Steriliseringar i folkhemmet (Maija Runcis) [1998]

steriliseringar

Runcis tar sig an en mycket komplicerad transplantation: hon vill flytta tillämpad rasism och biologisk – extremhögerns kännetecken – till mitt-vänsterns domäner. Detta gör hon genom att försöka komma in genom bakdörren, genom socialismens och socialdemokratins uttalade tro på vetenskap och rationalitet i samhällsstyrningen – en inbillad minsta gemensamma nämnare med t.ex. nazismen. Tyvärr misslyckas hennes operation pga de klumpiga verktyg och klantiga snedsteg hon tar.

Spelplanen är uppenbar redan från första stycket, när Runcis åberopar ‘det socialdemokratiska övermodet’, och några stycken längre in har hon satt upp målstolparna också: myten om det goda välfärdssamhället (som hon vill punktera) och den olösliga konflikten mellan staten och individen (som hon vill bekräfta).

Inom radikala och socialistiska kretsar betraktades rashygienen som ett instrument i en offensiv kamp mot fattigdom och elände… Rashygienens men även steriliseringarnas främsta förespråkare återfanns på vänsterkanten bland nymalthusianer [Malthus beskrevs av Marx & Engels som en borgarklassens lakej…]

Om man för undan de tunga politiska gardinerna, och det otympliga akademiska språket, kan man därinnanför skymta några nämnvärda poänger: samhällets metoder att hantera avvikande individer, hur många steriliseringar motiverades (och hur motiveringarna förändrades över tid; från ”sinnesslöhet” och social indikation – där skolan ofta sållade ”sinnesslöa” ungdomar, till alltmer mot medicinsk indikation i takt med att abort samtidigt blev mer lättillgängligt),

Runcis opponerar sig mot reduktion av kvinno- och könsproblematik till klassproblematik, Hon besvarar inte på ett trovärdigt sätt, varför steriliseringarna inte var ännu ett maktmedel för kapitalägarna att hålla det improduktiva slöddret kort. Men vad annat är att förvänta av en författare som i förordet tackar Zaremba för vägledning, och Norberg för sällskap? Nedanstående exempel belyser hennes måltavla:

Liksom i USA innebar depressionen i Tyskland ett uppsving för den rashygieniska rörelsen… Genom steriliseringar av ”undermåliga” och ”tärande” skulle resurser frigöras för fördelning till mer ”värdefulla element” i samhället. Politiska lösningar på sociala problem ersattes därmed av biologiska. [Hur kan man inte kommentera klassmotsättningen här?]

[…]

Det moderna samhällets komplexitet ställde nya krav på individerna. Socialdemokratins budskap var att gemenskap och solidaritet skulle prägla det nya samhället, men förutsättningen för gemenskap och solidaritet var den enskilda människans skötsamhet. Ett individualistiskt synsätt, som konstituerade individens rättigheter men också samhällets uteslutningsmekanismer, kom att ligga till grund för ett kollektivistiskt mål. [Om ett samhälle som ”präglas av gemenskap och solidaritet” är individualistiskt – vad är då de övriga?]

[…]

…kontinuitet i den allmänna moraluppfattningen, även om metoderna för förmedlingen av moralen skilde sig åt. Man övergick med andra ord från tro till ”vetande” då moralen medikaliserades. [Inte predikades återhållsamhet för de välbesuttna? Hon är ytterst försiktig i klassfrågor:]

Men denna åtgärd [att fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder fick rätt att anmäla] riskerade att styra lagens tillämpning mot en prägel av klasslag

Samtidigt betonar hon partipolitiska ”skillnader”:

De borgerliga partierna stödde stiftandet av steriliseringslagarna huvudsakligen på arvshygienisk grund, men de oroade sig för att ingreppen kunde uppfattas som kränkande gentemot enskilda individer. [Vilka empatiska steriliserare! Men se här, sossarna hade andra motiv:] Då begreppet ”samhällsnytta” för socialdemokratin innebar delaktighet i samhällslivet uteslöts definitionsmässigt de individer som inte ville vara eller som saknade förmåga att vara samhällsnyttiga [helt annat än ”delaktighet i samhällslivet”]. De omfattades helt enkelt inte av det generella välfärdsbegreppet som därmed varken blev jämlikt eller rättvist. [”Haha! Folkhemmet var orättvist!”]

[…]

Visst delade socialdemokraterna de rashygieniska idéerna, men de var i första hand intresserade av en effektiv socialpolitik. Några rasistiska tendenser i form av främlingsfientlighet eller tal om rasrenhet (bortsett från ”tattare”) kan däremot inte spåras i denna debatt… Bondeförbundet utmärkte sig i förhållande till övriga partier. Justitieministern K.G. Westmans (bf) inlägg i debatten innehöll tydliga rasistiska och befolkningskvalitativa undertoner. Han försvarade lagförslaget som ett ”steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag, som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk”. [Jag ifrågasätter att det skulle finnas någon egentlig skillnad mellan arvshygien och rashygien. Stycket är intressant för att belysa bf:s (numer C) tankesätt och väljarskara. Runcis drar sig dock för att kalla utspelet rasistiskt, försiktig akademiker som hon är.]

Man kan ibland fråga sig hur mycket som är godment okunskap, när Runcis skriver saker som:

Den stegvisa socialiseringen av produktionsmedlen och kampen för frihet, jämlikhet och broderskap var inte ett mål i sig för socialdemokratin, utan ett medel för att göra arbetarklassen delaktig i samhällslivet. [Jaha, är det det som är socialisering av produktionsmedlen!]

Som sagt, det akademiska formatet är otacksam läsning (och framgick inte när jag köpte boken). Alla hänvisningar till systemteorier och diskurser får en att känna sig som en ofrälsa, som ännu inte skådat ljuset. Runcis hanterar nämligen tankemodeller och teoretiska begrepp som heliga reliker, utan att reflektera över deras sammanhang och betydelse. Visserligen är hon akademiker, och detta är en avhandling – genom att slicka på rätt ställe och sparka på diton kan många dörrar öppnas. Det är även tydligt att Runcis har suttit alldeles för länge med lagtexter, blanketter och annan byråkrati och pickar efter nålar i höstacken istället för att sträva efter någon social förståelse. Hon har förmågan att genom analys av formuleringen på blanketterna, dra strukturella slutsatser:

Den språkliga maskulina formen hade inte funnits uttalad i vare sig betänkande eller lagförslag men började bli synlig i vissa paragrafer i propositionen och även om den maskulina formen hör till ett juridiskt språkbruk, speglar den enligt min mening en genusordning. [Runcis menar här blanketternas formulering, med en ruta för ”make” men inte motsvarande för ”maka” (dvs förutsättandes att alla som blir aktuella är kvinnor). Då dyker motfrågan upp: hade det varit ok om blanketten hade en extra ruta för ”maka”?]

Nåväl. Eftersom min själsliga coach helt nyligen har lärt mig att man ska avsluta med något positivt, vill jag lyfta det som var lärorikt och bra med denna bok:

  • Kvinnor steriliserades oftast pga sexuell ”lösaktighet”, män för kriminalitet.
  • En hel del av offren (kvinnor) syntes för mycket ute eller gick gärna till dansbanan – inte mer än så.
  • Genom att pressa (kvinnorna) att underteckna egna ansökningar (bl.a. med hjälp av juridisk rättskapacitet vid 12 års ålder) om sterilisering fråntog man dem rätten att överklaga senare (vilket dessutom ger helt otillräkneliga siffror över hur många som faktiskt tvingades.
  • Ett fåtal läkare ansvarade för mer än hälften av samtliga till medicinalstyrelsen inkomna ansökningar…
  • Sterilisering sågs av vissa förespråkare som ett lindrigare rättsövergrepp än att mödrar fråntogs sina barn senare, och Runcis anser att en del kvinnor (som var alldeles utslitna av ständiga graviditeter och barnafödande) blev hjälpta av steriliseringarna.
  • En individ som begått brott och straffriförklarats samt dömts till psykiatrisk vård, tvingades att genomgå nya intelligenstest i samband med den steriliseringsutredning som alltid gjordes då vederbörande skulle skrivas ut från anstalten… Förståndsprövningarna blev i de allra flesta fallen avgörande för ”sjukdomsdiagnosen”…
  • ”Patienten är en utpräglad mytoman, extremt lätt psykiskt omställbar, nyckfull och känslolabil psykpat med svår narkoman läggning och med påtaglig sadistisk benägenhet…” [Inte så många diagnoser kvar?]
  • …kvinnor tvingades att åka till Polen för att göra abort, eftersom aborter i Sverige endast medgavs på vissa indikationer och i vissa fall endast i samband med sterilisering. [Omvända roller?]
  • fallandesjuka = fallandesot = epilepsi !!!

Nä, coachen kan dra åt helvete. Jag sparade det bästa till sist.

Den generella välfärdspolitiken påverkade kvinnornas situation på många positiva sätt. Men det är svårt att visa några direkta samband – utöver det i lagens förarbeten framhållna ideologiska sambandet – mellan steriliseringsingreppen och välfärdsreformerna.

Är det inte JUST – PRECIS – det som är hela din bok, Runcis?!

Annonser

~ av bookplanet på juni 27, 2013.

2 svar to “Steriliseringar i folkhemmet (Maija Runcis) [1998]”

  1. Boken är den bästa jag läst och vilken har för mig kullkastat Socialdemokraterna som vänsterns bästa vän i Sverige till en hopskrynklad burk jag sparkar framför mig. Maija rockar fett!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: