väcker han den tanke som borgerligheten ruvat på sedan det demokratiska genombrottet: att folket är en skock lågpresterande individer som genom majoritetsväldet fått spelrum för sin avund mot de högpresterande.

Socialdemokratin kunde effektivare än någon annan politisk kraft disciplinera arbetarklassen till högproduktivt arbete i de stora exportföretagen. Folkhemmet var inte bara ATP, offentlig sjukvård och kollektivavtal. Det var också ackordshets, löpande band och folkomflyttningar. Ur denna dubbelhet kom sjuttio- och åttiotalens omvälvningar.

tidsstudiemännen

[LKAB-strejk 1969-70:] Gruvarbetarna krävde inte rättvisa ackord. De krävde månadslön. De sa nej till tidsstudierna och det regelverk för vetenskaplig företagsledning som den amerikanske konsulten George Kenning förfinat i 31 teser.

[Kuba, Algeriet, civil rights, Vietnam – upproren kanaliseras till socialdemokratin.] Upproren i världsekonomins periferi skakade dess centrum och gjorde kapitalismen och dess inre motsättningar synliga och gripbara… det fanns en begynnande medvetenhet om ett samband mellan ackorden, flyttlasspolitiken och Vietnamkriget… Kapitalägarna sköt som förut socialdemokratin framför sig. Det var dess uppgift att lugna arbetskraften. […] Det lokala fackliga handlingsutrymmet vidgades… men samtidigt skärpte riksdagen lagstiftningen mot de icke sanktionerade strejkerna. LO och det socialdemokratiska partiet godtog för första gången avsked av strejkande arbetare.

[Förvrängda till] en myt om den svenska modellens syndafall. Forskare och politiker hävdar att staten på sjuttiotalet övergav en långvarig neutralitet mellan arbetsmarknadens parter… – Ja, vi gick för långt, instämde LO-ordföranden Bertil Jonsson 1994.

[Kapitalägarna] tog löntagarfonderna till förevändning för sitt sedan länge förberedda angrepp mot den svenska modellen.

Ur den vetenskapliga företagsledningens och den sociala ingenjörskonstens byråkratier hade breda skikt av välavlönade, högre tjänstemän vuxit fram. De kunde nu mobiliseras för valfrihet och systemskifte.

ideologins premiss: ”vi äger samhället.” / ”Om vi inte övertar ansvaret för samhället, kommer samhället att ta över ansvaret för oss.” [Uppsalaklubben, mha PG Gyllenhammar.]

Patrik Engellau: fd kommunist, SIDA-karriär, biståndsattáche i Guinea-Bissau. Tankesmedjor (AB Samhällsårdet, Den nya välfärden, som lanserade alternativ till SOU; MOU – Medborgarnas offentliga utredningar) tillsammans med Göran Rosenberg: fd aktiv i Clarté, Palestinagrupperna, senare journalist och vice ordförande i Publicistklubben. Engellau senare via Uppsalaklubben till Aspeninstitutet, där Gyllenhammar var vice ordförande.

Under valrörelsen 1991 viftade Ny demokratis ledare ivrigt med MOU:s skrifter. Ian Wachtmeister hade suttit i styrelsen för Den nya välfärden… Engellau fick fjärma sig från sin vän för att inte äventyra finansiellt understöd.

[Engellau] var en professionell tankemanipulatör. Han kunde tala för vänsterpartister i riksdagen om den offentliga sektorn, kalla sig marxist och väcka publikens välvilja.

tillföra ”ett element av konservatism” till det nyliberala systemskiftet. [högre värden, moral]

Separationsångest

Det kapitalistiska företaget klarar sig inte utan statsmaktens beskydd. Staten gynnar de största kapitalen på hemmamarknaden och stöder dem i deras kraftmätningar med främmande kapital. Den disciplinerar arbetarklassen och tillhandahåller den politiska och militära styrka som behövs för att säkra fördelaktiga positioner i utlandet.

”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve…” [Thomas Friedman, NY Times]

80-talets motangrepp koordinerat – Fiat varslar 13.000, kolgruvestrejken i GRB 1984 (11 månader)

Genom att ta initiativet från politikerna och få fart på unionsprojektet räknade företagsledarna med att undgå de svårigheter som var förknippade med det demokratiska överskottet.

Roundtable of European Industrialists:

  • minimilöner, centrala löneavtal måste bort
  • anställningstrygghet
  • normalarbetsdagen

När nationalekonomen Anne-Marie Pålsson sju år senare föreslår skatteavdrag för pigor åt högavlönad, utbildad arbetskraft upprepar hon bara i den offentliga svenska debatten något som företrädare för det nya Europas monopolkapital länge ältat. [Starkt internationellt grepp!] Svenska kapitalintressena hotades av europeisk avreglering. Gyllenhammar hade dock svängt, efter avtalet mellan Volvo och Renault. Tre år senare var han störtad och alliansen bruten. De gamla stöttorna föll innan de nya var på plats. Regeringen Bildt, som trädde till efter valet 1991, hade nära förbindelser med Wallenberglägret och saboterade Volvos försök att utvinna kapital ur delvis statsägda Procordia för den planerade fusionen med Renault.

EU som verktyg kring ‘det demokratiska överskottet’

När fördelningen av inkomsterna är så ojämn som den nu är, kan centralbankerna låta penningmängden öka kraftigt utan att någon nämnvärd inflation noteras. Pengarna hamnar hos rika personer och institutioner som placerar dem på börserna eller i fastigheter och andra spekulationsobjekt.

bubblor : innan de spricker investeras pengarna = accelererad övergång till det privata

Med den offensiva devalveringen 1982 tilldelade socialdemokraterna de stora exportindustrierna tiotals miljarder kronor i överskottskapital, och just när denna likviditet översvämmade finansmarknaderna avvecklades de regleringar som kunde ha bromsat utvecklingen av en spekulativ hysteri. Det var upprinnelsen till sammanbrottet 1992… Efter avskaffandet av kreditrestriktionerna 1985 rusade utlåningen på sex år i höjden till nästan 140 procent av BNP.

I rövarkonkurser, depression och sjufaldigad arbetslöshet begravdes den svenska modellen. Gyllenhammar tackade Ingvar Carlsson för hans medverkan i operationen… Kjell-Olof Feldt anställdes som konsult till Volvo, Bengt Dennis [riksbankschef] blev rådgivare till chefen för S-E-Banken…

[EU-omröstningen:] Nio av tio dagstidningar tog ställning för ja-sidan, nyheter hårdvinklades och utrikesdepartementet försåg hushållen med försåtliga broschyrer. [SAF, Industriförbundet och LRF sponsrade. Trots allt, 47% nej.]

Folkhemmet var ostadigt eftersom det vilade på kapitalistisk grund. Klasskompromissen omfattade bara de rikaste kapitalistiska länderna. Den syftade för borgerligheten till att undanröja ett hot. När hotet var undanröjt, när arbetarrörelsen stillats och dess internationalism lösts upp, var det ofrånkomligt att kapitalägarna skulle bryta samförståndet… Vi lever inte i något postindustriellt informations- och kunskapssamhälle utan i en tid av forcerad kapitalistisk industrialisering.

Den magra produktionen

En till ädel etik omvandlad socialism återuppstår i en högteknisk omgivning, och natur och kultur uppreser sig på nytt mot snöda klassintressen till kamp för humanistiska ideal. [Arbetsglädje, LEAN]

I talet om lojala och flexibla medarbetare i kreativ samverkan för företagets bästa gömmer sig former för fabriksdiktaturen som välfärdskapitalismen en gång lovade att övervinna.

Tidsstudiemännen mätte arbetsmoment ner till bråkdelar av sekunder och fogade samman de bästa tiderna till en teoretisk idealtid. Men i praktiken var det omöjligt att jobba så snabbt timme efter timme, dag efter dag. Alltså förlängde Taylor och hans medarbetare den beräknade ackordstiden med en viss procentsats. Hur utmättes detta tillägg? Det hade Taylor svårt att redogöra för. Det var en fråga om ”erfarenhet” och ”sunt förnuft”, det vill säga just sådana omätbarheter som tidsstudierna påstods vara en vetenskaplig ersättning för… Bristen på precision förtog inte tidsstudiernas värde som ideologiska instrument. De tycktes vara vetenskapliga och mildrade därför konflikterna om ackorden.

[Taylorism -> Ford] Det löpande bandets överlägsna produktivitet gav höga vinster som kunde användas till att bjuda över konkurrenter om arbetskraften… I det allmänna medvetandet kunde Ford därför posera som arbetarvän.

Lokala fackliga företrädare fick plats i företagens beslutshierarkier på samma sätt som socialdemokratins ledare efter 1918 inlemmats i det kapitalistiska samhällets förvaltning.

I en enkät till över 14.000 personer 1999 uppger 68 procent av dem som haft samma arbete de senaste fem åren att arbetstakten har ökat. Bara 4 procent svarar nej på frågan. En jämförelse med 1995 visar att utvecklingen har accelererat. Då svarade 59 procent ja och 5 procent nej på frågan. 60 procent av alla tillfrågade anser att de har alldeles för mycket att göra, och över en tredjedel tvingas varje vecka korta luncher, arbeta övertid eller ta med arbete hem, en kraftig ökning sedan 1989.

Företagen och fackföreningarna har ännu inte fått upp ögonen för det nya samhällets krav på kreativa och utvecklande arbeten. Det är tanken. Denna välmenande kritik är förledande i sin osaklighet. Vi lever inte i en postindustriell era. Vi lever i en tid av forcerad kapitalistisk industrialisering. De hårdnande villkoren för lönearbetarna är ingen avvikelse från riktningen. De är riktningen.

1990 lanserade tre forskare i en rapport för MIT i USA begreppet ”lean production”… För det första minskar kostnaderna för produkter och halvfabrikat som ligger i lager utan att förränta sig. För det andra kan arbetet förtätas och arbetstakten skruvas upp… – Vi minskar inte lagren till ett minimum för sakens egen skull, utan för att upprätthålla en hög disciplin i produktionen, förklarar en av Toyotas chefer. Lager får folk att känna sig säkra.

Med leveranser just-in-time fungerar flödet från underleverantörer till sammansättningsfabrik och återförsäljare som ett enda långt löpande band… Den planerade underbemanningen och buffertlager skapar ett permanent kristillstånd.

Kaizen-metoden utvecklades av Taichi Ohno på Toyota i Japan. Han tilldelade sina avdelningschefer bara 90 procent av den personal och den utrustning som behövdes för att klara produktionen. Cheferna ålades sedan att genomdriva sådana förändringar att tillverkningsmålen kunde nås utan övertid. Så snart det var gjort drog Ohno in ytterligare 10 procent av resurserna. Metoden blev känd som Oh!No!-systemet.

Rätten att stanna bandet visade sig vara en metod för hetsning snarare än en frihet tat själv reglera arbetstakten. Arbetaren som stannar bandet gör kamraterna i arbetslaget en otjänst och får ögonen på sig som en som inte hänger med.

[Automatisering dyrt;] I högkonjunkturen går det bra, men när försäljningen viker gräver maskinerna hål i boksluten. Sysslolösa robotar kan inte avskedas, och de kan vara svåra att anpassa till nya produkter… – Människan är den mest flexibla roboten, förklarar en av Hondas direktörer.

Med stöd från USA:s militärmakt bröt tidningskungen Baba 1946 en årslång strejk vid dagstidningen Yomiuri… slängde ut de strejkande och misshandlade dem medan polisen såg på… Det var en vändpunkt på samma sätt som Agnellis framgång i Turin 1980  [Fiats chef, bröt en nationell strejk med 40 000 svartfötter] och Thatchers seger över gruvarbetarna 1985… 1950 utlyste ockupationsmakten och den inhemska borgerligheten jakt på kommunister. 11.000 industriarbetare och över 1.000 anställda i offentlig tjänst avskedades av politiska skäl… Socialistpartiet samtyckte i tysthet. Den starka nationella fackförening som kommunisterna ledde slogs sönder…

För ideologerna är förslitningen av arbetskraften alltid en diskrepans i utvecklingen av det goda arbetet. De förmår inte inse hur de nya, sinnrika ledningsmetoderna till sist alltid handlar om att ur det mänskliga arbetet utvinna största möjliga kapitaltillväxt.

Grabbar som kommer från skolan och ska jobba ett år eller två kan se det som en sport att ständigt förbättra sina prestationer, men för en medelålders kvinna som har ont är perspektivet ett annat.

samtidig sårbarhet: en strejk knäcker hela bandet; inga marginaler

De japanska arbetare som samlas tio minuter före skiftet för att efter förmans diktamen ropa slagord om nya produktionsrekord vet vad det handlar om. De kan genomskåda fraserna, men ritualen bekräftar deras underordning och avsaknad av självständig organisation på samma sätt som den vetenskapliga företagsledningens förment objektiva kalkyler gjorde förr.

[Så klarsynt!] Den nya tidsålderns ideal är inte demokratins yttrandefrihet och majoritetsprincip utan flocken som samställt underkastar sig det starka ledarskapet.

lean framodlades i Japan (benämndes som tidigare sagt inte så förrän amerikanska forskare mynta begreppet på tidigt 90-tal) > 45; när tiden var mogen i Väst (>89): skörda frukterna

Drömmen om tjänstesamhället växer ur ett tankefel. Vad människorna producerar och var de gör det blandas samman med hur de producerar. Det är visserligen sant att tänsterna ryckt fram i statistiken över andel sysselsatta i olika sektorer. Det är också sant att tillverkningsindustrin fått maka på sig. Men av detta följer inte att industrikapitalismen klingat ut… Så länge ingenjörerna, ekonomerna och administratörerna förblir anställda vid bilföretaget eller läkemedelskoncernen räknas de i statistiken till industrin, men när tjänsterna läggs ut på entrepenad eller bolagiseras hamnar de plötsligt i tjänstesektorn. Statens industriverk beräknade 1987 att hälften av den privata tjänstesektorns tillväxt i Sverige därför var ett rent statistiskt fenomen.

[Telefonförsäljning] Den kontinuerliga driften sju dagar i veckan påminner mer om tillverkningsindustrin än om tjänstemännens traditionella anställningar dagtid. Produktivitetsmålen och ackorden är också hämtade från en mer fabrikslik miljö.

Formellt är chefen för restaurangen en egen företagare. Han anställer själv sin personal och svarar för produktionskostnaderna, men varje månad ska han betala tribut till ägaren av varumärket, och varje dag ska han följa huvudkontorets regler och instruktioner.

Sedan 1982 har vårdens andel av BNP sjunkit. Produktionen av vårdtjänsterna förslummas, och ju längre denna förslumning drivs, desto starkare blir kravet att konsumtionen ska segregeras. Parollen är ”valfrihet”… Folk som vant sig vid att färdas i Business Class genom livet vill inte betala skatt för att ligga och dö vid sidan om en gammal lagerjobbare eller städerska.

”Kvalitetssäkring” har blivit på modet… Personalen ska följa standardiserade handlingsmönster som utifrån låter sig registreras och kontrolleras. Frederick W. Taylors system introduceras i vårdfabriken. Pappersdokumentationen mångfaldigas och vårdens professionella ideal trängs tillbaka.

Lastbilschauffören som själv eller genom en åkare tar frakter på entrepenad för storindustrin är den nya tidens arbetare. Till synes fri och självrådig tvingas han av obevekliga omständigheter att jobba skiten ur sig. Han kan på papperet äga en långtradare värd miljoner kronor, men skulderna tvingar honom att arbeta vecka efter vecka i strid med alla regler för arbetstider, ledigheter och semestrar. Han tycks med tillgång till satellitsignaler och datorer träda in i det mytiska kunskapssamhället, men den nya tekniken vänds emot honom och förminskar hans arbete från ett kvalificerat yrke till ett övervakat rutingöromål.

just-in-time-kedja : svängning =>kicka underleverantör – företaget slipper ta smällen

Koncentrera avancerad produktion, sprid ut arbetarna

I Bangalore, Bombay och andra indiska storstäder sitter omkring 280.000 programmerare och skriver källkod för den utländska marknaden… – Vi betalar utbildningen, främmande företag köper kunnandet billigt och sedan får vi betala dyrt för att ta del av det. [Sudhir Narasimhan, redaktionschef för datatidning i Bangalore.]

1991 till 1996 svarade länderna i Östasien, Japan oräknat, ensamma för halva produktionstillväxten i världen. Deras våldsamma expansion höll den internationella ekonomin uppe och försåg USA:s, Europas och Japans storföretag med avsättningsmarknader för varor och kapital. Den drivande kraften var omfattande investeringar i infrastruktur och nya industrier, men den inhemska konsumtionen växte inte i takt med den nya produktionsförmågan. Utvecklingen förutsatte en fortsatt snabb tillväxt av exporten. Samtidigt som de västliga kapitalen sökte sig österut från övermättade hemmamarknader, utmynnade alltså industrialiseringen i öster i en förtvivlad jakt efter marknader i väster. I denna skärning föll de östasiatiska undren sönder. Avsättningen för de moderna stapelvaror som präglat den industriella utvecklingen i regionen räckte inte till. Kapaciteten i världens bilindustri översteg redan efterfrågan med drygt en fjärdedel, priserna på minneschipsen rasade och marknaderna för TV, video och stereoanläggningar var sedan länge mättade.

Varför säljer de inte själva produkterna av sitt arbete på världsmarknaden? Det kräver skydd för patent och upphovsrätter, och det fordrar en omfattande marknadsföring – reklam, varumärken och distributionskanaler.

[”Det mytiska kunskapssamhället:”] Det gäller, som företagsledarna i European Round Table påpekat, att ”öka medvetenheten… om det individuella ansvaret för arbetslösheten och i det enskilda fallet”. På trettiotalet sades de arbetslösa vara lata och försupna. Nu sägs de sakna kompetens.

Arbetslösa ska enligt nya riktlinjer från Arbetsmarknadsstyrelsen under hot om utförsäkring ”aktiveras” i sysslor som kommuner och landsting inte har råd att avlöna ordinarie personal för.

Tidningen Arbetsmiljö vände sig hösten 1997 till 500 chefer för att få svar [Vad är det som näringslivet efterfrågar?]. 97 procent av dem framhöll ”den sociala kompetensen”. Vad betyder det? 59 procent av cheferna såg framför sig en person som är trevlig, glad och utåtriktad. 57 procent avsåg någon som lätt anpassar sig till gällande regler i organisationen.

På gymnasienivå ska en viss specialisering och yrkesinriktning ske, men någon verklig fördjupning av kunskaperna tänker sig storföretagen inte förrän på forskarnivå på universiteten… ERT kallar systemet ”livslångt lärande”…

Företagen vältrar över sina utbildningskostnader på den offentliga sektorn och på de ungdomar och arbetslösa som för egna pengar skaffar sig nya yrkeskunskaper. En förutsättning är att arbetsrätten först löses upp. Lagar och avtal som gör det svårt att avskeda icke-lönsam personal måste bort.

Såväl nyliberaler som nyandligt konservativa kritiker av den sociala ingenjörskonsten vurmar för det ”civila samhället”, en fredad zon i utrymmet mellan stat och marknad.

Medianfamiljen [i USA] ökade sin arbetstid med sex veckor per år från 1988 till 1998, men efter avdrag för inflationen tjänade den inte mer än tidigare.

…46.000 gruvarbetare från sex delstater strejkade vilt 1989 till stöd för sina kamrater vid kolbolaget Pittston i Virginia… En huvudfråga i strejken var arbetstiderna. Företaget krävde oregelbundna skift, obligatorisk övertid och söndagsarbete. Delstatens myndigheter skickade trupper till kolfälten för att skydda strejkbrytare och hålla gruvan igång. Flera tusen arbetare arresterades. Andra fördes till sjukhus, påkörda av bilar eller skottskadade. De strejkande hade starkt stöd. Arbetare från andra industrier gick strejkvakt och traktens religiösa samfund var upprörda över företagets krav på söndagsarbete. Först efter ingripande från den federala regeringen kunde ett avtal slutas. De strejkande fick igenom en del av sina krav, men den kontinuerliga driften av gruvan lyckades de inte stoppa.

regler: 48h / vecka i snitt ! per månad = övertid behövs ej utbetalas

offentlig sektor NED => hushållsarbete UPP (överklass- städning, barnpassning, läxhjälp) => flexibel arbetstid = A) NED kostnad för produktionsmedel / per vinstenhet stäng överflödiga fabriker => koncentration till städer, B) deltid UPP C) avregleringar, ob NED osv

Tredjedelssamhället och det europeiska svärdet

Kritiken av tvåtredjedelssamhället tillhör de mest etablerade av alla etablerade tankefigurer. Den utmynnar i välgörenhet och moraliserande eller i en marginalens militans, där avskiljandet från folkmajoriteten idealiseras och får sitt utlopp i symboliska revolter mot övermakten.

Det nya sättet att organisera produktionen är inte startpunkten för samhällsomvälvningarna utan ett resultat av sociala strider som nu rasar vidare under nya förutsättningar. [Dialektik]

Tvärtemot föreställningen om en tidsålder där två tredjedelar av medborgarna kliver in i ett postindustriellt paradis och njuter valfrihet och välgång, präglas det borgerliga samhället därför av en inre politisk skörhet.

När Irak hotade tillförseln av billig olja förklarade den världsberömde författaren Anthony Burgess över en helsida på nyhetsplats i Aftonbladet att araber får honom att rysa.

Huntington – Foreign Affairs 1993, Clash of civilizations, Gulf War = continuation of the crusades

[European Roundtable of Industrialists beklagar sig över Europas militära impotens:] ”Men när frågan om att ta till militära medel [Gulf-kriget 1991] kom upp, hade Europa varken de beslutsmekanismer eller de instrument som krävdes för att handla.” [Sedan dess: Jug, Afgh, Irak = NATO]

I officiella antirasistiska kampanjer… är allmänhetens värderingar och attityder orsaken till de svårigheter invandraren möter i sitt nya hemland. Svensken anses vara intolerant och fördomsfull. Det gäller därför att med upplysning motverka främlingsfientligheten.

IMF – Somalia= statstjänstemannalöner NED 80%

”Legala invandrare, som har alla de rättigheter lagen ger inhemska arbetare, kan inte skickas hem igen och kommer snart att vara lika ovilliga som inhemska arbetare att utföra dessa ‘smutsiga, farliga och krävande’ jobb.” [Financial Times; Edward Mortimer 1993]

När de blir för många stramas rutinerna upp och poliser skickas ut på gatorna att jaga hem dem. [Projekt REVA.]

Stadgade europeiska politiker och intellektuella som moraliserar över underklassens främlingsfientlighet och i nästa stund bejakar EUropaunionen och dess militära aktivism är inte bara hycklande. De påskyndar rasismens utveckling till statsideologi. De förhåller sig till de nya korstågen på samma sätt som sina föregångare till trettiotalets europeiska nyordning: välvilligt vacklande eller ohöljt jublande.

  • KRIG:
  • monopolkapitalism >< rasism =>failed states/bananrepubliker => marknadspris NED -> skuld, välfärd NED = samhälleligt förfall => svartskallar till de rika ländernas nedersta skikt

Den 14 augusti 1980 gick 17.000 arbetare vid Leninvarvet i Gdansk i strejk under ledning av den tidigare avskedade elektrikern Lech Walesa. Det var inledningen till det sovjetiska väldets sammanbrott.

[Sovjet:] ”…långtgående militarisering av samhället”; ”den socialism som rustade sig för det totala kriget och räddade Europa ur det Tredje riket förlorade på vägen sin frigörande karaktär”.

I juni hölls det första parlamentsvalet med deltagande av fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. I augusti öppnade Ungern gränsen för östtyskar som flydde till Västtyskland. I november slog demonstranter hål i Berlinmuren, en vecka senare störtades regeringen Jakes i Tjeckoslovakien och i slutet av november avrättades Nicolae Ceausescu och hans fru i Rumänien.

Ur det politiska förtrycket i Sovjetunionen och Östeuropa… hade en härskande byråkrati, nomenklaturan, utvecklts. Denna klass [obs Trotskij – egen klass] var redan de facto i besittning av produktionsmedlen. 1989 kunde den i allians med den svarta ekonomins operatörer frigöra sig ur de sista revolutionära lämningarna och som en ny borgerlighet formalisera sin kontroll över samhällets tillgångar. Statsföretagens byråkratkapital förvandlades till privatkapital.

Gorbatjov hade inte tänkt sig detta sönderfall. Hans plan, skrev Kissinger senare, var en ordnad reträtt under sovjetisk ledning, men ”förloppet gled honom ur händerna”. Gorbatjovs falang, som var förankrad i KGB, hade hoppats på en affärsmässig uppgörelse med väst, ett avtal som skulle bevara det sovjetiska imperiet intakt…

Finanskapitalen på Wall Street oroade sig över den inflation som kunde bli följden av budgetunderskotten, fastighetsägarna led av förfallet i storstäderna och de nedskurna anslagen till vägar och annan infrastruktur, och kapitalgrupperingar med intressen i Västeuropa och förhoppningar om nya marknader i Sovjetunionen och Östeuropa såg sina planer störda av politiska spänningar och ekonomiska embargon… 1982 började fastighetsmagnater, finanshus och stiftelser att anslå pengar till fredsforskare och organisationer som arbetade mot kärnvapenupprustningen. [Kritiken inifrån mot Reagans upprustning.]

Ett enat Tyskland skulle inte bara sätta punkt för det kalla kriget. Det skulle förrycka den balans mellan stormakterna som EG och Nato vilat på. Thatcher, Mitterrand och andra ledare försökte bromsa förloppet, men Kohl hade stöd i Vita huset, och i Kreml mötte han en för varje vecka tilltagande förhandlingsvilja.

En sociologisk undersökningar visar, skriver Roy Medvedev, ”att president Jeltsins administration och omgivning i slutet av 1995 till 75 procent bestod av den tidigare sovjetiska eliten, dvs. tidigare funktionärer i partiet, ungdomsförbundet och staten… Den ryska affärseliten är till 61 procent rekryterad ur samma sovjetnomenklatura…”

…andelen fattiga stigit brant i de före detta sovjetstaterna. Inkomstklyftorna i Ryssland hade ”vidgats dramatiskt…”… 1995 var den genomsnittliga livslängden i Ryssland bara 58 år – tre år kortare än i Indien och sex år kortare än vid liberaliseringens början.

[Om anti-marxism] När Maciej Zaremba skriver om svenska tvångssteriliseringar eller franska rasister i Dagens Nyheter är ärendet alltid vidare än ett försvar av enskilda människor mot övergrepp. Han försöker fastställa en hemlig förbindelse mellan socialdemokratins folkhem, kommunisternas klasskamp och nazisternas folkutrotningar. Det onda är, föreställer han sig, den politiska utopin, försöket att i stor skala förändra samhället i riktning mot större förnuft, jämlikhet och upplysning.

I berättelserna om utsatta individers kamp mot en tryckande kollektivism igenkänner borgerligheten all den smälek den fått utstå under årtionden av massdemokrati och välfärdsbyggande.

80-tal; svänger

Plötsligt hade de som på sextio- och sjuttiotalen underifrån och från vänster angripit regeringspolitiken sällskap i kritiken av folkhemskapitalismen. SAF och storföretagen försökte få med sig sina tidigare antagonister i sin attack mot välfärdsstaten. En del klev fel i det nya läget men ångrade sig. Andra lät sin avoghet mot den regerande socialdemokratin skifta politisk färg och gjorde karriär i det borgerliga lägret.

Så utmynnar kritiken av tilltron till staten i sin motsats, i längtan efter en stat som är stark nog att försvara kapitalets frihet mot arbetarklassens och folkets krav.

[Till kamp mot neutraliteten] Krishösten 1990 öppnade mediemagnaten Jan Stenbeck med tidskriften Moderna Tider ett forum för intellektuella som omprövat sig ur sextiotalsradikalismen för att kritisera folkhemmet från höger. Göran Rosenbegr var redaktör… Volvo sponsrade projektet med annonser över mittuppslagen.

…den vanliga rundturen, där det som börjar i lyckliga folkhemsvisioner snart uppenbarar sig som ett totalitärt sosseri. Nu ljusnar det emellertid. Författarna gläder sig åt finansaristokratins nyvunna förmåga att devalvera folksuveräniteten. De ser lysande utsikter i en postindustriell, europeisk framtid, bara Sverige befrias från den sociala ingenjörskonstens kvävande kollektivism.

Irakkrig _> accelerering av svenska vänsterns sönderfall/ombildning

[1. IT; ”.com”, 2. värva PR-namn, 3. media, 4. börs – ”Huruvida företaget har någon omsättning att tala om, för att inte tala om vinster, saknar betydelse, 5.] Utnyttja det uppblåsta aktievärdet för vidare expansion. Locka kvalificerad personal till företaget och köp upp andra företag med den egna aktien som betalningsmedel.]

Efter att i 60 år ha legat kring 60 procent av bruttionationalprodukten [sic] uppgick det samlade börsvärdet i USA vid millennieskiftet till 150 procent av BNP.

Medan dotcomdöden härjade på börserna demonstrerade den gamla ekonomin sin närvaro på vägarna i Storbritannien. Lastbilschauuförer och bönder blockerade i början av september 2000 oljeterminalerna i protest mot höjda bränslepriser. När aktionerna avbröts efter en vecka var landet nära undantagstillstånd.

miljöröelsen: eko-medvetenhet ska rädda oss

[Sexuell frigörelse] De nya, lösliga anställningsförhållandena sägs hjälpa den förtryckta kvinnan. I själva verket är förloppet omvänt: kvinnans undantagsställning underlättar utvecklingen av den magra produktionen med dess kårer av deltidare och tillfälligt anställda.

[Castells:] Inspirerad av Michel Foucault föreställer han sig att makten, det ansiktslösa nätverket, har sin svagaste punkt i den ”heterosexuella normen”. När lesbor och bögar angriper manligheten ”faller hela systemet”. En förtrupp i detta anlopp mot maktens sista vacklande ställningar sägs vara ”den snabbt växande och ideologiskt artikulerade sadomasochistiska rörelsen”… Deras vålds- och förnedringslekar, deras slavauktioner och nazistsymboler, och deras kedjor, piskor och läderkläder handlar om mer än sexuell stimulans. Det gäller att ”bryta ner alla tänkbara moraliska värderingar” som det stadgade samhället använder till att stigmatisera och stöta ut avvikare. […] ”Det nya säkerhetssystemet byggs i första hand mot yttre, ännu namnlösa barbarer”. Tågar så ut i civilisationernas krig. [Full circle; skyddar ”mångfalden” -> hänfaller åt trångsyntheten – att visa dessa kortslutningar är ett av MN:s starkaste grepp.]

Soros är skeptisk till möjligheten att överhuvudtaget grunda sociala beslut på kunskap och förnuft. Samhällsutvecklingen tycks honom vara lika oförutsebar som börsens nycker…

Lastbilschaufförernas strejker i Frankrike och andra ansatser till folkliga revolter i Europa skakade den nyliberala trosvissheten och förde socialdemokrater till regeringsmakten i flera länder i slutet av nittiotalet, men någon politisk vändning blev det inte.

…Tony Blairs ”tredje väg”, en thatcherism med etisk framtoning.

I februari 1999 förelades den jugoslaviska ledningen ett fördrag om Kosovo som skulle ha ställt inte bara delrepubliken utan hela landet under Natos militära överhöghet. Avtalet var omöjligt för regeringen i Belgrad att godta. Massmedierna i väst inledde den vanlig akrigsuppladdningen och Bill Clinton och Tony Blair trädde fram i TV och förklarade att nu stod de inte ut längre.

Jesús Alcalá och Percy Bratt från Svenska Amnesty välkomnade devalveringen av statssuveräniteten och företrädare för regeringen uttryckte sin förståelse för att Nato ”utan entydigt stöd i folkrätten” ingripit till den enskilda människans försvar.

[Soros] försåg liberala politiker och intellektuella med datorer, faxar, kopiatorer och finansiella tillgångar. Han byggde upp universitet och forskningsinstitutioner, kopplade utvalda organisationer till internet och sponsrade tidningar, författare och konstnärer. Mycket av politiskt och intellektuellt liv i Östeuropa är sedan dess på ett eller annat sätt knutet till Soros stiftelser.

Så framträder den imperialistiska karaktären i den västliga borgerlighetens försvar av de mänskliga rättigheterna: Den egna statsmakten och dess våldsmaskineri sägs vara ett värn för den globala friheten. De statsbildningar som folk i periferin försvarar mot stormakternas interventioner är däremot uttryck för en föraktlig nationalism. […]

Individen, i vars namn statssuveräniteten rasers, har i Soros globala öppna samhälle ingen annan rätt än att påkalla uppmärksamhet från den västliga välgörenhets- och medieindustrin och där vördsamt anhålla om ett ingripande från den verklige suveränen, den kapitalistiska stormakten.

Folk vänder sig i stället i förakt och misstro från politiken. 1964 instämde bara 29 procent av medborgarna i USA i påståendet att staten på det hela taget styrs av ett ”fåtal mäktiga intressen som ser till sitt eget bästa”. 1992 tyckte 76 procent av väljarna så. Liknande statistik från Japan och Europa redovisas i rapporten [Trilaterala kommissionens; verkar inte gå att hitta längre online].

Ett ”deltagande samhälle” är alternativet både till ”den mekaniska utbyggnaden av välfärdsprogrammen” och högerns liknöjdhet inför de växande sociala klyftorna. [Putnam; pseudovetenskap]

Göran Rosenberg ansluter sig till tanken. Liksom André Gorz finner han ofriheten i arbetet ofrånkomlig. Mening och sammanhang måste sökas på annat håll, i en ”sfär i det moderna samhället där människorna kan utveckla andra band med varandra än de som formas av relationerna producent-konsument, patron-klient eller stat-undersåte, en sfär där människor också kan utveckla långsiktiga, ömsesidiga och personliga åtaganden”.

Här blir den nya medborgerliga moralen konkret. Att betala skatt är att köpa sig fri från ansvaret för barn och gamla. Att avlöna tjänstefolk för omsorgerna är däremot att leva efter kärleksbudet. För säkerhets skulle betalar familjen Engellau sin piga svart.

När kapitalägarna tycker sig ha avvärjt hotet från arbetarklassen blir de offentliga omsorgerna en onödig utgift…

Då behövs inga ackord. Expeditören har press på sig ändå. Chaufförer står och väntar för att komma iväg med lassen och hålla sina tider… Då pressas priserna för transporterna. Butikerna sparar samtidigt personal genom att koncentrera upplockningen av varorna till morgontimmarna, och de får färskare varor utan att behöva strula med smålass från småleverantörer… De sociala mönstren kastas om. Det finns inte längre några gemensamma raster, där arbetarna sitter tillsammans och slänger käft. Var och en tar sitt mål mat när det passar… – Facket får problem. När ska klubben ha medlemsmöte? Det kan till och med bli trassligt för styrelsen att träffas.

fattigdom del av systemet; största transfer offentlig – privat; konkurrens =>24h samhället, ”in i minsta tidsrymd riktats efter den kapitalistiska konkurrensens krav”

etatism = statskontroll över individer
Advertisements

~ av bookplanet på juni 6, 2013.

Ett svar to “kapitalet.se – Myten om det postindustriella paradiset (Mikael Nyberg) [2001]”

  1. […] Ps. Läs Mikael Nybergs kapitalet.se. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: