Babels hus (PC Jersild) [1978]

IMG_4026

Ingen dum berättelse om svensk sjukvård under de radikala åren. Intressant titel och mångfacetterad. Stundtals oklart vad den egentligen vill. I allra början framställs den typiska nidbilden av svensk offentlig sjukvård: en koloss, ett slöseri – byggd på villfarelsen att ett modernt samhälle vilar på rationell grund (det sociala ingenjörskapet):

Under 1960-talet hade man tillämpat industriella principer för sjukvården: man strävade efter stora, rationella enheter med hög effektivitet.

Till följd därav uppstår så de problem (kommunikativa (som titeln antyder), moraliska, professionella, ekonomiska) som Jersild sedan med god träffsäkerhet och skön känsla skildrar. Jag vill göra mitt inpass nu: PJ lyckas aldrig trovärdigt förklara på vilket sätt som rationell planering av sjukvården – märk väl, inte industrialisering av den, som jag skrivit om på annat håll – leder till den prekära situation som skildras. Rättare sagt, han gör det indirekt, genom att insinuera att den ruttna sjukvårdspolitiska apparat som styr vården genom sina siffernissar och politikusar, skulle vara den enda styrmetoden. Antingen en verklighetsfrånvänd och kalkylorienterad ekonomisk-politisk styrning, eller ingenting. Det är den enda slutsats man kan dra, när författaren angriper inte de dåvarande styrmetoderna, utan den rationella grunden. Med det sagt, kan vi gå över till det som jag tycker är bra med boken.

~~~~~~~~

PJ använder nedanstående meningar som språngbräda från förordet till själva berättelsen:

Alla dessa språk ska ställas mot [jaså?] patienternas språk. Och de flesta patienter har svårt att uttrycka sig mera precist och naturvetenskapligt exakt. På Akutintaget till exempel har man bara ont, är förvirrad, utvakad, panikslagen, förgiftad, medvetslös, vanmäktig, inte så sällan berusad eller far runt väggarna som en sparv i en kulvert.

En annan tids ”kandisar” skymtar mellan raderna (en av huvudkaraktärerna, läkarstudenten Martina, är den radikala rösten i boken och den som läsaren leds att sympatisera mest med):

Vad som kunde bli besvärligt var att konfronteras med de riktigt unga medicinerna, de som drog över diskussionerna på det politiska eller moraliska planet. Men det gick snabbt över; när de läst en tre fyra år brukade den röda tuppkammen ha trillat av dem.

[…]

…snobbgänget från Karolinska institutet som aldrig fattat ett jota av verkligheten.

[…]

…och ändå hade de tragglat med ljumskens anatomi bortåt en vecka under andra teori-terminen. Allt var som bortblåst, de inpräntade detaljkunskaperna hade inte haft någon mening då för två år sedan. Det hade varit som att lära en karta över en storstad utantill, en stad som man aldrig varit i och inte visste om man någonsin skulle besöka.

[…]

Titta bara på de radikala medicinerna, dom som bildade Socialistiska medicinare till exempel – vad har det blivit av dom? Dom sitter som kalkskållor i landsorten på småsjukhusen inbäddade i borgerlighet. Dom är jour eller bakjour en eller två eller tre gånger i veckan. När hinner dom tänka?! Leva?!

Bland de mest intressanta delarna är när PJ kommer in på vetenskap och vetenskaplighet:

Att försöka ”förstå” var något subjektivt. Att försöka sätta sig in i hur människor verkligen hade det var inte vetenskap. Eller för att vara exaktare, inte naturvetenskap. Ett av de egendomligaste dragen inom modern medicin var just denna logiska klumpighet: att sätta likhetstecken mellan vetenskap och naturvetenskap. [Det får mig att reflektera över en diskussion jag hade häromåret kring varför Marx så starkt betonar vetenskapligheten i sitt arbete – jag själv som är naturvetenskapligt skolad hade instinktivt svårt att acceptera socialvetenskap som en av de ”objektiva” vetenskaperna. Får mig också att tänka på vad Arnold Weinstein (vid Brown University) säger i sin första föreläsning i serien Using literature to understand the human side of medicine; att medicin och litteratur traditionellt betraktats som oförenliga, att den som har kunskaper i och intresse för den ena vanligen inte har det för den andra. Slutligen, ännu en reflektion: Noam Chomsky, och vad han säger om dagens forskning som alltför ofta består av gigantiska databaser med variabler som länkas till varandra, för att på så vis kunna påvisa samband som gör att man med ganska stor träffsäkerhet kan beskriva verkligheten – utan att för den sakens skull kunna förstå den. Se t.ex. denna intervju. Finns mycket mer att säga här.]

PJ ger också inblick i akademins korruption. Dels på det personliga planet, hur såväl disputenter som opponenter är karriärdrivna och bundna till sina institut och lokala auktoriteter/professorer där, dels på systemplanet:

Om de medicinska landvinningarna gjordes på universitet och sjukhus – då presenterades ju fynden i vanlig ordning i avhandlingar och artiklar. Man basunerade ut sina fynd för att andra länders forskare skulle kunna ta del av dem eller kontrollera undersökningarna i egna laboratorier. Det var själva grunden för den fria och öppna forskningen. Men läkemedelsbolagen tillämpade motsatt princip: för dem gällde det att så tidigt som möjligt patentsöka och mörklägga de nya medicinska framstegen – så att man sedan kunde marknadsföra dem med ensamrätt.

[…]

En forskares heder, hette det. Hur var det med den? Vad hade Erik Ask för heder? För ansvar? Medkänsla för patienterna? Politisk insikt? Svaret var så banalt att han nästan inte orkade tänka det. Det finns olika slags heder: en för de svaga och en för de starka.

Ibland slår PJ till med imponerande små instick – som vittnar om ett eget politiskt engagemang:

Skrämd hade ledningen inte varit ens när marxisterna gick an som värst på LO-kongressen. Det var bara munväder. Sossarna skulle inte förstatliga någon läkemedelsindustri. Du skulle på sin höjd gå in med statligt kapital.

[…]

Men i realiteten gick inte brain-drain från ett land till ett annat; den gick från det allmänna och offentliga till det privata och insynsskyddade.

[…]

Under 1980 års avtalsrörelse skulle man dra upp de här frågorna och låta dem ligga med i vågskålen. Bättre effektivitet, hårdare kontroll, stämpelur också på de enskilda vårdavdelningarna, större krav på de partiellt arbetsföra, fler framtvingade förtidspensioner… Genom att offentliggöra en sådan här skrivelse hoppades förvaltningen kunna så osämja mellan de sjukhusanställda som skötte sig och dem [sic] som hade det svårare med ordningen. De unga, friska, effektiva skulle fås fientligt inställda mot gamla, svaga och trasiga. Så drogs en slipsten när man ville höja effektiviteten. Löntagarna skulle luras att själva bekämpa ”mindre önskvärda element” inom de egna leden.

[…]

Men om det låg politiker bakom, visste man aldrig… det kunde tyvärr också vara någon inom det egna partiet: Svensk arbetarrörelse var inte opåverkad av de senaste årens högervindar och kortsiktiga effektivitetsdiskussioner.

Och varvar det med oväntad naivitet t.ex. i nedanstående – möjligen tidens anda, när man fortfarande till viss del trodde på folkhem/politiker som vill folkets bästa. Det är väl självklart varför beslutsfattare vill ha ett system som minimerar personalkostnader och maximerar ”produktion”? Att industrin skulle vara på väg bort från det, tar Mikael Nyberg på ett utförligt sätt itu med i kapitalet.se:

Det var dumheter att bygga den här typen av löpande-band-arbetsplatser på ett modernt sjukhus. Industrin var ju på väg bort från det. Varför skulle då sjukvården lägga sig till med gamla system som man visste innebar en dålig arbetsmiljö som tvingades arbeta där? Monotona, repeterande arbetsmoment som slet på ryggar och leder. En typ av arbete där de anställda inte kunde styra arbetstakten utan vackert fick försöka hänga med i bandets tempo. 

Jag har som synes inte uppehållit mig särskilt mycket vid huvudberättelsen om Primus Svensson, som läggs in efter att ha trillat av cykeln (med vad som bedöms som hjärtinfarkt). Det är en intressant figur, som inte tar särskilt stor plats i historien, annat än den ram som resten av berättelserna vävs kring. Vi tar sällan del av hans egna tankar och känslor – vilket är passande, för att illustrera objektifieringen av patienten. Men gubben har egen vilja, vilket vi blir varse när den annars så lydige patienten står för ett mindre uppror efter att ha kommit hem efter det andra vårdtillfället:

Den fjärde kvällen gjorde Primus något som fyllde honom med stolthet: Han tog alla medicinburkar utom vitaminburken och tömde innehålet i toalettstolen och spolade. Han fick spola flera gånger. Det var fascinerande att se piller till ett värde av flera hundra kronor försvinna.

Boken rundas av med att en filosofie doktor i arbetspsykologi (finns sådana längre?) håller en föreläsning som fungerar som Lärarprov. Hon vänder alla traditioner upp-och-ned genom att hålla en interaktiv föreläsning, där auditoriet får komma med förslag på arbetsmiljö-aspekter på ett sjukhus. Bedömarna, förutom tidigare nämnda studenten Martina som sitter med där som studentrepresentant, slår bakut och vill underkänna föreläsaren för att lära henne en läxa. PJ illustrerar med det på ett talande sätt läkarkårens instinktiva taggtrådsförsvar mot att tänka själv. En föreläsning ska nämligen bestå av bestämda delar, därmed basta. Att ens försöka sig på att aktivera publiken till att tänka klass- och yrkeshierarkiskt överskridande är självmord.

Sammanfattningsvis är detta en intressant bok, tack vare sin mångsidighet. Som sagt håller jag inte med om huvudbudskapet, och tycker att handlingen ibland är väl kliché, karaktärerna ibland pergament. Den har en mörk ton, som målar upp hela sjukvården som avhumaniserad (stämde inte då, stämmer inte nu), med studenten Martina som enda undantaget. Den har dessutom en becksvart framtidssyn, som jag inte heller kan dela:

Vi har den sjukvård vi förtjänar. Att vi inte har råd med den är en annan sak.

***

***

***

Övrigt/anekdoter:

Tanken var att praktiken skulle ske under handledning; så var emellertid sällan fallet. AT-läkarna användes att fylla ut vakanser. Den ordinarie läkaren på Årsta västra hade semester för att kunna beta av kön till den omfångsrika privatmottagningen hemma i Essingevillan.

Läkemedelskonsulenten Bernt (Primus’ son):

Bernt hade inte sällan fungerat som en slags kurator för ensamma läkare. Många satt låsta i sina distrikt. De var bundna av jourer och långa avstånd. Flera hade säkert varit enstöringar från början. Några hade aldrig kontakt med närmsta sjukstuga eller sjukhus annat än när de skickade patienter dit med en slarvigt klottrad remiss i näven. En del söp. En hade tolv barn och ägnade sig åt uppfinningar. Den enda återkommande intellektuella kontakt många hade var läkemedelskonsulenterna.

Professor Nylander intervjuar patienter på scen inför studenterna, lägger orden i mun:

Och som en kulblixt, eller som om själva dunderguden Tor tappat hammaren i magen på er, drabbades ni av en fullkomligt olidlig smärta i mellangärdet!

kalkskålla = avlagring, plack
Annonser

~ av bookplanet på september 25, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: