Utvandrarna (Vilhelm Moberg) [1949]

utvandrarna

Jag är inne i en ‘skandinavisk period’ – med giganter som Laxness och Linna i bagaget, och Ivar-Lo på tur. Det är inte lätt för någon författare att hävda sig i det sällskapet, och det kanske förklarar min besvikelse på Moberg efter denna bok.

Vanan trogen börjar vi med det goda. Utvandrarna är en målande beskrivning av 1840-talets jordbruks-Sverige. Jag ska inte dra det som de flesta redan vet – Karl-Oskar, Kristina, lillebror Robert, byn Ljuder (2000 invånare). Svältåren födde hos den enklaste bonde drömmen om ett bättre liv, någonstans – och för att uppnå den var bönderna tvungna att bryta upp och ta sina öden i egna händer. Det säger sig självt att detta ledde till en oundviklig konflikt med kyrkans män, som såg som sin uppgift – vilket Moberg med stor tydlighet skildrar – att hålla bönderna kvar, lugna deras upproriska sinnen och lova dem himmelens ängder – i nästa liv. Om det nu finns en Gud, är det ju självklart att det är han som rår över människans lott. Och om dessa stackars svultna satar till bönder skulle lyckas bygga sig ett nytt liv, motbevisar inte det själva existensen av Guds allmakt? Prosten säger åt en märkbart besvärad K-O: ”du är anfäktad av oförnöjsamhetens ande” , varpå denne i en scen som spöklikt påminner om Jussi och Akselis obekväma besök till sin prost, skildras såhär:

Karl Oskar teg, mössan gick runt i hans fumlande, osmidiga händer: Han var inte kvicktänkt nog. Vad han än sade, så skulle prosten vända till det så att han fick orätt.

Men för mig är boken mer än så. Den är – precis som Laxness och Linnas verk – den enkla människans insikt om att hon blir utnyttjad. Den är den religiösa människans insikt om att hon blir matad med rappakalja (opium, om man ska tro andra). Det är därför Utvandrarna – eller rättare sagt den tidsålder den representerar – är embryot till den lilla människans uppresning, uppgörelsen med de mäktiga i samhället. Men de som reser sig upp och bryter kedjorna, är långt ifrån att tänka att deras liv styrs av svallvågorna av elitens beslut – de tror att de gör uppror mot själve Gud! Desto större anledning att förundras av deras mod, och förskräckas av det lidande de måste ha utstått, för att kunna våga.

Denna den lägsta klassens fattiga bestod också av de personer, som genom liderlighet eller lättja själva ådragit sig sin fattigdom; de skulle, efter nämndens beslut, ”ihågkommas med den minsta hjälpen ur fattigkassan för att därigenom vänjas til nykterhet och arbetsamhet”. [Reinfeldts farföräldrar måste ha varit smålänningar.]

Karl Oskar :

Nu fick han erfara, att människan inte kunde hjälpa sig med arbete här på jorden.

– Dä ä sagt, att du ska äta ditt bröd i ditt anletes svett, sade Nils.

– Jaa, svarade Karl Oskar. Men dä ä int’ säkert, att en får nået brö, därför att en arbetar i sitt anletes svett.

Det är nog svårt för oss idag att föreställa oss, vilket sagoland ”Den nya världen” måste ha representerat för trötta byfolk, som dagligen våndades över att se sina barn svälta:

Men vad herrarna höll fördolt, det var att folket i Nya världen inte som i kungariket Sverige var uppdelat i herrskap och simpelt folk. I Amerika tog ingen försteg framför en annan, för alla var de lika goda. Kejserliga och kungliga personer var förbjudna.

Moberg driver ibland med sina protagonisters godtrogenhet:

Arvid lyddes häpet: Slavarna hade egna höns och egna svin? Och egen jordlott? Och bättre föda och kläder än de flesta bönder här hemma? Då borde man genast försälja sig till slav, så fort man kom till Amerika; det vore ju det klokaste en bonddräng kunde göra. För här i Sverige kunde aldrig få någon egen jord eller egna höns och svin… Och Arvid menade, att det nog var skillnad på folk i Amerika också, när de vita inte hade samma rätt som de svarta att bli slavar och få egen jordlott med höns och svin.

I bokens starkaste scen tappar Karl-Oskar besinningen, och hädar:

– Men ä detta hö eller katthår? Ä dä värt vårt arbete?

Och harmen rann häftigt till i Karl Oskar. Han tog en liten hösudd på sin räfsa och slungade den högt i vädret, i det han ropade uppåt:

– Har du taet dä annra höet, så kan du ta detta också! Kristina skrek till, förfärad: Han hade ropat till himmelens och jordens herre.

Moberg visar på några få – desto dyrbarare – ställen tendenser till att skildra frågor ur ett klassperspektiv:

Om de icke fick förädla sin säd till brännvin, så skulle landets åkerbruk på kort tid fördärvas och dess utövare utarmas. Sädespriserna skulle falla så kraftigt, att bönderna komme på obestånd, vilket endast skulle få till följd, att fattigklassen bleve sturskare, så att man finge det besvärligt med att skaffa tjänstehjon och dagakarlar. Vem ville gå dagsverke när en tunna korn kunde köpas för tjugufyra skilling?

[…]

Det gick en stor oro över alla länder i denna tid. [Ett spöke?] Folken uppreste sig och brukade våld mot sin lagliga överhet, alla slags irrläror spriddes och troddes, gammal och beprövad ordning förkastades och fädernas sedvänjor föraktades. Det onda hade sina rötter i olydnaden mot Guds fjärde bud, i upplösningen av banden mellan barn och föräldrar, husbönder och tjänare, undersåtar och överhet. Dessa heliga band… hade angripits av en gnagande och frätande mask.

[…]

Överheten hade här en helig plikt. Folket behövde känna fadershanden, den vägledande. Och en andlig lärares främsta plikt var att hos gemene man bevara och befästa insikten om, att den bestående ordningen hade uppstått efter Guds vilja och att den icke utan Guds medgivande kunde förändras.

Men det finns inga trovärdiga karaktärer som får representera dessa tankegångar. Visst är det lite förståeligt – Moberg förbereder för en lång resa, och kan inte ta dessa överklassens representanter med sig på skeppet. Men berättelsen får en märklig slagsida tack vare detta, och blir långt ifrån det svenska epos som det utges vara.

Boken uppehåller sig vid böndernas tankar, deras ångestfyllda velande:

Kanske var det bättre att gå som en levande dräng eller piga än att ligga som lik på havsbottnen och bli oppäten av valfiskar och andra grymma vidunder och odjur.

Och är på samma sätt en stark berättelse om motsättningen mellan man/K-O och kvinna/Kristina, modet/risktagandet mot tålamodet/försiktigheten.

Han ville utflytta därför att han kände ansvar för sina barn. Av samma skäl ville hon stanna kvar.

Men till slut står de inte ut.

De små barnen var hungerns ojäviga vittnen. Ingen nändes slänga åt dem det ord, som de vuxna fruktade: Skäms! 

När de så samlat tillräckligt mod/desperation för att ge sig till havs:

Utvandrarna kom från stenens och enbuskens riken, och deras muskler och senor hade hårdnat och stärkts av att bryta sten och vrida vidjor av enriskbuskens. Men deras kraftiga armar och härdade ryggbast var dem icke till någon nytta här på havet. Här stod de alla lika hjälplösa, de dugligaste bönder och bondkvinnor var lika bortkomna. Jorden var dem välkänd, förtrolig och pålitlig, men de misstrodde havet: det var okänt och vådligt, och misstron var ingrodd och nedärvd genom släktleden.

Resan pågår flera månader, kräver sin lott i form av sjukdom, sjösjuka och dödsfall. Amerika-drömmen knakar i fogarna, men beslutet är taget och Utvandrarna har inget val. Berättelsen slutar vid landstigningen, och jag antar att de får sina drömmar punkterade på ett bryskt sätt, men i de närmaste böckerna ändå lyckas bygga sig något slags liv. Deras stolthet över att ha lyckats med sin fantastiska bragd grusas delvis av hemlängtan, saknad och ensamhet. Den ambivalensen följer Nybyggarna till deras grav. Så tänker jag mig fortsättningen – som jag inte är intresserad av att läsa de närmaste åren.

Det som saknas i denna bok, är en modigare uppgörelse med det svenska samhället på den tiden (ni ser, vilka krav jag ställer…). Det var nämligen inte alla som svalt – inte alla som var beredda att lämna sina familjer och sin jord (något närmast otänkbart för 170 år sedan! ett tecken på fullständig desperation) och ge sig ut till havs, utan att känna till en enda människa innan dem som hade gjort den resan. Så. Ja – visst är det kanske banalt, det jag kräver: klassaspekten. Och det är tveklöst så, att det är de senaste årens läsning som präntat det i mig. Men det banala lägger grunden för det briljanta, och dit når inte Moberg.

~~~~~~~~

Anekdotiskt 1: en utbrytarskara ur kyrkan, med pre-socialistiska värderingar:

Sekteristerna kallades åkianer efter sektens anstiftar, hemmansägaren Åke Svensson i Östergöhl i Elmeboda… erkände varken den andliga eller värdsliga överheten i sin ort. All åtskillnad mellan människor i anseende till stånd eller egendom var för dem stridande emot Guds ord, och inom sitt samfund införde de fullständig egendomsgemenskap. […] Hovrätten fann därför att såväl den allmänna ordningen som de vlisefördas egen välfärd krävde, att de förvarades på hospital… och förklarade som dårhushjon… avgick med döden på hospitalet, sedan de under två års tid undergått den skötsel och vård, som deras tillstånd fordrade. Åke var vid sin död endast 35 år gammal.

Anekdotiskt 2:

Ännu rådde det hat mellan folket, som bodde på var sin sida om gränsen [Danmark], sade Jonas Petter. När smålänningarna kom körande med sina foror, blev de ofredade av blekingarna, som var snarsinnade och stack med kniv, för de var av ett annat folkslag. Och deras kvinnor var hetare under lintyget än kvinnorna längre norr ut. 

Anekdotiskt 3:

New York var när allt kom omkring en stad för bönder.

Anekdotiskt 4: berättelsen om Kyrkoherde Drysell i Ljuder; en 70-årig präst som får slaganfall i sakristian på en söndag, just innan gudstjänsten. Folk reagerar på att han inte blir begravd, och snart sprider snickaren ryktet: Drysell dog i ett tillstånd ”beredd till mannens gärning med kvinnan” – visar sig vara ”Satan fastsittande i den förgängliga delen av ämbetsbrodern”. Efter att Belsebub fördrivits ur hans lem, kan den gode prästen äntligen gå till jords.

augsburgska bekännelsen: på 1500-talet försökte romarnas kejsare att ena de kristna mot turkarna (trosbekännelsen försöker bevisa lutheransk kristendoms bibliska ursprung, ”ta in dem från kylan”)
Advertisements

~ av bookplanet på augusti 7, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: